Flabba inte för mycket åt fördomarna om Norrland

Min lördagskrönika den här veckan diskuterar lite kring bilden av Norrland och norrlänningar.

———————————————-

Flabba inte för mycket åt fördomarna om Norrland

Det kan låta humorlöst och överkänsligt, men jag tror att vi ska akta oss för vilka regionala klichéer och fördomar vi lämnar oemotsagda, accepterar eller rentav låter prägla vår egen självbild.
På nyhetsplats i torsdagens VK stod en mycket intressant artikel om kulturgeografen Madeleine Erikssons kommande avhandling som visar hur bilden av norrlänningen som tystlåten, osofistikerad, omodern och tärande bakåtsträvare har funnits i olika varianter sedan urminnes tider, och som ständigt återskapas i ny tappning i medier och populärkultur.

Det handlar, säger Madeleine Eriksson i artikeln, om maktrelationer, om hur centrum och periferi definieras som motpoler och om att den urbana storstadsmänniskan i sin bild av sig själv som framgångsrik, tolerant och kreativ behöver formulera en negativ motsats, och att då norrlänningar och landsbygdsbor ofta pådyvlas den rollen.
I värsta fall blir de stereotypa föreställningarna om Norrland till självuppfyllande profetior. För glesbygden återstår då inget annat än att lyfta fram det vilda och glesa, för att spela sin biroll i pjäsen formulerad av storstädernas manusförfattare.

I mina ögon träffar analysen rätt i hjärtat av en problematik som ständigt borde lyftas fram i diskussionen om Norrlands och landsbygdens framtid. För när fördomen först accepteras och sedan övergår i självbild, är slutet nära.

Talande är också, vilket Madeleine Eriksson lyfter fram, hur exempelvis Umeå i det sammanhanget får en dubbelroll – landsbygd gentemot Stockholm, men också en funktion som ställföreträdande Stockholm i relation till övriga Norrland. Umeås framgångar och attraktionskraft formuleras gärna i urbana termer, med ett underförstått avståndstagande från exempelvis inlandet som en kontrast. Hierarkierna reproduceras regionalt längs samma värdeskala – ju mer glesbygd, desto sämre.

Det är en våghalsig balansgång: att försöka försvara Norrland med att säga att det inte alls är så landsbygdsaktigt, att det är ganska urbant (vilket det punktvis är, som i Umeå), att det inte alls är så omodernt och mossigt. Man accepterar värdeorden med det urbana som norm och glesbygd som något problematiskt, och försöker överleva genom att distansera sig från det senare. Det är en strategi som i slutänden kommer att drabba inte bara inlandet, utan också kuststäderna.

Norrbotniabanans impopularitet i övriga landet är ett första varningstecken. Accepterar de norrländska kuststäderna schablonbilden av Norrlands inland, kommer de själva att omfattas av samma fördomar när Stockholmsetablissemanget kikar uppåt landet med politiska stjärnkikare.
Norrland står och faller som en helhet, där både det urbana och glesbygden spelar viktiga roller, men inte kan kämpa mot varandra i en från Stockholm utformad livsstilshierarki där Norrland som helhet placeras längst ned.

I grunden handlar det om makt, hur makt kodas. Det är ett gammalt tema här i lördagskrönikorna, men tål att upprepas: Bilden av norrlänningen får betydelse för hur makthavare, företagsledare, intresseorganisationer, debattörer och journalister i övriga landet ser på Norrland, för hur makten fördelas och dagordningen sätts inom partierna, för hur företag och stat investerar, för vilken typ av investeringar som riktas hur, för självbilden i Norrland, för var ungdomar ser sin framtid när de drömmer.

Norrland får inte fastna i och bejaka en stereotyp biroll när medier, debattörer och makthavare berättar högt ovanifrån, grötmyndigt och med utpräglat storstadsperspektiv, om Sveriges olika delar. Ibland sker det med närmast fradgande förakt. Ibland sker det med den drypande blandningen av kolonial nedlåtenhet och det okunniga medlidandets dödskyss, där glesbygden vanställs och sedan till sentimental bakgrundsmusik ges offerroll och får fungera som projiceringsyta för allsköns storstadsnostalgi kring döende livsformer.

Ibland är obetänksamma glesbygdsaktörer alltför villiga att bekräfta just den bilden och blända ut allt det positiva runt omkring som motsäger och nyanserar den: Mångfalden av människor, företagsamheten och framgångssagorna från storindustri till innovativa entreprenörer, de lokala civilsamhällena, öppenheten inför omvärlden, kulturlivet, tryggheten, de internationella forskningsmiljöerna. Slår vi på tv:n reproduceras bara den andra bilden av oss norrlänningar som kvarglömda eftersläntrare. Det är ibland som om modet att stå emot stereotyperna sviker oss.

För att spetsa till det, för att göra det konkret: skrattar vi för oreserverat åt, låt säga, Pistvakt som en legitim bild av Norrland är vi snart förlorade. Egentligen tror jag inte att det har så mycket med en enskild tv-serie eller show att göra, men det är ett exempel jag ofta stöter på i samtal om Norrland. En del norrlänningar älskar det, andra tycker intensivt illa om det, och oroväckande många stockholmare låter fiktionen styra verklighetsuppfattningen. De som tycker mest illa om den schablonbilden av norrlänningen är enligt min erfarenhet människor i glesbygd, som till det yttre symboliserar de miljöer det drivs med, men som ser sig orättvist, opåkallat förlöjligade, sina miljöer felkodade på ett nedvärderande sätt.

Utan att ha någon synpunkt på enskilda program tenderar jag att hålla med om den övergripande trenden. Norrlandsklichéerna, rättare sagt försöken att ge dem loserstämpel, stör mig allt mer. Driften med landsbygden utifrån ett storstadsperspektiv – makthavarperspektiv – känns som en lyx vi inte har råd att bejaka.

För tro inget annat än att schablonbilderna i populärkultur, reportage och jargong sår frön av tvivel, sätter sig i bakhuvudena, finns med djupt nere i det emotionella beslutsunderlaget när investeringar ska göras, projekt prioriteras, regionala behov vägas mot varandra. Fastnar stereotypen på näthinnan, fastnar förr eller senare även skrattet i halsen. Det har framhållits som ett av de stora värdena med den högre utbildningen i Norrland att framtida makthavare som studerat här en tid och sedan drar söderut igen får med sig en något mer nyanserad bild av hela regionen. Men man kan inte förlita sig enbart på det, på öar av ljuva minnen hos centralmakten. Ibland måste man säga ifrån, gå emot gappflabbet, trots risken att förstöra stämningen.

Alla de där stereotyperna om hur folk är där och där, hur de och de grupperna beter sig och tänker, är intimt förbundna med maktförhållanden, hierarkier, status och rentav föreställningar om närande och tärande. De får konsekvenser, kulturellt, politiskt och ekonomiskt. Vi får se upp i Norrland, hela Norrland, så att vi inte är för fördragsamma och börjar spela med, när klichéer och fördomar kommer med sina kletiga etiketter. Riv av dem, vi behöver inte tåla dem.