Där åsikterna samlas om kvällen

Några funderingar om de svenska partiernas oundvikliga dilemma, om den tänkbara nyansskillnaden mellan åskådning och ideologi även i partipolitiska sammanhang och några ord om utmaningarna för miljöpartiets kommande språkrör och för socialdemokraternas nya partiledare.

——————————————-

Där åsikterna samlas om kvällen

Jag tycker mycket om en bild av Göran Tunström i boken "Under tiden":

"Jag är en människa utan världsåskådning. En och annan åsikt äger jag nog: ägg ska vara löskokta, film är bäst på bio, det är vackrast när det skymmer.
Men hur många åsikter ska man ha för att kunna kalla det en åskådning? Jag tycker att själva ordet "världsåskådning" låter tryggt. Det är en stor inhägnad gård, dit de under dagen fritt strövande åsikterna om kvällen stilla lunkar in för att sova sida vid sida. En sådan gård är lönsam. Den avkastar – tack vare den harmoni som råder mellan åsikterna – goda skördar. Eller "stora" skördar. Alla åskådningar är ju sannerligen inte positiva, inte humana. Många gårdar bygger murar omkring sig, smyckar dem med taggtråd och glassplitter, sänder ut patruller för att jaga inbillade eller reella hot."

I den politiska debatten talar vi oftare om ideologi, än om åskådning. Det senare begreppet brukar ofta uppfattas som något mer stillsamt, personligt och existentiellt. Ideologi uppfattas som något mer kollektivt, demonstrativt och politiskt handfast. Men kanske skulle det bli färre låsningar i det politiska samtalet om vi lät ideologibegreppet vila emellanåt och talade lite oftare om åskådningsgemenskap?

Ideologier kännetecknar framför allt rörelser under uppbyggnad med konkreta mål som ännu inte är förverkligade eller som är direkt hotade.

Därför har etablerade partier, som fått väljarnas förtroende att förvalta sina framgångar, starka kodord kopplade till minnena av ideologiska ungdomsdagar. Men när de växer och vinner, och de reformer man krävde inledningsvis redan är genomförda, tar åskådningarna över; kanske vore det ett sätt att beskriva det. De ideologiska slagorden slungas fortfarande, men få bryr sig, eftersom de blivit intern ritual med svag verklighetsanknytning.

Det som håller samman etablerade politiska partier av någorlunda bredd och demokratisk förankring i samhället, är sällan bestämda, detaljerade uppsättningar av ställningstaganden som marscherar kollektivt i disciplinerad ordning från ett val till nästa.

För de bredare rörelserna av folkrörelsekaraktär har det snarare varit känslan av att det ändå finns ett slags hemma där ett större antal, närbesläktade men inte sammanfallande, åsikter kan samlas i någorlunda harmoni om kvällen och utbyta erfarenheter.

Gränsdragningarna mellan den ena partiåskådningen och den andra kan med tiden vara lika godtyckliga som gränserna mellan gårdarna i en by där åkrar arrenderas ut kors och tvärs och där den administrativa kartan till slut saknar koppling till naturgeografin. Och när inte ens åskådningen, känslan av en hemmagård om kvällen, längre förenar, börjar rörelserna att dö eller bli rena administrativa enheter.

Framgångsrika partier förmår upprätthålla en grundläggande gemenskap med brett vingspann, utan att bli sekteristiska testuggare eller rena förvaltningsapparater.
Det är en utmaning för små partier som vill växa och inkludera, och för tidigare stora partier som ser väljarna tröttna och lämna.

Socialdemokraterna var det parti under 1900-talet som klarade den balansen bäst. De senaste valen har det varit alliansen, framför allt de nya moderaternas ledande företrädare, som vunnit väljarnas förtroende för regeringsansvar. På flera håll i Europa, mest påtagligt i Tyskland, vars partilandskap påminner om Sveriges, är det rörelser med socialliberal och grön framtoning, som ibland kan provocera internt, som ligger närmast att utmana de största partierna i mitten.

I Sverige kommer 2010-talet att präglas av en kamp om den strategiskt viktiga positionen mellan folkpartiet, miljöpartiet och centerpartiet, medan moderater och socialdemokrater tävlar ett par mandatperioder till om förvaltarförtroendet.

Det är mot den bakgrunden man måste analysera både Håkan Juholts första tid som socialdemokratisk partiledare, och miljöpartiets byte av språkrör. De senare kommer att kunna dra slutsatser av sina tyska partikamraters framgångar med att bygga breda, intressanta, fristående allianser av gröna, liberala och även värdekonservativa strömningar som inte exkluderar någon sida av blockgränsen.

Och Juholt måste inte bara muntra upp sitt eget parti internt, utan också övertyga de fritänkare som ännu samlas till gården om kvällen men som börjar hoppa av, att de förblir välkomna. Han måste också matcha Reinfeldt som statsministerkandidat. Då får han akta sig för att försöka väcka mossiga, sekteristiska fiendebilder som väljarna underkänt två val i rad till liv.

"Ett tiominuters-tal tar mig en vecka att skriva. Ett femminuters-tal tar mig två veckor att skriva. Men om ni vill att jag ska hålla ett tvåtimmars-tal kan jag börja tala direkt.”
(Woodrow Wilson)

Det är omöjligt ännu att avgöra vad Juholt vill med sitt partiledarskap. Långa, interna tal på kongresser inför ombud och journalister, ingen publik som är representativ för väljarna utanför, är dåliga vägledare. Sådana tal kan innehålla allt och därför inget, behöver inte prioritera. Historien visar att en politisk ledare ibland betonar på ett sätt internt för att vinna lugn och legitimitet för att genomföra något annat. Och makt och ansvar förändrar människors utblick.

Även Juholts ledarskap kommer att konkretiseras först över tid. Kanske fastnar han i gamla vänster-höger-mönster och redan urladdade slagord. Att han inte lyfte fram småföretagarna i sitt kongresstal var svagt. Den nationalistiska vurmen för statlig spritproduktion kändes unken.

Men kanske överaskar han när det blir allvar genom ansatser kring nya samhällsproblem som gårdagens retorik inte fångar och som alliansen försummat. Andra delar av talet var fräschare. Juholt har varit svårdefinierad hittills i sina intervjuuttalanden och i sina val av personer på nyckelpositioner kring sig. Det ger honom en viss, intressant handlingsfrihet. Vad kommer han att använda den till?