Skadeglädje som hotar Norrland

I min lördagskrönika den här veckan skriver jag lite om uppdelningen av Sverige när det gäller hur människor röstar mellan stad och land, mellan storstadsregionerna och Norrland, och varför det vore mycket negativt för Norrland om partier i framtiden skulle tvingas välja mellan att ha antingen en landsbygdsprofil eller en storstadsprofil:

—————————–

Skadeglädje som hotar Norrland

Skadeglädje är aldrig charmigt. Men när skadeglädjen dessutom är navelskådande och aningslös är den extra oaptitlig. Socialdemokrater och alliansare – det är er jag tittar på.

Riksdagsvalet 2010 bekräftar en trend som pågått under längre tid men som nu tycks går över i etablerat faktum: Sverige är ett politiskt djupt splittrat land, rent geografiskt. Klyftan mellan städer och landsbygd, mellan storstadsregioner och Norrland, när det gäller hur människor röstar, består. I vissa avseenden vidgas den. I grov sammanfattning blir storstäderna allt mer ljusblåa, med lite nya gröna toner, medan landsbygden, framför allt Norrland, går i klassiskt djuprött.
Ju längre ner på detaljnivå man kommer nyanseras den bilden och blir mångfacetterad. Men sett till partival och styrkeförhållande mellan regeringsalternativen råder ingen tvekan. Norrland är rött land. Storstäderna röstar betydligt mer liberalt.

För de två partier med folkrörelsebakgrund, som mer än de övriga försökte att parallellt och samtidigt vara röster och representanter för både Stockholm och lands- och glesbygden, var det motigt mest hela valrörelsen. För dem lämnar även valresultatet en känsla av identitetskris efter sig.
Socialdemokraterna gick riktigt dåligt i storstäderna, men bra i Norrland. Centerpartiet gick för sina förhållanden mycket bra i Stockholm, men tappade i Norrland.
Båda antas stå inför en del självrannsakan efter valet. Mellan inga andra partier var heller stämningen så bitter och rutten som just mellan S och C under valrörelsen. Den ömsesidiga frustrationen och konkurrensen sprang också ur det gemensamma ödet att kämpa för ett hopplöst svårt politiskt-geografiskt projekt – att vara starka i hela Sverige och i alla Sveriges miljöer, att med ett och samma budskap gå hem både i innerstaden, i förorten och i byn. Tidsandan är inte snäll just nu mot dem som försöker sig på att ta ett samlat grepp om landet.

Det tycks vara ett omöjligt uppdrag i svensk politik för tillfället. Och det är bekymmersamt, framför allt för Norrland. Går det överhuvudtaget för politiska partier i framtiden att hålla ihop ett budskap, en framtoning och en organisation som känns relevant, närvarande och identitetsskapande för både glesbygd och storstad samtidigt? Om inte, vilka blir konsekvenserna?

Tvingas partier välja i framtiden om de ska ha landsbygdsprofil eller storstadsprofil, om de ska driva landsbygdsfrågor eller storstadsfrågor – börjar vi överhuvudtaget erkänna att det skulle finnas en sådan antingen-eller-uppdelning – är det fara å färde för Norrland. Eftersom det bor så relativt få väljare i Norrland skulle en sådan uppdelning betyda att inget parti med ambition att vinna regeringsmakten kan gå till val med en starkt betonad landsbygdsförankring – i synnerhet inte när det gäller regionala intressen eller nationella investeringar. 
Det skulle, i en sådan antingen-eller-värld kosta förtroende och väljarstöd i de regioner där flest människor bor. Norrland skulle bli den stora förloraren om polariseringen tilltar.
Därför är det en för Norrlands del så förödande retorik när man försöker måla upp just sådana motsättningar mellan stad och land, som om inte ett och samma politiska budskap skulle kunna vara lika relevant här som där, som krävde Norrland något exklusivt, som har en landsbygdsvän ingen relevans på riksnivån eftersom man antingen är landsbygdsentusiast eller rikspolitiker.

En av de fånigaste flosklerna den här valrörelsen har varit att centerpartiet skulle ha övergett landsbygden därför att de driver generella frågor om företagsklimat, entreprenörskap och sänkta trösklar till arbetsmarknaden – som inte det vore i ännu högre grad ödesfrågor för landsbygden än för de redan tillväxtstarka storstäderna.
De socialdemokrater som ägnat sig åt den typen av populistisk propaganda, att centerpartiet övergett landsbygden för att de driver tillväxtpolitik även i Stockholm, har gjort Norrland och bilden av Norrland stora otjänster. De socialdemokraterna borde rannsaka sig själva och sin egen Norrlandsbild djupt innan de ställer till med ännu värre skada.

Men även de alliansdebattörer och liberala skribenter i Stockholm, Göteborg och Malmö som tävlat i att om vartannat avfärda socialdemokraterna som bara ett parti för losers på landet eftersom de råkar ha starkt stöd i Norrland, som identifierat alliansen som det med automatik moderna alternativet eftersom de har stöd i städerna och som avfärdat Norrland som obygd där man absolut inte bör investera i infrastruktur, bidrar till både uppdelningen av landet och till en kraftigt försämrad och okunnig Norrlandsbild. Med den retoriken från Stockholm, och mot bakgrund av att exempelvis Norrbotniabanan inte låg högt upp på regeringens investeringslista, så ska heller inte valresultatet förvåna. Ingen sida har anledning till skadeglädje. Båda sidor har anledning till självkritik.

För om målet är att även fortsatt hålla ihop landet och möjliggöra för en folkrörelsedemokrati med partier som i sina organisationer har förankring i olika geografiska regioner är den ömsesidiga antingen-eller-retoriken förödande. Det är en vulgobild som den här gången underminerade stödet för centerpartiet i Västerbotten och försvagade socialdemokraterna i storstäderna. Och sagt ur ett norrländskt, liberalt perspektiv: Ingen vinner på självuppfyllande profetior av det slaget där Norrland av både socialister här och liberaler i Stockholm framställs som en region utan framåtanda och egen bärkraft. För det är ju nys och båg. Landsbygdens framtid hänger på precis samma frågor som storstadsregionernas. Generell politik fungerar bäst även här.

Om Norrland uppfattas som en del av landet präglad av uppgivenhet, bristande förändringsbenägenhet, begränsad valfrihet, byråkratiska hierarkier inom vården, misstänksamhet mot entreprenörer, mer konservativ och ojämställd arbetsmarknad, fientlighet mot nya branscher – då kommer det att bli ännu svårare att locka hit investeringar och arbetskraft, att locka unga människor, i synnerhet familjer, att flytta ut från storstadsregionerna i riktning mot landsbygden, att få unga människor att stanna kvar på/återvända till orterna efter avklarade utbildningar.
Det finns många, inom respektive regeringsalternativ, som är skadeglada över centerpartiets och socialdemokraternas dilemman. Jag tror att det är en farlig skadeglädje.

Var gemensamt bekymrade istället, när Sverige delas upp.