Bilden av Norrland här och i omvärlden

Jag hoppar över det traditionella nyårskrönikerande i året sista text för min del, och återvänder istället till vad som kanske var det vanligaste temat i mina lördagskrönikor under 2010 – Norrland som helhet och bilden av Norrland, och gör en liten historisk återblick på temat.

————————————-

Norrland i egna och omvärldens ögon

En gammal visdom först: När Stockholm och Köpenhamn grälar om den norrländska fjällvärlden kan man vara säker på att motiven för upphetsningen inte är lokalinvånarnas bästa. Åtminstone var det inte omsorg om Finnmarken i sig som fick Sverige och Danmark att bråka om skatteuppbörd i lappmarkerna och Nordnorge, och om militär och ekonomisk makt över olika delar av Ishavskusten, under andra halvan 1500-talet, de första decennierna efter den nya, svenska nationalstatens grundande. Det handlade, som det nästan alltid gör, om kontroll över resurser och strategiska landområden.

Att bli föremål för centralmaktens nyfikna blickar, kanske rentav instruktioner och ombud, uppåt landet, har alltid varit en tveeggad upplevelse för Norrland. Motiven har växlat, men bara undantagsvis har uppmärksamheten varit entydigt positiv.
I en blandning av lock och pock, löften och befallningar, har makthavarna sökt hämta vad de velat ha från landsändan med största möjliga smidighet, minsta möjliga bråk och lägsta möjliga motprestation. När balansgången mellan lock och pock inte gett resultat, har man skippat det förra.

Visst har investeringar gjorts, militärt skydd givits och en politisk och ekonomisk inkludering i riket påskyndats under århundraden som ibland kommit människorna och näringarna till del och främjat en utveckling som annars hade dröjt längre med större nöd som följd.

Men nog så ofta har, som vi vet, i synnerhet inkluderingsprocesserna och skyddsargumenten inneburit övergrepp, hårdhänt exploatering och smutsiga maktövertaganden som lämnat bestående sår, motsättningar och misstro in i våra dagar. I fyrbandsverket ”Övre Norrlands historia” skriver Sven Ingemar Olofsson i andra bandet några intressanta rader om hur Vasasönernas, i synnerhet den blivande Karl IX:s, intresse för den norra landsändan sökte glans och svepskäl i Olaus Magnus historia om de nordiska folken:

”Medan den gamle konung Gustaf helt visst fann Olaus Magnus’ skildring väl sensationsbetonad och effektsökande, läste Vasasönerna boken om göternas mandom, om samernas exotiska liv och bottningarnas dristighet och märkliga bedrifter med en ungdomlig entusiasm, som fick ett bestående inflytande på deras uppfattning i mogen ålder om den nordliga landsändan och dess invånare. Också fick västerbottningarna i de tre Vasasönerna på tronen villiga lyssnare på besvär och andraganden från det avlägsna landskapet.”

Ej heller, fortsätter Olofsson ”finns det anledning att se den följande kolonisations- och reformpolitiken i Västerbotten och lappmarkerna som enbart ett led i kraftmätningen med Danmark, alltså med utrikespolitisk motivering. Helt visst var det här fråga om Carls naturliga strävan som regent att tillgodose försörjning och skydd i den utsatta landsändan, förstärkt av hans ovannämnda personliga engagemang i norr”.

Jag är, som sagt, tveksam till om det var ens till del välvilja mot Norrlands regioner som föranledde uppmärksamheten. Men som Olofsson påvisar gällde redan på 1500-talet det som gäller än i dag: hur omvärlden och övriga landet uppfattar Norrland och dess invånare – oavsett om upplevelser grundas på populärkulturella framställningar, historiska skildringar, hårda samtida fakta eller egna erfarenheter – har stor betydelse, på gott och ont, för hela regionens livsvillkor och möjligheter.

Och som framgår av historiens fortsättning är det de lokala och regionala initiativen, kraven och påtryckningarna som varit allra viktigaste för Norrlands egen utveckling och modernisering, medan kronans ingrepp utifrån, ibland viktiga och framgångsrika (som grundandet av Umeå till exempel, får man väl säga ändå), ibland repressiva och utsugande, framför allt drivits av centrala kontrollbehov.

Men hur mycket gehör Norrlands landskap fått för sina budskap, hur mycket erkänsla och förståelse de mött söderöver, har berott på en kombination av egen kraft, eget självförtroende och omvärldens föreställningar, vanföreställningar, fördomar och romantiska myter.

Bilden av Norrland – som den skapas av oss som bor här i brokig mångfald, många skilda erfarenheter och ständigt motstridiga viljor och som den genereras stereotypt och ytligt genom nyhetsrapportering, debatt och populärkultur på riksplanet – avgör mycket.

Det gäller både statliga beslut om infrastruktur och service, och privata beslut om investeringar, etableringar och flyttar. Och i bilden av Norrland på andra håll i landet inkluderas både städerna och glesbygden, både universitetscampus och skogsbyn – i ömsesidigt beroende. Det är en gemensam regional angelägenhet.

Slutsatsen kan inte vara att det finns givna svar, rätt och fel eller, hemska tanke, att det bör finnas en standardiserad bild av Norrland och dess människor som ska främjas.

Slutsatsen måste bli att bilden av Norrland är en viktig politisk aspekt av lokalt utvecklingsarbete att vara medveten om, diskutera och bråka kring, söka fördjupa förståelsen av. Hur uppfattar människor som lever och verkar här sina orter och regioner, hur ser de regionala identiteterna ut i den mån de alls finns, hur kan man politiskt och ekonomiskt förbättra förutsättningarna för de norrländska städerna och den norrländska landsbygden genom ökat samarbete och samling över tidigare administrativa gränser? Och hur ser omvärlden på Norrland och dess orter, med vilka nyanser och fördomar och med vilka politiska konsekvenser?

Hur den formella regionfrågan om politiska och administrativa gränser och nivåer utvecklas när det gäller Norrlandslänen är ovisst, men det praktiska regiontänkandet i stort och smått, på en rad områden, inom skiftande branscher och med olika geografiska utgångspunkter är i full gång. Det kan gälla projekt inom de gamla länen, det kan gälla Botniaregionen, Kvarkenregionen, det kan handla om perspektiv från Ryssland till norska kusten.

Jag tror att sådant regiontänkande och försöken att famna något slags Norrland i gemensamma satsningar och en insikt om ömsesidigt beroende, är rätt väg att gå. Men initiativet, viljan och idéerna måste växa fram lokalt och regionalt, för annars reduceras Norrland åter till en resursbod i omvärldens ögon. Bilden av Norrlands utmaningar och möjligheter, farhågor och drömmar, måste skapas här, annars kommer centralmaktens och riksperspektivets vaga föreställningar om det där ”avlägsna” Norrland att sätta villkoren för regionens utveckling. Då kan det gå lite hur som helst, då förskjuts makten bort.

Att tala om Norrland som helhet, lite oftare, lite självständigare och med lite större optimism, är nog en god föresats inför 2011.