Kom upp hit och hälsa på

I min ledarkrönika i dag reflekterar jag lite kring ett par aspekter av den Stockholmscentrerade valrörelsen och synen på Norrland.

————————————————–

Kom upp hit och hälsa på

Varken statsministern eller oppositionsledaren kommer till Västerbotten under valrörelsens sista vecka. Reinfeldt och Sahlin prioriterar annat.
Valmatematiskt är det säkert ett rationellt beteende. En pliktskyldig presskonferens med regionalmedia och ett torgmöte i Umeå – framför utkommenderade ombudsmän, partianhängare och några förbistrosande fotgängare – ger långt sämre genomslag i de storstadscentrerade riksmedierna än en avstickare till något stockholmskt eller göteborgskt förortstorg.

Ändå säger det mängder om hur den politiska debatten och den mediala bevakningen förskjutits på några år.

Genomoppositionens omstridda förslag om kilometerskatt och höjd bensinskatt, genom allianspartiernas förslag i sitt gemensamma valmanifest om en investeringsfond för Norrlands inland och genom diskussionerna om energipolitikens och elförsörjningens betydelse för basindustrins konkurrenskraft, har landsbygdens villkor förvisso funnits med även i de nationella utfrågningarna.

Men till och med då är det ofta om Norrlands förutsättningar relativt okunniga storstadsjournalister som bestämmer dramaturgin. Alltid samma sak: Norrland får i ”stackars er”-klappar på axlarna och utmålas ibland som ett ”Eländes-Sverige” i kontrast till ett liberalt ”Tillväxt-Sverige”. En del reportage i riksmedia från landsbygden är så klichéartade att man tvivlar på om en ens det nedlåtande medlidandet är ärligt menat.

Delvis är det resultatet av en gammal självbild som funnits i många landsbygdskommuner. Det har funnits tendenser till lokala vädjanden om just ett sådant medlidande som fått debatten om Norrland att under decennier kännas passiv och pessimistisk och kretsa alldeles för mycket om stöd, bidrag och kompensationer. Men det är en gammal bild, som i dag i hög grad är missvisande och orättvis. Vi borde vända på perspektiven. Vad kan storstadsregionerna lära av landsbygden? En hel del.

Storstadsperspektivet är, tror jag, en av orsakerna till att valrörelsen varit så trist fokuserad på kortsiktiga plånboksfrågor. För det är snarare i Norrlandsregioner, både i kuststäderna och i inlandet, än i Stockholm som de stora, strukturella framtidsfrågorna diskuteras som mest ingående och upplevs innerligast av medborgarna:

Behovet av en ny postindustriell tillväxt företagande inom nya branscher. Nödvändigheten av en kunskapsskola med bildningsideal för att värna social rörlighet, rättvisa chanser och en någorlunda välavlönad arbetsmarknad.
Det ekonomiska värdet av ledande innovationer för en både förnyelsebar och konkurrenskraftig elförsörjning. Vikten av entreprenörskap inom den offentligfinansierade sektorn för en medborgarnära social service och större jämställdhet på arbetsmarknaden. Den chans att klara en långsiktig finansiering av trygghetssystemen som ökad arbetskraftsinvandring innebär. Värdet av regionala samarbetsformer för att samla resurser och kunna tävla om framtidens etableringar.

Allt det är ödesfrågor för många Norrlandsorter. Att sänka trösklarna för ungdomar och utsatta grupper till arbetsmarknaden och samtidigt behålla robusta, generella trygghetssystem som uppmuntrar flexibilitet och möjliggör nödvändiga strukturomvandlingar – någon form av flexicurity för 2000-talet – är ännu viktigare i mindre kommuner än i de allra största städerna. I flera Norrlandskommuner förs långt mer än i de största städerna, intressanta, konkreta diskussioner om kulturlivets, föreningslivet och hela det civila samhällets roll som kraft för identitet, kreativitet, mångfald och tillhörighet i lokalsamhällena.

Men allt det här är också ödesfrågor för Sverige, och flera av dem hör till valrörelsens mest bortglömda, när så mycket av debatten handlar om hur befintliga resurser används och så förhållandevis lite om hur nya resurser skapas. Mer riksfokus på Norrland skulle berika den diskussionen.

Det finns en socialliberal framåtanda och ett nytänkande i Norrlandsregionerna som riksmedia, och stundom regionalmedia, vägrat att skildra eftersom den bryter mot de inlärda snyftvalserna och Stockholmsredaktionernas formulär A för Norrlandreportage. Det är synd, för det skadar både omgivningens bild av Norrland och den lokala politiska självbilden.

…när Bill Clinton höll sitt tal till det demokratiska konventet 1992, sade han några ord om fördomarna i Washington mot hans hemstat Arkansas. Kom ner och hälsa på, sa han, i synnerhet om ni är från Washington, visst vi kämpar med problem, men ni kommer också att se väldigt många människor uträtta fantastiska saker. Hälsa på, ni kanske till och med lär er något.
Uppmaningen kan riktas rakt ut i den Stockholmscentrerade svenska debatten. Kom upp och hälsa på, ni skulle kunna lära er ett och annat.