En titt i kaffesumpen om umetugget 2030

Av , , 2 kommentarer 9

En lite lättsammare betraktelse om evig partiledarnostalgi och bättre förr-retorik, en titt i kaffesumpen om det kommunalpolitiska umetugget 2030 och några rader om centerpartiets hundraårsjubileum utgör min lördagskrönika den här veckan:

——————————————–

En titt i kaffesumpen om umetugget 2030

En formel skulle se ut så här: en bra politiker i ett motståndarparti är en som avgick för tjugo år sedan. Det hör till politikens eviga ritualer, att partier använder sina motståndares föregångare som argument mot deras nuvarande ledare. Svensk politik dryper av sådana jämförelser:

Liberaler påtalar i dag gärna att Olof Palme, till skillnad från dagens socialdemokrater, gjorde politiken intellektuellt spännande och idébetonad. På Palmes egen tid däremot jämförde man i negativa ordalag hans aggressiva, socialistiskt färgade polemik med den lugne och pålitlige tillväxtpolitikern Tage Erlander.

Fredrik Reinfeldt lyfte under valrörelsen fram Tage Erlander som en förebild för ”det nya arbetarpartiet” moderaterna. Men när Erlander styrde var det många på den icke-socialistiska sidan som med respektfulla stämmor berömde Per-Albin Hansson som en tung landsfader och, framför allt i början, skakade på huvudet åt lättviktaren Erlander. När Per-Albin tog över inom socialdemokratin suckade åtskilliga och undrade hur det nu skulle gå när en sådan ytlig partikarriärist tog över efter ikonen, den av nästan alla beundrade Hjalmar Branting.

2010 hör man socialdemokrater som börjar viska om att moderaterna på Gösta Bohmans och Carl Bildts tid ”åtminstone stod för något”, och hur tidigare generationer moderater visserligen aldrig knackade dörr, men var raka, pålitliga och tydliga i sina budskap och positioner. På Bohmans 70-tal hittade man plötsligt positiva, försonliga egenskaper hos gamla högerledare som Jarl Hjalmarsson och Arvid Lindman.

Och socialdemokraterna har förstås, i dag, inte nog med lovord över för socialliberalen Bengt Westerbergs tid som folkpartiledare. På 80-talet varnade man för honom och kunde inte nog betona hur outtröttlige Bertil Ohlin stod för en sann socialliberalism. På Ohlins tid blev man aldrig trött på att omtala hur liberalismen blivit bakåtsträvande och tappat den radikala glans Karl Staaff en gång förlänte den. När Staaff regerade var det den döde Adolf Hedin som i socialdemokraternas retorik fick representera en socialt medveten, men under Staaff redan utdöende liberalism.

Från allianshåll har på senare år rentav gamle CH ”någon jävla ordning ska det vara i ett parti” Hermansson tagits till nåder av liberala debattörer som ett exempel på en i sitt kritiska förhållande till sovjetkommunismen mer fritänkande vänsterledare än Lars Ohly. Andra saknar, redan, Gudrun Schymans tid som partiledare för V.

Kd-ledaren Göran Hägglund får förstås, när valresultat skärskådas, äta upp sitt energiska twittrande vid statistiska jämförelser mellan Kd: stöd i dag och föregångaren Alf Svenssons bästa val.
Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har förskonats någorlunda från att jämföras med sina föregångare i andra partiers angrepp, men lita på att deras efterföljare som språkrör kommer att få höra från både vänster och allianshåll att de inte kan mäta sig med Wetterstrand och Eriksson.

Lokalpolitiken är inte annorlunda, om någon trodde det. Jag tittar i kaffesumpen och förutspår redan nu: om tjugo år kommer Tamara Spiric på Rådhustorget att läxa upp någon ungmoderat med en påminnelse om att på Anders Ågrens tid som kommunalråd jobbade partierna trots motsättningarna ändå innerst inne tillsammans för Umeås bästa, men att den tiden tydligen är ohjälpligt förbi. Anders Sellström kommer att avbryta sina riksdagsminnen och lyfta fram Lennart Holmlund som en hederssosse av gamla sorten efter vilken Umeås socialdemokrater blev SSU-broilers hela högen.

Holmlund själv kommer att stanna upp på en promenad, luta sig mot stavarna, blicka upp mot höghusen och muttra att med Britt-Marie Lövgren som gruppledare gick det fortfarande att lita på folkpartiet i stan, men att de nya ungliberalerna ju fan inte är kloka nån av dem. Lövgren kommer vid en fika på ridhuset plötsligt att sucka lätt och börja tala försonligt om hur mycket mer sansade vänsterpartiet var under Spirics ledning innan kommunistrevolutionärerna tog över.
Alla kommer de att ha vänliga ord till övers för Alireza Mosahafis framåtanda i miljöpartiet efter valet 2006.

Föreningen Byggnadskultur i Umeå kommer att protestera indignerat mot ett planerat höghus väst på stan och som motbild erinra om hur genomtänkt staden ändå planerades inför kulturhuvustadsåret 2014. Balticgruppens Krister Olsson kommer i en intervju med VK att bekymra sig över hur svårt det med åren blivit att samarbeta med kommunen i jämförelse med under 2000-talets första decennier.
Själv kommer jag att ta djup luft på VK:s ledarsida och minnas debatterna med dem alla som en tid när lokalpolitiken var spännande att följa, innan allt blev idéfattigt, platt och karaktärslöst. Och vem vet, VF:s ledarsida kommer kanske, i en bisats i ett fördömande av den ”nya, hårda högern” 2030, att ge några erkänslans ord åt alliansens gamla, trygga arbetslinje 2006-2010.

Så långt min kaffesump. Det kommer väl att låta som det alltid låtit när bättre förr-tårarna lägger ett skimmer över Gustavs och alla andra tidigare makthavares dagar, och gamla aversioner nöts ner till anekdoter.

Bland dem som varit mest utsatta för historielösa ”idealen har svikits”-klichéer de senaste åren är förmodligen centerpartiet, som i dagarna firat 100 år.
Flosklerna om partiets utveckling haglar från motståndare, det har under Maud Olofsson övergett landsbygden, blivit ett Stureplansparti, gått åt höger, svikit Thorbjörn Fälldins arv osv, osv. Det mesta är bara varianter av vad Olof Palme sa om Fälldins centerparti redan på 70-talet, när socialdemokraterna istället saknade Gunnar Hedlunds 50-talsscenter.

Men partier som överlever ett helt sekel går förstås igenom många faser, förändras och ömsar skinn. Centerpartiet har gått igenom ett par rejäla omstruktureringar, ideologiskt, under sin historia – med svarta epoker (värst rasteorierna på 30- och 40-talen) och stolta epoker (bäst värnande av småföretagande och småskalighet på landsbygden under efterkrigstiden).

Men partiets stora dilemma i dag är att den gamla väljarbasen krymper år för år, på grund av övergripande samhällsförändringar, med urbanisering och nya näringar, som har väldigt lite med ideologi att göra. Jag läste en bra analys häromdagen som klarsynt sammanfattade centerpartiets dilemma 2010, utmaningen att förena både storstadsperspektiv i Stockholm och landsbygdsförankring i Västerbotten.

”Den tekniska och ekonomiska utvecklingen under det senaste århundradet har medfört genomgripande förändringar i levnadsvillkoren för människorna i den industrialiserade delen av världen. Utvecklingen har knappast lämnat någon del av samhällslivet oberörd. De agrara näringarnas relativa betydelse har minskat undan för undan. Först industrin och senare mer och mer servicenäringarna har gett sysselsättning åt den arbetskraft som inte behövts inom jord- och skogsbruket. Delvis som en följd av denna utveckling har samtidigt en koncentration av befolkningen till städer och tätorter ägt rum”

Högrelevant om man vill förstå centerpartiets dilemma i dag. Men orden är inte skrivna till veckans hundraårsjubileum, utan skrevs av Thorbjörn Fälldin 1970, för 40 år sedan, i en vänbok till föregångaren Gunnar Hedlund (”Idéer och realiteter”).

Ibland är det mesta sig likt under solen.

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

Kommer vi att bli botniabor i framtiden?

Av , , 3 kommentarer 6

Botniabanan, regionförstoring och den tänkta framväxten av en botniaregion med sammanväxt arbetsmarknad är ämnet för några funderingar av mig på dagens ledarsida.

———————————————–

Kommer vi att bli botniabor i framtiden?

Stationsbyggnaden Umeå Östra lyser tjusigt i vinterkvällen, nästan sprakar när den tar spjärn mot kylan; ganska ödslig och tom på människor när tågen kommer glest, men sympatisk och löftesrik som landmärke på håll. Ibland kanske ett flygplan lyfter eller landar i samma ögonblick på södra sidan älven som ett tåg rullar iväg på den norra.

Umeå City Airport och Botniabanan, två storskaliga startblock i drömmen om snabba, täta, kollektiva kommunikationer mellan Umeå och omvärlden. Lite får man förundras och tjusas av det hela, när stora infrastrukturprojekt står klara.
För över ett sekel sedan stod folk och lät blickarna löpa bort längs med de första stambanespåren, och det kändes nog rackarns märkvärdigt, och lite svindlande, med helt nya perspektiv.

Så, Botniabanan är invigd och i drift. Det får kanske inte tanken att svindla, men omärkvärdigt är det inte heller. Tågen går visserligen inte som de ska. Tekniken fallerar när det som borde varit en inledande testperiod omvandlades till reguljär drift. Det hackar och strular. Men infrastrukturen är på plats, resenärerna har gett det hela en ärlig chans och Botniabanan har gått från att vara en framtidsvision till att bli en realitet i vardagen. Men Botniabanan är, vi glömmer lätt det, bara ett medel. Målet har alltid varit framväxten av en Botniaregion. Den är fortfarande mer vision än realitet.

Politiska sakfrågor, satsningar, kontroverser och målsättningar längs Botniabanan kretsar, rimligt nog, fortfarande nästan helt kring de enskilda kommunerna. Vi talar om Umeås framtid, om Örnsköldsviks framtid, om Nordmalings framtid. Umeå och Örnsköldsvik skiljer mer åt än vad en resa tar i faktisk tid – i båda städerna har många närmare relationer med Stockholm än med grannstaden.
Invånarna i den tänkta Botniaregionen, vare sig de är infödda eller inflyttade, identifierar sig med den egna hemorten – inte med regionen. De politiska beslutsfattarna agerar i kommun, landsting och rike, och möjligen i samarbeten på nyckelområden mellan de fyra nordligaste länen. Annat regiontänkande hamnar lätt i skymundan.

Även medialt är Umeå och Örnsköldsvik två skilda världar, de gemensamma samtalen uppstår ytterst sällan. Botniavisionen faller, ännu så länge, mellan stolarna, skapar ingen riktig identitet, inger ingen känsla av gemenskap, passar inte in i gamla förvaltningsmönster. Ändå går det inte att komma ifrån: om inte fler i framtiden börjar identifiera sig som invånare och aktörer, investera och se möjligheter, i Botniaregionen som helhet, kommer inte det nya spåret att bli den samhällsekonomiska – eller miljömässiga – framgång som skulle motivera satsningen.

Går det snett blir den nya arbetsmarknadsregionen en fin vision som sprack när den synades. Den existerande pendlingen, pionjärerna, räcker inte för att få arbetsmarknader att växa samman, differentieras och komplettera varandra. Ökar inte rörligheten och utbytet, uppstår ingen regionförstoring. Då ökar inte jobbutbudet och underlättas inte rekryteringar, då växer inte företagen, blir inte invånarna fler och tar inte tillväxten fart, på det sätt som var tänkt. Botniabanan är i så fall inte startskottet för en ny epok.

Regionförstoring är ett pulssänkande begrepp, men en ödesfråga för Norrland. Botniabanan handlar om just regionförstoring längs banans sträckning. Det är viktigare än långdistanskommunikationer till Stockholm. Men regionförstoring kan inte kommenderas fram. Förutsättningarna kan skapas, processer underlättas, men utvecklingen i sig skapas av människor själva genom stora och små beslut i olika privata och professionella roller; den växer fram inifrån, som en delvis ny, breddad regional identitet. Det är på den punkten som det blir svårt och spännande på samma gång.

Umebor och öviksbor förblir umebor och öviksbor, men om vi inte i framtiden samtidigt, i ögonvrån och i fler situationer än i dag, börjar känna oss lockade av att även vara botniabor – då har Botniabanan inte fungerat som det var tänkt. Om Botniabanan blir en succé eller inte har lika mycket med psykologi som med rullande tåg att göra. När tågen avgår som de ska kommer det relativt snabbt att visa sig huruvida Botniavisionen kan bli en realitet eller om Botniaregionen måste förbli en vision.

3 kommentarer
Etiketter: , , ,