Kärnkraften är inte värd risken

Kärnkraftsdebatten har oundvikligt dragit igång som en följd av katastrofläget i Japan. Kring det resonerar jag lite i den här krönikan. En lite svår text att skriva, när kärnkraftsfrågan är inbäddad i så mycket annan tragedi i Japan. Men debatten förs ju nu för fullt inte bara i Sverige, utan i flera länder, och jag tycker att det är rimligt att så sker. Men även vi som är kärnkraftsskeptiker ska vara intellektuellt hederliga i det här läget.

——————————————————

Kärnkraften är inte värd risken

Återigen förstummar en naturkatastrof världen. Förödelsen i Japan efter fredagens jordbävning och tsunami är ofattbar. Störst uppmärksamhet, mitt i all annan tragedi, har kärnkraftshaveriet i Fukushima fått, där ett mardrömsscenario med härdsmältor hotat och kanske fortfarande hotar. Redan rasar en ny kärnkraftsdebatt. Det är rimligt. Myten om den helsäkra kärnkraften, som hunnit växa sig stark igen 25 år efter Tjernobyl, avslöjas på nytt. Behovet att påtala och diskutera det är ofrånkomligt.

Men det här är ett läge att dra lugna, rationella slutsatser för framtiden, inte att peka finger åt något håll. Intellektuell hederlighet förutsätter att man erkänner att allt inte är svart och vitt. Avvägningar mellan nytta och fara är en ofrånkomlig del av livet. Vi ägnar oss åt dem ständigt.

Även många av oss kärnkraftskeptiker som säger nej till ny kärnkraft i Sverige och ser kärnkraften som en ekologiskt och ekonomiskt farlig återvändsgränd, har i våra analyser accepterat att den nuvarande svenska kärnkraften kan komma att behövas rentav ett par decennier av långsam utfasning till; för att de förnyelsebara alternativen ska hinna utvecklas. De flesta torde stå kvar vid den analysen; stärkta i övertygelsen om att ingen ny kärnkraft bör byggas, men också med en insikt om att den kärnkraft som finns inte kan stängas av brådstörtat utan orimliga sociala konsekvenser.
Även den kompromissen, som avvisar ny kärnkraft, men accepterar att den gamla finns en tid till, bygger på riskkalkyl. Att påstå något annat vore ohederligt.

Men det är en avgörande skillnad mellan att acceptera existerande kärnkraft under en övergångsfas och att bygga ny kärnkraft, låsa fast resurser i nya reaktorer, för ett sekel framåt. Nya kärnkraftsbyggen skulle vara samhällsekonomiska flumprojekt redan sett till investerings- och försäkringskostnaderna. De skulle också ta stora resurser från utvecklingen av de förnyelsebara energikällor som vi inte kan vänta en dag med att satsa allt på.

Men haveriet i Japan borde framför allt räcka som påminnelse om att inget säkerhetssystem någonsin är felfritt. Hoten mot den svenska kärnkraften är inte jordbävningar och tsunamier. Men det finns tillräckligt med hotbilder för att kärnkraft under resten av 2000-talet ska framstå som ett irrationellt risktagande även här. Den mänskliga faktorn går aldrig att bortse ifrån. Terrordåd längs kedjan från uranbrytning till avfallshantering, båda problem i sig, går inte att utesluta. Och förr eller senare inträffar det osannolika, som inget system klarar.

Kärnkraften var stor ingenjörskonst när den utvecklades. Men tekniken förutsätter att inte allt går snett samtidigt, för att konsekvenserna blir så fruktansvärda. På hundra år hinner även det osannolika hända flera gånger. Kärnkraften är både dyr och farlig. Den är inte värd risken.