Öppen källkod får inte bli ett tomt löfte i Umeå

Öppen källkod ska vara ett bärande tema i Umeå inför kulturhuvudstadsåret 2014. Politiken måste leva upp till det och prioritera demokratisk öppenhet och transparens. Om det handlar den här krönikan, med anledning av debatten om kommunalrådet Lennart Holmlunds meddelande till kulturdebattören Anders E Björkmans chef.

——————————————————

Öppen källkod eller jädra soppa i Umeå?

Kommunalrådet Lennart Holmlunds omöjliga och i allt olämpliga meddelande till debattören Anders E Björkmans chef på Västerbottens museum, som VK rapporterat om på nyhetsplats, är en påminnelse om att Umeå balanserar på gränsen mellan progressiv, kraftfull stadsutveckling och en småstadssoppa av sammansmultna intressen, beslut bakom kulisserna och oklara roller.

Jag har tidigare beskrivit intrycket av soppa så här på ledarsidan:

”Balticgruppen, Umeås dominerande fastighetsaktör, är idégivare, pådrivare och tung intressent i den lokala stadsplaneringsdebatten, har sponsrat universitetsprojekt med stora summor, har med en uppmärksammad insats har gått in och betalat ungdomsjobb åt kommunen och har sedan en tid tillbaka ett fastighetsbolag ihop med den lokalt på både papper och webb helt dominerande mediekoncern som bland annat äger stadens båda dagstidningar – Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad. (…) Osund maktkoncentration och sammanflytande ekonomiska intressen kommer sällan som huvudnummer med pukor och trumpeter. Sådant upptäcks vanligtvis efterhand, som en fotnot med oanade konsekvenser efter en lång lista av goda avsikter. Faran finns att vi till slut inte ser skogen för alla träden. Vi får se upp så att vi inte jublar över enskildheterna men missar det övergripande mönstret av en problematisk maktsammansmältning i Umeå, där pluralism och konkurrens riskerar att ta stryk. Det vore mindre Balticgruppens ansvar än de övriga aktörernas.”

Inför kulturhuvudstadsåret 2014, med öppen källkod som ett bärande tema, har Umeå ett ansvar att klara av projekt under bevarande av demokratisk öppenhet och transparens. Men koden i Umeå ligger, kanske av gammal vana, ofta dold. Spekulationerna blir därefter. Att stadsplaneringen inte stod mer i centrum under valrörelsen – med undantag för ett fåtal politiker som varit öppna och ärliga från början, men fortfarande är relativt ensamma i debatten medan andra som delar åsikterna ligger jättelågt eller tvår sina händer – var en försummelse som nu gör att många kan ifrågasätta var besluten egentligen fattats.

För få vågade göra idéerna kring Staden mellan broarna till huvudsak i valrörelsen – vilket de hade förtjänat. För många tycks ha hoppats på snabba lösningar därefter när mandaten fördelats på andra grunder. Kritiken från dem som är emot blir lika intensiv som den sökta demokratiska legitimiteten för projekten är svag.

En sak man inte vill ta öppen ställning för, kan man inte heller driva med både kraft och öppen källkod samtidigt. Antingen blir det inget eller så sköts saker i det fördolda. Nu klämtar klockan inför 2014 och då ställs den lokala opinionen i någon mån inför fullbordat faktum. Det skapar misstro, som inte blir mindre av oacceptabla utbrott mot avvikande åsikter. Ett kulturhuvudstadsprojekt ställer många inför krav på nyorientering. Det är bra, politik ska kunna utmana, vilja någonting som inte är enkelt från början, inte alltid resignera inför all klackarna i backarna-negativism.

Men utmaningen till nytänkande kan inte bara gå i en riktning. Politik är inte bara förankring av svar uppifrån, utan framför allt en skapande, intellektuell process underifrån. Den öppna källkoden som hållning var, så har det tolkats, i första hand en uppfordran till beslutsfattarna själva, att bryta med gamla vanor, att kasta en blick inåt; ett löfte om att, för att citera Willy Brandts berömda ord “våga lite mer demokrati”. Har politiken i Umeå gjort den egna, inre resan, inför 2014?

Välkomna debatten, ta den, vinn den, är ett bra recept för förändringsprocesser. Det rymmer alltid risken för nederlag, så ska det vara, men också stora möjligheter, genom vinsten i legitimitet. Kulturhuvudstadssatsningens ja till kultur som centralt för demokrati och välfärd, liksom idéerna om socialt och ekologiskt progressiv stadsutveckling i ett växande Umeå, inklusive Staden mellan broarna, måste tåla ljuset.

Så lovvärda idéer ska inte skyddas under hemlig entré, utan ljussättas i och utsättas för öppen debatt. Jag är säker på att de tål det, och om inte så är det så.

(Fotnot: Som upplysning för dem som inte följt debatten närmare och innan ni skickar eventuella SMS någonstans kan påpekas att Anders E Björkman inte gör någon hemlighet av att han anser mig vara en smaklös, inkompetent och ung kvacksalvare i Umeåfrågor (och kanske i största allmänhet). Och jag gör ingen hemlighet av att jag tycker att han är kulturkonservativ och navelskådande i sin syn på Norrlands största stad. Vi har alltså inte kuckelurat ihop om det här överhuvudtaget. Jag har aldrig mig veterligen träffat eller talat med Björkman, och för övrigt heller aldrig någon gång träffat eller talat med Krister Olsson. (Jag har heller aldrig träffat kungen, men skulle mycket hellre träffa någon av ovanstående.)