Bortom det dyra pengaeldandet

Av , , Bli först att kommentera 3

I en krönika på dagens ledarsida reflekterar jag lite kring Gudrun Schymans kritiserade pengaeldande i Almedalen.:

—————————————————–

Bortom det dyra pengaeldandet

Det gör ont att se någon elda upp 100 000 kronor. För de flesta är det en helt omöjlig tanke. Man måste vara långt inne i en egen, abstrakt pr- och marknadsföringsvärld för att inte spärrar ska slå till. 100 000 kronor är i alla jordnära sammanhang en väldig summa. I människors vardag, i föreningslivet, för sociala verksamheter, för biståndsprojekt. Även för oss som inte är på plats i Visby var bilderna på Gudrun Schymans grillaktion svåruthärdliga.
Ändå vill jag påstå att det finns skäl att, inte ersätta, men komplettera kritiken med ett par resonemang. Händelsen har flera bottnar, och att reflektera kring dem, att se nyanser, är inte att ursäkta någonting.

Först: att 100 000 är en väldig summa gäller generellt, för allt som summerar sig till 100 000 kronor, eller mer. Men man kan även hävda att för en marknadsföringskampanj är 100 000 inte – vilket i sig är värt en tanke – särskilt mycket. Otaliga partier, organisationer och företag har lagt ut långt mer för långt mindre angelägna syften och med skrattretande liten effekt.
Att räkna upp goda ändamål som 100 000 kronor hade kunnat användas till i stället för marknadsföring är en relevant kritik. Men den är relevant i massor av andra sammanhang också. Invändningen kan inte användas exklusivt mot just den här aktionen.
Och för det andra är Gudrun Schyman långt ifrån ensam om att vara utpräglat hungrig på, och beredd att gå långt för att vinna, uppmärksamhet och medietid. Hon är skickligare än de flesta, men i stort sällskap.
Kritiken mot Schymans agerande kan alltså inte handla om summan i sig eller att den satsades på marknadsföring. Den principiella skillnaden mellan normal marknadsföring och att bränna upp, egna, pengar för uppmärksamhet, är att pengarna i det senare fallet försvinner ur systemet utan att finansiera något annat. Det är skillnaden. 100 000 kronor i aska investeras inte vidare, betalar inga lönekostnader, bidrar inte till något mer. Det är bara en särskild cynisk form av förstörelse. Upprördheten mot Schyman utlöses inte av summan och syftet – som i sammanhanget var låg respektive konventionellt – utan av destruktiviteten.

Som marknadsföring hade aktionen två syften: att få igång en debatt om löneskillnaderna mellan män och kvinnor (det lyckades, trots ett viktigt ämne, bara i begränsad omfattning, vilket vittnar om hur jämställdhetsfrågorna hamnat i bakvatten), och att vinna ökat stöd åt Feministiskt initiativ (misslyckades sannolikt helt).

Däremot belyste pengagrillning en annan aspekt av det moderna samhället: De stora summor som är i omlopp inom marknadsföring, lobbying och PR. De höga initialkostnader som finns för den som vill delta i samhällsdebatten via uppmärksamhet i stora nyhetsmedier – och som inte driver en fråga med medvind i tiden eller har ett mäktigt parti eller särintresse i ryggen. Det stämmer till eftertanke om prioriteringar, tillgänglighet och villkor i den demokratiska debatten.
Aktionen säger också något pinsamt om vilka grova symbolhandlingar och aggressiva utspel som ofta krävs för att en samlad media ska rusa till. Sedelgrillen illustrerade det.

Gudrun Schymans aktion lär inte ha gjort henne eller Feministiskt initiativ någon tjänst. Jag tror inte hågkomsten blir särskilt positiv ens ur ett snävt marknadsföringsperspektiv. Men vi bör kritisera aktionen av rätt skäl, och inte sopa undan den angelägna sakfrågan – löneskillnaderna – med askan.
100 000 kronor har eldats upp. Hur skulle det kunna kännas som annat än en orimlig handling? Upprörde det inte vore vi verkligen illa ute.
Men med det sagt kan vi lika gärna ta tillfället i akt och fördjupa analysen av både händelsen och sakfrågan. Den förstnämnda har flera bottnar, och den sistnämnda borde uppröra mer och fler än som är fallet.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Det väldigt lilla Umeå – på gott och ont

Av , , 3 kommentarer 7

Min lördagskrönika den här veckan:

———————————————————-

Det väldigt lilla Umeå – på gott och ont

Det är på sin höjd bara halva sanningen och utgör inte den mest relevanta iakttagelsen på kort sikt. Men jag tycker ändå att man bör börja med den principiella och underskattade frågan om maktkoncentration.
För formulerar man det lite konspiratoriskt kan det i första läget verka som en jädra soppa.

Balticgruppen, Umeås dominerande fastighetsaktör, är idégivare, pådrivare och tung intressent i den lokala stadsplaneringsdebatten, har sponsrat universitetsprojekt med stora summor, har med en uppmärksammad insats har gått in och betalat ungdomsjobb åt kommunen och har sedan en tid tillbaka ett fastighetsbolag ihop med den lokalt på både papper och webb helt dominerande mediekoncern som bland annat äger stadens båda dagstidningar – Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad. Det är bakgrunden.

I går kom nyheten att Umeå kommuns mark- och exploateringsansvarige Björn Johansson övergår till en tjänst som vd för Balticgruppen Utveckling AB. Mot det finns inget som helst att invända – en lyckad värvning för Balticgruppen, ett stimulerande jobb för Björn Johansson och ett kvitto för kommunen på att man har duktigt folk i ledande positioner. Det ska vara rörelse på arbetsmarknaden mellan privat och offentligt, det är vitalt.
Precis som VK-koncernens fastighetsaffär med Balticgruppen också i de flesta avseenden kan ses som positiv för stadens långsiktiga utveckling, när investeringar och kapital stannar lokalt. Klart att flertalet reaktioner är positiva inledningsvis.
Och på samma sätt som Balticgruppens insatser för universitetet och för ungdomsjobb inom kommunen är generösa, hedervärda och välkomna – entreprenörskap av bästa slag. Pengarna behövs, skapar stora mervärden och kommer till bästa nytta.

Det är så fint alltihop att man kan fråga sig vad problemet är. Men osund maktkoncentration och sammanflytande ekonomiska intressen kommer sällan som huvudnummer med pukor och trumpeter. Sådant upptäcks vanligtvis efterhand, som en fotnot med oanade konsekvenser efter en lång lista av goda avsikter. Faran finns att vi till slut inte ser skogen för alla träden. Vi får se upp så att vi inte jublar över enskildheterna men missar det övergripande mönstret av en problematisk maktsammansmältning i Umeå, där pluralism och konkurrens riskerar att ta stryk.

Det vore mindre Balticgruppens ansvar än de övriga aktörernas. Att Balticgruppen har en sådan kombination av resurser och ambitioner att den alltid står i centrum för exempelvis stadsplaneringsdebatten är inget problem. Balticgruppen är en unik resurs för Umeå. Men det är ett problem att det inte finns fler kapitalstarka, idéspurtande, lokalt förankrade entreprenörer i stan av det slaget än det gör. Umeå behöver mer lokalt engagerat kapital, ett företagsklimat som får även morgondagens succéer att växa.
Det skulle främja den demokratiska mångfalden. Starka entreprenörer behövs också som värn mot kommunal likriktning. Det skulle minska faran för osunda lokala maktnätverk.

Så Balticgruppens engagemang i Umeå i sig är en mycket god sak. Alternativet vore förfärligt. Men vill man spetsa till det kan man säga att det finns tendenser till en gemensam finansiell åder i Umeå som löper genom ett stort näringsintresse, den inflytelserika utbildnings- och forskningsaktören, den starka kommunmakten och den enda mediekoncernen.
Det kräver, även när alla enskilda aktörer vill allt väl, sköter sina jobb, håller på sina roller, är stenhårda med att värna den egna integriteten, en kritisk vaksamhet över utvecklingen.
Här finns, för den som vill vara på det humöret, stoff för karikatyrer av den lilla staden där alla känner varandras knän och alla doppar sina formella och finansiella tår i en gemensam, alldeles för trång båt. Det kan påminna om bilden av det gamla Umeå, från epoken före universitetets ankomst och den stora expansionen.

Farhågorna kanske är överdrivna. Konspirationsteorier är sällan verklighetsförankrade. Men även Norrlands största stad kan kännas ganska liten ibland. Inför några år när stora investeringar och avgörande beslut för stadens utveckling kan antas vara på gång är farhågorna nödvändiga komplement till omfamningarna.
Allt kan gå rätt till och med de bästa intentioner – och ändå börja glida iväg i en oönskad riktning. När ropen på handling och kraft i besluten blir starkare, när otåligheten att saker och ting ”ska drivas igenom” – och långbänkarna i stadsplaneringen har varit ett av Umeås stora problem – är det nog så viktigt att ha i minne.

Den andra halvan av sanningen är kanske mer dagsaktuell. Och den väcker snarast och paradoxalt nog helt motsatta farhågor: att Umeås stadsplanering även under de kommande åren ska präglas av planlöshet, hugskott, långbänkar och kanske små-tjuriga personkemimotsättningar mellan de som fattar besluten och de som har idéerna och pengarna.

För är det något som umebor klagat på är det inte att kommunens beslutsfattare har varit för intima med Balticgruppen. Tvärtom finns det en frustration och desillusion över att så lite har hänt trots många uppslag och visioner, att ingenting blir av, att kommunen står och stampar. Badhusfrågan är undantaget, där en majoritet ”drivit igenom något”, men där entusiasmen bland umeborna å andra sidan är sval.
I övrigt är det ofta de lite kyliga relationerna mellan kommunen och just Balticgruppen som skapat snack. Inte någon upprördhet över gemensamma årtag mellan politik och kapital i samma båt. De har helt enkelt varit för få för att uppröra.

Överallt ler 2014-läpparna som en påminnelse om att (1) stan inte får likna en byggarbetsplats under kulturhuvudstadsåret, och (2) det vore ett fattigdomstecken om ingenting hade skett tills dess. Det skapar en viss ”nu eller först väldigt mycket senare”-stämning i Umeå. Kanske kan man tala om stress. Varje signal inifrån kommunen när det gäller stadsplaneringen, varje rökpuff från kommunens kontakter med Balticgruppen, väcker nu stort intresse.

Därför blir även nyheten om mark- och exploateringschefens övergång från kommunen till Baltic en kommunal snackis. Är övergången smörjolja eller bromskloss i stadsplaneringsprocessen? Är övergången föraning om bättre relationer mellan kommunen och Baltic eller uttryck för frustration inom kommunförvaltningen? Hur smidiga vill vi egentligen ur ett demokratiskt perspektiv att kontakterna mellan kapital, politik och mediekoncerner ska vara?
Kan erfarenhet ersättas tillräckligt snabbt när ledande tjänstemän lämnar sina poster i ett för stadsutvecklingen känsligt tidsskede? Hur bör balansen mellan politisk styrning och ämbetsmannainflytande se ut? Och hur ska det se ut i centrum 2014?

Kulturhuvudstaden, vi alla i Umeå, har en del att grubbla på.

3 kommentarer
Etiketter: , , , ,

En inskränkande Stockholmsfixering

Av , , Bli först att kommentera 5

Om Stockholmsfixeringen i svensk debatt och ett litet svep över länet:

————————————————

Bryt Stockholmsfixeringen

Stockholmsfixeringen i den svenska politiska debatten är svårartad, trist och fördummande. Till det är både partierna och medierna skuld.

Den som vill förstå amerikanska val åker inte till New York eller Washington, åtminstone inte enbart, och stannar i så fall inte där för länge.
Den som vill förstå fransk politik i alla dess skiftningar gör klokt i att bara ha Paris som ett av flera studieobjekt.
Den som vill lära känna kanadensisk politik får inte fastna med blicken på Ottawa eller Toronto.
Den som vill veta vad som rör sig under ytan i tysk politik, förändringar och tendenser, har bara begränsad nytta av vittnesmål från Berlin.
Den som försöker bena ut varför de italienska valresultaten ser ut som de gör kan inte tänka bort de regionala skillnaderna mellan söder och norr, eller söka svaren enbart i Rom.
Den som vill sätta fingret på pulsen och andhämtningen i brittisk politik inför ett parlamentsval har bara lagom nyttig information att hämta i London.

Samma sak gäller i nästan alla demokratier. Huvudstäder och metropoler är viktiga, men det är ofta på regional nivå det händer. Framför allt går det inte att tänka bort mångfalden av lokala stämningar, trender, frågeställningar och traditioner, den ständigt skiftande politiska kartan från söder till norr, från väster till öster, om man vill pejla läget inför ett nationellt val.

Mönstret går givetvis igen även i svensk läns- och kommunalpolitik. Den som vill förstå Västerbottens politiska liv, exempelvis inom landstinget eller under de olika partiernas nomineringsprocesser till ordförandeposter och inför riksdagsval, kan inte stå och uggla på trappan till stadshuset i Umeå, eller tro att om man följer kommunfullmäktige i Vilhelmina så har man automatiskt koll på stämningarna i resten av länet.

Har man lyssnat till Lennart Holmlund i Umeå har man inte på köpet lyssnat till Bert Öhlund i Skellefteå. Har man hört Lilly Bäcklund i Lycksele prata om inlandsflyg har man inte automatiskt hört Gunilla Lundgren i Storuman. Det är inte säkert att man gör slut med Jantelagen på samma sätt i Åsele som i Nordmaling.
Den ena orten är inte den andra lik. Det är inte givet att man har koll på vad ett parti i Umeå tycker bara för att man träffat företrädare för en stadsdel. Tonfall och prioriteringar kan skilja sig starkt åt mellan Sävar och Holmsund, mellan Teg och Ersboda.

Den intensiva debatten i Lycksele om Öregården och Örträsks framtid har varit ett lokalt exempel senaste året på stundom djupt emotionella skillnader från ort till ort även i mindre kommuner. Spänningen i Storumans kommun mellan Storuman och Tärnaby är ett annat.

I de flesta demokratier finns en självklar medvetenhet om att regionala distrikt och ledare är maktfaktorer. Ofta är det just i de regionala strömningarna som ideologiska skillnader och idédebatter kring klassiska begrepp som socialism, liberalism och konservatism, med spindelnätet av underavdelningar och korsreferenser, har allra lättast att bryta ut. Sånt är långt intressantare än den tomma, oanvändbara vänster-höger-skalan.

De geografiska mönstren i valresultat och opinionsmätningar visar att Sverige är ett politiskt mångfacetterat land. Och mönstren går inte att enbart förstå i partipolitiska termer. Man kan försöka, men det blir ytligt.
Konservatism i Norrbotten är inte detsamma som konservatism i Skåne. Liberalism i Västerbotten är inte detsamma som liberalism i Blekinge. Socialism i Jämtland är inte detsamma som socialism i Göteborg.

Väljares och politikers bevekelsegrunder skiftar från ort till ort. Partinamnet kan vara detsamma, men i övrigt nästan ingenting. Skillnader och nyanser finns där redan, de utövas i kommunerna varje dag, men de präglar inte den nationella debatten.
Vilket lyft det skulle bli om denna regionala mångfald gavs utrymme även i riksmedia, och om partierna vågade släppa lite av ledningskontrollen.

För i den svenska rikspolitiken är det även 2010 i alldeles för hög grad Stockholmsperspektivet som sätter dagordningen. Det gör debatten intellektuellt fattigare och likriktad. I Sverige uppmärksammas regioner nationellt först när mönstret med stark organisatorisk och dramaturgisk samordning av rikspolitiken bryts genom något enstaka avvikande uttalande. Undantagen snarast bekräftar regeln.

Så ger Stockholmsfixering hos medier och partier en inskränkt bild av det politiska Sverige. Vi borde bryta den.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,