Flabba inte för mycket åt fördomarna om Norrland

Min lördagskrönika den här veckan diskuterar lite kring bilden av Norrland och norrlänningar.

———————————————-

Flabba inte för mycket åt fördomarna om Norrland

Det kan låta humorlöst och överkänsligt, men jag tror att vi ska akta oss för vilka regionala klichéer och fördomar vi lämnar oemotsagda, accepterar eller rentav låter prägla vår egen självbild.
På nyhetsplats i torsdagens VK stod en mycket intressant artikel om kulturgeografen Madeleine Erikssons kommande avhandling som visar hur bilden av norrlänningen som tystlåten, osofistikerad, omodern och tärande bakåtsträvare har funnits i olika varianter sedan urminnes tider, och som ständigt återskapas i ny tappning i medier och populärkultur.

Det handlar, säger Madeleine Eriksson i artikeln, om maktrelationer, om hur centrum och periferi definieras som motpoler och om att den urbana storstadsmänniskan i sin bild av sig själv som framgångsrik, tolerant och kreativ behöver formulera en negativ motsats, och att då norrlänningar och landsbygdsbor ofta pådyvlas den rollen.
I värsta fall blir de stereotypa föreställningarna om Norrland till självuppfyllande profetior. För glesbygden återstår då inget annat än att lyfta fram det vilda och glesa, för att spela sin biroll i pjäsen formulerad av storstädernas manusförfattare.

I mina ögon träffar analysen rätt i hjärtat av en problematik som ständigt borde lyftas fram i diskussionen om Norrlands och landsbygdens framtid. För när fördomen först accepteras och sedan övergår i självbild, är slutet nära.

Talande är också, vilket Madeleine Eriksson lyfter fram, hur exempelvis Umeå i det sammanhanget får en dubbelroll – landsbygd gentemot Stockholm, men också en funktion som ställföreträdande Stockholm i relation till övriga Norrland. Umeås framgångar och attraktionskraft formuleras gärna i urbana termer, med ett underförstått avståndstagande från exempelvis inlandet som en kontrast. Hierarkierna reproduceras regionalt längs samma värdeskala – ju mer glesbygd, desto sämre.

Det är en våghalsig balansgång: att försöka försvara Norrland med att säga att det inte alls är så landsbygdsaktigt, att det är ganska urbant (vilket det punktvis är, som i Umeå), att det inte alls är så omodernt och mossigt. Man accepterar värdeorden med det urbana som norm och glesbygd som något problematiskt, och försöker överleva genom att distansera sig från det senare. Det är en strategi som i slutänden kommer att drabba inte bara inlandet, utan också kuststäderna.

Norrbotniabanans impopularitet i övriga landet är ett första varningstecken. Accepterar de norrländska kuststäderna schablonbilden av Norrlands inland, kommer de själva att omfattas av samma fördomar när Stockholmsetablissemanget kikar uppåt landet med politiska stjärnkikare.
Norrland står och faller som en helhet, där både det urbana och glesbygden spelar viktiga roller, men inte kan kämpa mot varandra i en från Stockholm utformad livsstilshierarki där Norrland som helhet placeras längst ned.

I grunden handlar det om makt, hur makt kodas. Det är ett gammalt tema här i lördagskrönikorna, men tål att upprepas: Bilden av norrlänningen får betydelse för hur makthavare, företagsledare, intresseorganisationer, debattörer och journalister i övriga landet ser på Norrland, för hur makten fördelas och dagordningen sätts inom partierna, för hur företag och stat investerar, för vilken typ av investeringar som riktas hur, för självbilden i Norrland, för var ungdomar ser sin framtid när de drömmer.

Norrland får inte fastna i och bejaka en stereotyp biroll när medier, debattörer och makthavare berättar högt ovanifrån, grötmyndigt och med utpräglat storstadsperspektiv, om Sveriges olika delar. Ibland sker det med närmast fradgande förakt. Ibland sker det med den drypande blandningen av kolonial nedlåtenhet och det okunniga medlidandets dödskyss, där glesbygden vanställs och sedan till sentimental bakgrundsmusik ges offerroll och får fungera som projiceringsyta för allsköns storstadsnostalgi kring döende livsformer.

Ibland är obetänksamma glesbygdsaktörer alltför villiga att bekräfta just den bilden och blända ut allt det positiva runt omkring som motsäger och nyanserar den: Mångfalden av människor, företagsamheten och framgångssagorna från storindustri till innovativa entreprenörer, de lokala civilsamhällena, öppenheten inför omvärlden, kulturlivet, tryggheten, de internationella forskningsmiljöerna. Slår vi på tv:n reproduceras bara den andra bilden av oss norrlänningar som kvarglömda eftersläntrare. Det är ibland som om modet att stå emot stereotyperna sviker oss.

För att spetsa till det, för att göra det konkret: skrattar vi för oreserverat åt, låt säga, Pistvakt som en legitim bild av Norrland är vi snart förlorade. Egentligen tror jag inte att det har så mycket med en enskild tv-serie eller show att göra, men det är ett exempel jag ofta stöter på i samtal om Norrland. En del norrlänningar älskar det, andra tycker intensivt illa om det, och oroväckande många stockholmare låter fiktionen styra verklighetsuppfattningen. De som tycker mest illa om den schablonbilden av norrlänningen är enligt min erfarenhet människor i glesbygd, som till det yttre symboliserar de miljöer det drivs med, men som ser sig orättvist, opåkallat förlöjligade, sina miljöer felkodade på ett nedvärderande sätt.

Utan att ha någon synpunkt på enskilda program tenderar jag att hålla med om den övergripande trenden. Norrlandsklichéerna, rättare sagt försöken att ge dem loserstämpel, stör mig allt mer. Driften med landsbygden utifrån ett storstadsperspektiv – makthavarperspektiv – känns som en lyx vi inte har råd att bejaka.

För tro inget annat än att schablonbilderna i populärkultur, reportage och jargong sår frön av tvivel, sätter sig i bakhuvudena, finns med djupt nere i det emotionella beslutsunderlaget när investeringar ska göras, projekt prioriteras, regionala behov vägas mot varandra. Fastnar stereotypen på näthinnan, fastnar förr eller senare även skrattet i halsen. Det har framhållits som ett av de stora värdena med den högre utbildningen i Norrland att framtida makthavare som studerat här en tid och sedan drar söderut igen får med sig en något mer nyanserad bild av hela regionen. Men man kan inte förlita sig enbart på det, på öar av ljuva minnen hos centralmakten. Ibland måste man säga ifrån, gå emot gappflabbet, trots risken att förstöra stämningen.

Alla de där stereotyperna om hur folk är där och där, hur de och de grupperna beter sig och tänker, är intimt förbundna med maktförhållanden, hierarkier, status och rentav föreställningar om närande och tärande. De får konsekvenser, kulturellt, politiskt och ekonomiskt. Vi får se upp i Norrland, hela Norrland, så att vi inte är för fördragsamma och börjar spela med, när klichéer och fördomar kommer med sina kletiga etiketter. Riv av dem, vi behöver inte tåla dem.

Etiketter: , , , ,

14 kommentarer

  1. TC

    Norrlängar verkar känsligare, vilket kanske beror på att det ligger en hel del sanning i den allmänna bilden av Norrland där en stor del faktiskt är beroende av bidrag som transportbidrag…

  2. inger

    Håller med, men vad får folk i södra Sverige lära sig om Norrland? Vatten, skogar, fjäll och renar! En del tror på fullt allvar att det finns isbjörnar här! Eftersom det nästan inte går några persontåg här kan det vara för dyrt för ungdomen och barnfamiljer att ta sig hit och se verkligheten. Många skulle kanske gilla den. Och idag när allt går att göra via dator borde olika huvudkontor, typ Vattenfall och Sveaskog osv gott och väl kunna placera sig här. De skulle få mycket lägre lokalkostnader och lönekostnader. Åtminstone om man ska jämföra med ”urbana” kostnader…

  3. Janne

    Oerhort intelligent som vanligt om en simpel bonndj… far saga.Men lite omstandigt och poetiskt utvecklat. Utgangsperspektivet ar for nedlatande och jag tror att norrlandningar som alltid star hogt i kurs nar det galler hogre ”anstallningspositioner” i Sverige.Haller inte med om de sjalvuppfyllande profersiorna som beskrivs. Tvartom finns en stor stolthet och svensk genuitiet i en tvattakta norrlanning!

  4. Lilian Holloway

    Fantastiskt! Du sätter verkligen fokus på vårt ”bagage” i inlandet. Låt oss börja med fördomarna från Umeå. Det räcker för att knäcka en häst. Sedan är det vår egen uppfattning, människor sinsemellan, om hur vi uppfattar vår egen situation. Ämnet kräver diskussion och eftertänksamhet. Fortsätt!

  5. Korre

    Makten kodas av EU. Det nationella perspektivet kan vara nog så intressent. Ännu mer intressent är det internationella perspektivet. Makten genomförs av unionens alla regler. Det finns fler glesbygder i unionen, men där bryr man sig inte alltid om alla dessa regler. Struntar i dem. Det enda som kan hända är att man får stå i skamvrån.
    Det är i detta perspektiv som de svenska makthavarnas syn på Norrbottniabanan skall ses. Vi har inte fått en fungerande Botniabana utan något som liknar ett totalt fiasko. Vem vill satsa på ett nytt fiasko? Pressen makt är stor och speglar sällan folkets röst!

  6. Anders A

    Bra Nordebo
    jag är beredd att mobilisera motstånd även mot Norrmejeriers reklamfilmer som försöker utnyttja schablonbilden av ”norrlänningen”. Hela lanseringen av ”bonden och korna i hagen” är kortsiktig spektakulär och väldigt beklaglig.

  7. Stockholmare - på veckorna

    Och varför ska vi överhuvudtaget använda begreppet ”Norrland”? Vad är det som skulle vara gemensamt för alla som bor norr om Skutskär och söder om Kautokeino (mer än att de bor norr om Stockholm förstås)?

    ”Norrland” är och förblir ett kolonialt begrepp, som används av svea- och götalänningar som inte vet bättre – och tyvärr av ”norrlänningar” som borde veta bättre.

  8. Kalle

    Nja, bara fördomar är det inte. Jag är uppväxt i Södermanland, bor i Stockholm och brukar vara i Jämtland på somrarna. Mkt trevligt, men det är en otrolig skillnad i temperament på folk. Jag uppfattar norrlänningen som ofta tystlåten, lite blyg etc. Man har på något vis ofta svårt för att ”tala ur skägget”. Man vill liksom hjälpa dem på traven; ”kom igen nu, säg vad du vill ha sagt och säg det tydligt”!

  9. Inger

    Angående anställningar har jag hört att i södra Sverge anställer de hellre en norrlännig än en sörlänning. Vi hörs vara mer att lita på. Byter inte arbetsgivare för att vi skulle få högre lite högre lön. Men det är bara vad jag hört… Stockholmare på veckorna – förr sa man väl svear och götar, då bodde det väl inte så många i norrland. Jag är född i Ångermanland och bosatt i Västerbotten. Jag skäms aldrig för att säga att jag är norrlänning. Jag är till och med stolt svensk, inte skulle jag kalla mig EU-medborgare, eller europe om jag snackade med en amerikan eller asiat e.d.

  10. Bengt-O. Sundin

    Bra Nordebo!
    Fd kommunalrådet Bucht i Haparanda framträdde i TV för några dagar sedan. Bland många andra vettiga saker han
    sa minns jag främst: På Norrbotniabanan ska vi frakta järn, inte hjärnor! Detta med anledning av att 08-orna gärna talar om hur mycket resp lite folk som kommer att åka tåg i Stockholm och i Norrland!
    Kom ihåg att vi här i Norrland är våra bästa (och enda) ambassadörer!
    Vi ska sluta gnälla men gärna berätta att vi också kan och vill!
    Jag berättar alltid att jag är född i Njåmelåive, 8 kilometer från Ensamheten!!
    Bengt-Olof (stolt norrlänning)

  11. Åke Brännström

    Bra skrivet Nordebo. Och visst ser man ofta denna fördom och dessa mytbildningar mot Norrland. Bara att man klumpar ihop ”Norrland” och ”Norrlännska” är ju lika korkat som om vi skulle klumpa ihop Svealand och Götaland som ”Sörländska” etc.
    Värst är påståendena att vi är en belastning då vi t.o.m. enl. SCBs statestik är näst bäst i att producera med 312000 i BRP. jämför Sydsverige som har 300.000 och Östra Mellansveriges 288.000.
    Man påstår att vi får alla skattefördelningspengar men sanningen är att tex Västerbottens län inte får nånting. Umeå och Skellefteå betalar mer än man får.

  12. Toppen

    Bra skrivet som vanligt! Fortsätt väldigt gärna driva frågan. Måste bara få tillägga att du på pricken beskriver hur man som icke-ateist beskrivs i många nationella medier, framförallt DN. Där frodas generaliseringar och fördomar så man blir alldeles mörkrädd.”fradgande förakt” och ”nedlåtenhet” är väldigt bekanta fenomen.

  13. Veronica Jonsson

    Om Norrland ska få en mer framträdande roll så måste det vara tryggt att bo även i inlandet. Jag som besökte er stolthet till stad blev förbluffad över hur dels omedvetna ni är om er omvärld, alla gick omkring med en glasartad blick och jag som var som en fisk som just krupit upp på land, totalt förvirrad var jag skulle och hur jag skulle ta mig dit blev inte hjälpt av någon. Ingen som undrade om jag behövde hjälp.
    När jag kom hem till Lycksele så kände jag verkligen ro. Jag vågar gå ute här om nätterna, ensam. Jag vet att om jag skadar mig så är det någon vid min sida inom några minuter.
    Ni i Umeå, så framåtsträvande som ni är, visserligen faller detta på Skellefteå också, orsaken till att jag flyttade därifrån, har förlorat en otroligt viktig detalj. Medmänsklighet.
    Lycksele må vara litet men det har varit en stad i över 400 år. Här känner jag att det finns ett skyddsnät. Man faller inte igenom. Vi tar oss tiden att ta hand om våra medmänniskor. Naturen som finns här i inlandet är otrolig, givetvis måste den vara det eftersom varenda bild man ser om Norrland är ju av inlandet men vi mjölkas ju ur. Vi har inte ens fasta läkare, och nu förlorade vi ambulanser och andra akutinsatser som är viktiga för turismen.

    Näe, jag beklagar. Jag väljer hellre att leva fritt i inlandet än att trängas i en av de större städerna. Humaniteten finns här, resurserna för ekonomin finns här. Och om man flyttar till en by, bjud byborna på kaffe och kaka och du är en hyvens männish som dom är glad att ha i sin lilla by.

Lämna ett svar till Åke Brännström Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.