Ta ingen skit, Robertsfors

Av , , 2 kommentarer 21

Om Norrlandsbilden i Stockholmsmedia och kritiken mot Robertsfors slogan "Sveriges bästa kommun" resonerar jag lite i den här krönikan.

—————————-

Ta ingen skit, Robertsfors

Det händer att Stockholmspress med safariturismens djupa lokalkännedom om människor och miljöer försöker skildra Norrland. Med få undantag brukar det, om uttrycket tillåts, gå åt skogen. Den koloniala blick med vilken Stockholmsaktörer gärna betraktar svensk landsbygd är ohjälpligt grumlig, och grumlas mer ju längre norrut den söker sig.

Ibland består sakkunskapen av egna ungdomsminnen som generaliseras och smetas ut över hela regioner. Riktigt smetigt blir det om nedlåtenheterna förkläds till en klapp på huvudet-solidaritet med oss stackare i periferin med vårt skriande behov av att få våra liv förklarade och kontextualiserade av överspända huvudstadspennor.
Nog så ofta bygger skildringarna på en förutbestämd, stereotyp Norrlandsbild skönt fri från egna erfarenheter men konstgödslad av populärkulturella fördomar.
I båda fallen tenderar nyanser, kontraster och mångfald att störa den beställda storyn. Sånt redigeras bort.

Norrland har inte råd, som ibland skett, att ta dumdryg skit utan att värja sig. Det handlar i slutändan om en maktkamp med konsekvenser.

I höstas skrev jag om kulturgeografen Madeleine Erikssons avhandling om bilden av norrlänningen, där hon visar hur norrlänningen alltid framställts som en tystlåten, osofistikerad, omodern och tärande bakåtsträvare, och att den bilden ständigt reproduceras i medier och populärkultur.

”Det handlar, säger Madeleine Eriksson i artikeln, om maktrelationer, om hur centrum och periferi definieras som motpoler och om att den urbana storstadsmänniskan i sin bild av sig själv som framgångsrik, tolerant och kreativ behöver formulera en negativ motsats, och att då norrlänningar och landsbygdsbor ofta pådyvlas den rollen. I värsta fall blir de stereotypa föreställningarna om Norrland till självuppfyllande profetior.”
(Ur ledarkrönikan 16/10)

I förra veckan skrev Malin Siwe en krönika på Expressens ledarsida om Robertsfors och kommunens slogan ”Sveriges bästa kommun”. Krönikan var öppet nedlåtande i sin syn på ”avfolkningsorter”. Redan rubriken ”Jorden anropar Robertsfors” angav nivå och tonfall. Den avfärdar bland annat Jenningsskolan inte bara ekonomiskt, utan också pedagogiskt, med svepande argument utan lokalkännedom som mest bara avslöjar en övertro på storskaliga, centraliserade lösningar.

Det finns många överdrivna slogans här i världen, även i storstadsregioner. Det finns också många exempel på projekt i kommuner där skattemedel slösas bort i mer eller mindre desperata satsningar utan djupare analys och substans. Slogans, festivaler och subventioner av utåtriktad verksamhet kan aldrig ersätta det mödosamma arbetet med boendemiljöer, företagsklimat, lokal arbetsmarknad och trovärdig kommunal service. Det finns inga genvägar eller mirakel. På den punkten har Siwe helt rätt.
Men det är inget moraltal som behöver riktas särskilt till landsbygdspolitiker. Och kommuner som kämpar för att få behålla den service som finns kvar, som värnar decentralisering och småskalighet på landsbygden, har ingen anledning att be om ursäkt eller ta skit och fördomar från Stockholm.

Robertsfors är inte Sveriges bästa kommun utifrån några mätbara mått mätt, och lär inte vara det 2020 heller. Skulle målsättningen bli ursäkt för tokiga satsningar och storhetsvansinne i kommunen vore kritiken i allra högsta grad berättigad.
Men den som vet någonting lite om Norrlands historia kan bara välkomna viljan att vända på perspektiven och vrida tolkningsföreträdet om vad som är bäst och sämst, utvecklande och inskränkande, ur storstadsetablissemangets händer.

Norrlandskommunernas problem har sällan varit storhetsvansinne eller en övertro på vad de kan åstadkomma på egen hand. Tvärtom dominerade pessimism, uppgivenhet och fixering vid centralmakten och utjämningspolitik under sega decennier.

Det har vänt nu, i de flesta kommuner. Norrland i dag tänker lokalt och globalt – både inom politik, utbildning och näringsliv – och bryr sig inte särdeles om huvudstaden. Det bottniska handelstvånget avskaffades på 1700-talet, men lämnade djupa spår av Stockholmsfixering efter sig. Med inlandets globalisering, Botniaregionens framväxt och arbetet på en nordlig transportkorridor tar Norrland saker i egna händer igen, spärrarna släpper äntligen. Inte alla små kommuner i Norrland kommer att överleva, men för många är förutsättningarna i dag faktiskt bättre än på länge.

Robertsfors slogan är överdriven och har inga realistiska utsikter att vinna omvärldens bekräftelse. Men den är också harmlös. En seriös diskussion om Robertsfors framtid har framför allt med regionförstoringsprocessen och dess konsekvenser, möjligheter och risker, för den stadsnära, småskaliga landsbygden längs Norrlandskusten att göra. Det finns ingen anledning att gräva ned sig i pessimism och uppgivenhet på order från Stockholmsmedia.

Intressantare än Expressenkrönikans raljans var därför de starka reaktionerna på den från flera Robertsforsdebattörer på vk.se.
När kritiken från Expressen blev hånfull, tog man ingen skit, utan betackade sig, med fakta och självkänsla, för nedlåtenheten. Man sade ifrån.
Den attityden, långt mer än någon slogan, kan bli till god reklam för Robertsfors.