Spelar det någon roll vilka som sitter från Västerbotten?

Spelar det någon roll vilka enskilda ledamöter som Västerbottens väljare skickar till riksdagen från de olika partierna? Det är den inledande frågan i min lördagskrönika den här veckan. Jag har varit inne på ämnet tidigare, i den här krönikan: "För ett färgstarkt Västerbotten i riksdagen". Dagens krönika är lite som en utvidgning av ämnet.

——————————————-

Västebotten bör bidra till en starkare riksdag

Spelar det någon roll vilka enskilda ledamöter som Västerbottens väljare skickar till riksdagen?
Mandatfördelningen mellan partierna och regeringsalternativen har naturligtvis största betydelse. Men är det viktigt vilka personer som sitter från en valkrets?

Gör det, för att bli konkret, någon större skillnad om det är Ibrahim Baylan, Katarina Köhler, Isak Frohm, Helén Pettersson, Lars Lilja eller några andra som sitter för socialdemokraterna från Västerbotten?

Om det är Edward Riedl, Elisabeth Björndsotter Rahm, Ulf Grape, Katja Isacsson, Jan Nilsson eller andra som får mandat för moderaterna i länet?

Om det är Maud Olofsson, Helena Lindahl,Tomas Mörtsell, Johan Kling, Sven-Olov Edvinsson eller andra som tar centerpartiets platser härifrån?

Om det är Maria Lundqvist-Brömster, Håkan Lindh, Sabina Ausfelt, Nicke Grahn, Britt-Marie Lövgren eller andra som representerar folkpartiets väljare?

Om det är Jonas Sjöstedt, LiseLotte Olsson, Tamara Spiric, Agneta Hansson, Lennart Gustavsson eller andra som företräder vänsterpartiet?

Om det är Jabar Amin, Ann-Louise Hansson, Nils Seye, Ellika Nordström, Thomas Nihlen eller andra som får förtroendet av miljöpartiets anhängare?

Om det är Anders Sellström, Maria Wiksten, Erik Sedig, Birgitta Nordvall, Jonny Kärkkäinen eller andra som får mandat för kristdemokraterna?

Redan den här stela uppräkningen av de fem första namnen på riksdagspartiernas listor i länet visar att det är ett stort antal kandidater i Västerbotten som från höga placeringar ber om väljarnas förtroende för vad som i grunden är ett personliga mandat.
Men är väljarens val av kandidat – efter valet av parti eller som avgörande faktor för valet av parti – betydelsefullt i slutändan? Eller är balansen mellan regeringsmakt och riksdagsmakt, mellan partiledningar och enskilda ledamöter, i dag sådan, att det inte längre får några större konsekvenser om ett namn byts ut mot ett annat?
Debatten om riksdagens ställning blossade med rätta upp på nytt under FRA-hanteringen för ett par år sedan, och har hållit i sig sedan dess. Relativ enighet råder om att riksdagen är på dekis, att de enskilda ledamöterna inte betyder lika mycket längre och att partiledningar går hårt åt avvikare.

I en ny bok från SNS – ”Regeringsmakten i Sverige. Ett experiment i parlamentarism 1917-2009” (red Jörgen Hermansson) – beskrivs ingående och nyanserat en tilltagande presidentialisering av parlamentarismen i Sverige. Jörgen Hermansson och Thomas Persson summerar slutsatserna så här:

”Det har skett en tydlig förskjutning inom ramen för det parlamentariska styressättet. Regeringsmakten har påtagligt stärkt sin ställning gentemot riksdagen och statsministern har fått en alltmer dominerande position inom sin regering.”

Den debatten och den farhågan är långt ifrån ny. I en vänbok till liberale oppositionsledaren Bertil Ohlin i samband med dennes sextioårsdag 1959 skriver Elis Håstad, professor i statsvetenskap och landshövding, i ett kapitel om ”tvång och tolerans i partilivet” bland annat:

”Vid 1920-talets mitt var de enskilda riksdagsmännens självständighet evident större än nu. Främst härskade ännu mycket av den långvariga traditionen från de tider då partiväsendet ej hade nått någon högre grad av organisation och ej sällan ansågs lite suspekt. Just vid den tiden förekom dessutom i vida högre grad än nu schismatiska riktningar inom nästan alla partier och framför allt inom partierna i mitten. Ytterligare hängde det då inte som nu på en enda röst, var majoriteten i kammaren låg. Individuella, oorganiserade avvikelser och extraturer kunde därför merendels göras utan större risker för att de skulle avgörande påverka besluten.”

Redan på 1950-talet talade man alltså om svaga riksdagsledamöter och stark partipiska som ett problem, med nostalgisk blick på 20-talets parlamentariska liv. Det som förändrats sedan dess är alltså att regeringsmakten blivit ännu starkare på riksdagens bekostnad, men också att partiernas försvagade medlemsbaser och den gamla folkrörelsemodellens långsamma marginalisering gjort partiorganisationerna mer toppstyrda och kampanjinriktade än tidigare.

Riksdagens veka ställning, och ledamöternas anonymitet, kan bli ett hot mot den regionala förankringen, mot det breda demokratiska samtalet, mot partiernas möjligheter att rekrytera nya medlemmar och kandidater, mot partiernas chanser att behålla fritänkande och självständiga personer i ledande ställning, men också mot hela det svenska proportionella valsystemets legitimitet på sikt.

För att hitta rätt lösning på problemet gäller att diagnosen blir korrekt. Ibland försöker man fånga ledamöters aktivitet med mätningar av närvaro och utspel – och utifrån det bedöma deras jobb. Resultaten av sådana mätningar leder lätt till att ledamöternas insatser faktiskt underskattas.
En riksdagsledamots inflytande mäts inte i antalet motioner vederbörande skrivit. Inte heller i antalet anföranden han eller hon har hållit från plenisalens talarstol. Definitivt inte i antalet timmar någon suttit fysiskt på sin riksdagsbänk. Inte heller – det smärtar – mäts en ledamots betydelse i antalet utspel och artiklar någon åstadkommit i regionaltidningen, även om opinionsbildning inte ska underskattas.

Med få undantag, gör istället riksdagsledamöterna sina mest betydelsefulla insatser inför och i de olika riksdagsutskotten. Där, i utskottsarbetet och vid partigruppernas tidiga diskussioner, har en driftig, skicklig och inflytelserik ledamot chansen att verkligen göra skillnad. Eftersom partidisciplinen är stor och riksdagens ställning svag gentemot regeringen är det bara i sådana tidiga skeden som frågor normalt går att påverka för enskilda ledamöter. Tungviktarna internt i de sammanhangen kan vara de som syns mest utåt, men det är mer sällan än man tror.

Problemet är därför inte att riksdagsledamöterna inte jobbar hårt (det gör de, hårdare än de flesta) eller att de inte vore kompetenta nog att driva egna linjer i konflikt med sina partigrupper (det är de vanligtvis i åtminstone ett par hjärtefrågor) eller att de inte försöker sätta personlig prägel på sina insatser i riksdagen (det vill alla).

Problemet är att ledamöternas verkliga insatser sällan syns utåt, och att vid konflikter mellan partilinje och personlig övertygelse partipiskan nästan alltid vinner. För få ledamöter vågar hänvisa till sina personliga mandat, besvara ondögonen från partiledningarna och markera riksdagens ställning gentemot regeringen. Problemet är också att riksdagsdebatterna inte betyder ett jota för besluten som fattas, utan är relativt tomma ritualer.

Ska det proportionella valsystemet – inom vilket partiapparaterna har större makt än vid majoritetsval i enmansvalkretsar – kunna värnas, och jag tycker att det bör värnas, krävs riktiga personval utan spärrar. Det skulle ge enskilda ledamöter råg i ryggen och, efter tydliga personvalsdeklarationer, en direkt relation till väljarna.

Ett visst mått av ökad oförutsägbarhet för sittande regeringar är ett pris värt att betala för en starkare riksdag, där även debatter i kammaren kan påverka ett beslut och där ledamöterna är regionala profiler med kraftfulla personliga mandat. Det måste spela stor roll vilka enskilda ledamöter som Västerbottens väljare skickar till riksdagen. Annars är vi illa ute.

Etiketter: ,

En kommentar

  1. Edward Riedl

    En bra analys även om personval inte löser den grundläggande frågeställningen som du fakttiskt berör. Hur skall väljarna veta vilka kandidater som faktiskt har de bästa möjligheterna att påverka sina respektive partier på den nationella arenan? För precis som du skriver är det inte alltid samma kandidater som syns mest i lokaltidningarna som är de med internt inflytande. Trots detta är jag en stark förespråkare för mer personvalsinslag även om jag också ser dess begränsningar.

Lämna ett svar till Edward Riedl Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.