Det började på de frusna sjöarna

Av , , 1 kommentar 9

Travsporten som speglar historien och samtiden är ämnet för den här torsdagskrönikan, med anledning av V75-tävlingarna på Umåker på lördag. Som vanligt med snitsig teckning av Niklas Eriksson på temat i papperstidningen.

Det här blir sista krönikan på några veckor för min del, semesterpaus på bloggen också alltså.

————————————————

Umåker, drömmar och drama

Det började på de frusna sjöarna, i blek vintersol.

Hästarnas andedräkter ångande i kapp med åskådarnas; rop, skratt och någon svordom, det omisskännliga ljudet i landskapet av dussintals hovar som mullrar fram, krängande, oslipade stilar som skulle ge moderna tränare – Sören Nordins andliga arvtagare – sömnlösa nätter. Och så någon pålle med ren, effektiv, poff-poff-poff-aktion, i överlägsen ledning och före sin tid.

För över ett sekel sedan började generationers samlade, kluriga, kärleksfulla och även hårdhänta hästkunnande från arbetet i skog och på åker tillämpas i alltmer organiserade kapplöpningar. Prestigen, var så säkra, sprutade ur öronen på inblandade, när människor samlades för att titta på. Hästens roll var på väg att omvandlas från arbete till tävlan och fritid.

Travtävlingarna på svenska vintersjöar, säkert utdömda av en del konservativt sinnade – åsikten att det gamla var gott nog och det nya aldrig bör prövas, har alltid haft företrädare – förebådade och symboliserade ett kommande skifte från en hästkultur till en annan. Travsporten växte fram parallellt med andra samhällsförändringar i industrialismens spår i växande städer och på en landsbygd i omvandling. För en del som flyttat från byarna till jobben i städerna blev travbanan även en påminnelse om ett ursprung.

Travets historia har många enskilda banbrytare, lätta att identifiera i efterhand: de geniala hästkarlarna, de sluga hästhandlarna, de stormrika investerarna och de skarpsynta entreprenörerna/organisatörerna. Men överlägset störst betydelse för travets modernisering och utveckling hade dess folkrörelsekaraktär, dess förankring i lokalsamhällena. Vardagstravet var elittravets förutsättning, inte tvärtom.

”I gårdarna runt morfars torpstuga i Backmo fanns det gott om arbetshästar. Någon enstaka ardenner, men mest grova nordsvenskar med obetydliga inslag av travstam. På kvällarna smög jag gärna in till en spilta i grannskapet. Hade vid det laget hunnit konstatera att hästarna var snälla och ofarliga djur, så jag kände mig trygg när jag satte mig i krubban för att komma så nära som möjligt. Där kunde jag sitta i timmer. Jag njöt i fulla drag av att bara titta på hästen, klappa den på huvuden, prata med den och lyssna på det trivsam knaprande ljudet när den tuggade hö.”
Stig H Johansson i ”Mitt spår”

Utan hästkulturen, det breda publikintresset och möjligheterna för människor att alltid identifiera sig med något av ekipagen, med ett öde och en story, hade travet aldrig blivit vad det blev i Sverige. Mer värt än någon reklamkampanj har insikten varit, från hembyn eller besöket på stallbacken – eller kanske från äventyret att själv ha ägt en häst – om hur mycket planering och slit, hur många besvikelser och nya tag och hur mycket sabla bondtur eller missröta det är som kulminerar på upploppet, varje tävlingsdag, varje lopp, året om.

”Oj, det är så mycket jobb och många bekymmer innan en häst ens kommer ut till start. Jag tror knappt att folk kan förstå det. Tänk sedan nästa steg, till att den finns med bakom startbilen när Kriteriet avgörs…Ja, herre gud…”
Timo Nurmos i Travrondens vinternummer, 2007

Jag är övertygad om att travet fortfarande står och fallet med sin folkrörelsekaraktär, sin förankring och närvaro i lokalsamhällena runt om i landet.
Drömmen att det går även för människor utan stora plånböcker att någon gång vara med på en häst, med enkel bakgrund och tränad i ett litet stall, som blir årgångens stjärna, är en överlevnadsfråga för travet.

Travsportens historia speglar viktiga aspekter av det moderna Sveriges framväxt, än i dag. Frågeställningarna i framtidsdebatten känns igen.
Det handlar om svårigheterna med att få publiken, allt äldre, att fortsätta komma till banorna, med de möjligheter som finns att spela via internet. Det handlar om dåliga förutsättningar för småägare, småtränare och mindre uppfödare att verka på rimliga villkor, om den tynande folkrörelsen.

Det handlar om jämställdhet. Könsfördelningen bland eliten är fortfarande pinsamt sned. Orsakerna är flera, men de som inte vill se att det finns en patriarkal struktur inom travsporten som missgynnar kvinnor som vill etablera sig som tränare eller kuskar, har stallbackens största skygglappar och fetaste öronproppar.

Det handlar, en annan ödesfråga för travets trovärdighet och förankring i det omgivande samhället, återkommande om djurskydd och djurvård, om kontroll, attityder och stränga regelverk, som alltid måste komma först och kring vilka kritiska frågor aldrig får viftas bort. För många av oss är det ett villkor för traventusiasm.

Det handlar om travtränarens nya roll, där uppgiften inte längre enbart är att träna häst, tjurigt och fåordigt i skogen, utan om att bjuda på ett helt upplevelse- och servicekoncept, uppdaterat till 2000-talets ekonomi.

”Det är så hårt, det är bara en liten procent som klarar sig ekonomiskt. Men de är så roade av att köra och träna hästar de här grabbarna och flickorna. Jag avrådde mina egna söner från det, å det bestämdaste. Men de tog sina studenter och sedan skulle de absolut köra hästar. Olle Goops son, Svanstedts son, Untersteiners son. Det går vidare i arv på många håll.”
Sören Nordin i en av sina sista intervjuer, 2007, i Aftonbladet

Det handlar om klyftor mellan stad och land, mellan storbanor och småbanor, om regionala prioriteringar. Det handlar om huruvida det viktigaste på längre sikt är antalet aktiva, publiksiffrorna eller de rena spelintäkterna, och hur de storheterna hänger ihop med varandra.
Travet fortsätter att spegla sin samtid.

Travsporten har utvecklats mycket de senaste decennierna, och är i flera avseenden mer tilltalande i dag än någonsin – men känslan i magen när det ropas ut till start, måste förbli sig lik.

När Maharajah, världsstjärnan som kämpat mot bjässarna i Paris under vintern, vänds upp till start på lördag i gulddivisionen kommer det att uppstå en alldeles speciell stämning bland publiken på Umåker, ett laddat sorl över besöket i Norrland.

Men för några kommer det att vara lika nervöst, spännande och dramatiskt i något smålopp utanför V75, när en för de flesta okänd, lokal häst i skymundan börjar volta och månader eller åratal av lokal möda, drömmar och tvivel ska kulminera.
I det minidramat, lika mycket som i entusiasmen över den stora stjärnan, säkrar travet sin framtid.

Det finns rationellare spelformer, mer tidseffektiv underhållning och mindre komplicerade tävlingsnöjen, men det finns ingen sport så rik på historia, nyanser och spännande berättelser som travet. Travbanor, likt teatersalonger, är laddade av minnen från dramatiska ögonblick och emotionella urladdningar, lagrade genom åren.

När speakern ropar till start vaknar de till liv igen och hjärtat börjar bulta av gammal vana. Åk ut till Umåker på lördag och känn efter.

Struligt i Nordmaling – och förtiget småföretagarperspektiv

Av , , 1 kommentar 11

Turbulensen i Nordmaling är utgångspunkten för några reflektioner i den här lördagskrönikan, som också, mer allmängiltigt utan att syfta på just Nordmaling, tar upp problemet att småföretagare ofta är rädda för att överhuvudtaget synas i den politiska debatten.

————————————————————–

Struligt i Nordmaling – och det förtigna småföretagarperspektivet

Den politiska turbulensen i Nordmaling fortsätter. När kommunalrådet Ulla-Maj Andersson nu flyttar ut sitt kontor från kommunhuset är det en uppseendeväckande åtgärd för att komma till rätta med en situation som för utomstående redan ter sig ohållbar.

Att kommunalrådet lämnat kommunhuset blir följden av den arbetsmiljöskrivelse från Previa som VK berättat om på nyhetsplats tidigare. I rapporten framfördes hård kritik mot kommunalrådets ledarstil, som enligt utredningen lett till kränkningar av och olämpligt beteende mot tjänstemän, och till allvarliga arbetsmiljöproblem för medarbetarna inom kommunförvaltningen.

När situationen är så illa att kommunalrådet inte längre kan jobba kvar i kommunhuset ter sig mycket bortom räddning. Det är i sådana här lägen nyckelpersoner runt omkring de närmast inblandade, i övrig kommunledning och i styrande partier, måste ta sitt ansvar, tala klarspråk med varandra och hitta rimliga lösningar för att inte en hel mandatperiod ska slösas bort i fortsatt turbulens, usel publicitet och hämmande motsättningar i ett mycket viktigt skede av Nordmalings utveckling.

Till sådana raka ryggar och ansvarskänsla när det gäller ska folkrörelsepartier värda namnet ha fostrat sina medlemmar, inte till hummanden och mumlanden in i det sista. Prestige, rädsla eller missriktad lojalitet får inte väga tyngre än skyldigheten att ta ansvar för att ge kommunen ett fungerande styre.

Det är så ibland, att personkemier, ledarstilar och speciella omständigheter kan få en kommunpolitisk situation att löpa amok. Rollen som ledande politiker är krävande och utmanande även på lokal nivå, och kräver självförtroende, hud och självkänsla utöver genomsnittet för att en ledning ska fungera, även för att undvika ett ämbetsmannavälde; något överskott på färgstarka personligheter beredda att ta på sig politiskt ansvar och med nerver att leda finns inte.

Därför behöver man inte fastna i partipolitik eller i fördömanden av någon enskild utmanande person när balansen i en ledarstil och ett uppträdande går förlorad, utan kan se nyktert och sakligt på saken; erkänna förtjänster och kvaliteter, men ändå konstatera när det inte längre fungerar, när personella förändringar måste göras eller åtminstone förberedas på lite sikt.

Det behöver inte ses som ett misslyckande eller hela sanningen, utan är politikens och livets gång, även lokalt, att var sak har sin tid och sitt ledarskap.
Spänningar, egenheter och laddningar som fungerade, eller gav både positiv och negativ energi åt kommunen under en period, kan i ett senare skede, under andra omständigheter, visa sig bli omöjliga. Politiken och folkrörelsedemokratin får inte då dränkas i prestige och låsningar där allt måste drivas till sin yttersta spets och bittra maktkamper innan lösningar kan hittas.

Situationen i Nordmaling är ohållbar. Det är inte längre att vänta eller begära att de närmast inblandade, föremålen för konflikten och kritiken, ska hitta lösningen. Andra måste nu resa sig upp, säga en del obekvämheter internt och ta ansvar. Kommunen behöver en politisk nystart.

******************************************

Tidigare i veckan kom också uppgifterna om att en annan politiker i Nordmaling ska ha hotat en företagare med kundbojkott om företagaren inte slutade att lägga sig i lokalpolitiken, uppgifter som politikern tillbakavisar som felaktiga, men som under alla omständigheter visar hur spänt läget är i kommunen. Uppgifterna har också en allmängiltig aspekt, oavsett vad som skett i just Nordmaling i det här fallet.

För orsaken till att företagare, framför allt småföretagare, i mindre kommuner, ogärna engagerar sig politiskt eller ens yttrar sig politiskt, är just rädslan för politiska repressalier från lokala makthavare eller andra negativa konsekvenser för verksamheten. Man vågar inte överhuvudtaget ta risken att bli förknippad med politik. Ibland kan farhågorna tyckas inbillade, men dessvärre visar de sig lika ofta vara berättigade.

Flåshurtigt pliktsocialistiskt färgade medieattityder mot småföretagare och privata entreprenörer som ett problem i samhället har också under decennier gjort små, lokala företagare mycket försiktiga i sina offentliga framträdanden, medan exempelvis storbolagens chefer och de stora fackliga organisationernas företrädare ohämmat, med mediernas aktiva stöd – och mot stora medlemsskarors vilja – haft tydliga politiska agendor respektive bejakat partipolitiska maktpositioner, ofta i grova fördömanden av oliktänkanden.

Det har fått till konsekvens att viktiga erfarenheter och vittnesmål om just ny- och småföretagarens vardag, problem och perspektiv – den lilla entreprenörens värld – inte kommit fram i den av centrala och storskaliga frågeställningar, storkapitalets och stofackets värld, dominerade politiska debatten. Så har regelkrånglet och byråkratibördan kunnat växa för de mindre företagen, eftersom allt för få fört deras talan, när de stora och mäktiga gjort upp i de bakre rummen.

Småföretagare är ännu i dag rädda för att delta i den politiska debatten. Tyvärr på goda grunder; de är sårbara, ensamma, har inga gigantiska intresseorganisationer i ryggen och har dåliga erfarenheter av mediers länge misstänkliggörande attityder till deras levebröd. Den rädslan är ett missförhållande värt att tala högre och oftare om.

*******************************

Jag ber att få önska alla läsare en trevlig helg och mycket choklad i påskäggen. Själv ska jag försöka lära mig virka ett nytt mönster i helgen. Det misslyckades kapitalt (sax fick hämtas för att lösa tjorvet) på skärtorsdagen, men skam den som ger sig…
 

Att må taskigt fast påskäggen glänser i vårsolen

Av , , 2 kommentarer 8

Påsken, vårsolen och dubbla känslor hos många människor är ämnet för den här torsdagskrönikan, som vanligt med briljant teckning av Niklas Eriksson i papperstidningen.

————————————-

Att må taskigt fast påskäggen glänser i vårsolen

”Här är jag människa, här får jag vara det.”

Goethes Faust, utanför stadsporten, betraktar vårens ankomst – ”dalen grönskar av nyfött hopp. Den gamle vintern, vars makt han krossat, drog sig i skrovliga bergen opp” ­– och bybornas påskfirande. Det är en vacker skildring av ett ögonblicks harmoni; gripande eftersom stämningen är flyktig och inte alla given. Inför påsk kan det vara värt en tanke; att våren kan vara både befrielse och kval. Är det tabu att må taskigt, när påskäggen glänser i vårsolen? Och när hotar stressen att ordna harmoni att gå över styr?

Vårsolen ger energi. Det märks på människorna, ung som gammal, infödd som inflyttad, glad som sur, här uppe i norr där vintern är grymmast av årstiderna.

Det känns så i byarna, det känns så på stan, att människorna förändras lite, i stämning och steg, i ord och blick, när gruset ersätter snön, när skoveln byts mot krattan, när rädslan för brutna lårbenshalsar konkurreras ut av suckar över polleneländet i småpratet utanför livsmedelsaffären. 

Det känns så när overall-och-var- i-…-är-den-andra-vanten-stressen på dagis övergår i måste-hitta-gummistövlarna-och-regnbyxorna-oj-plask-stänk-struntsamma-för-sent-tålamod.

Det känns så när kvällspromenaden sker i uttrycksfull solnedgång istället för uttryckslöst mörker, när det knastrar vackert under cykeldäcken som morsekod om bättre tider, när korkade dubbdäcksregler avslöjar precis vilket avlångt land vi lever i.
Det känns så när rapporter om björnspår i gläntan inte längre möts med skepsis utan ändrade planer, när semesterresor till varmare land inte längre sker i bort till varje pris-flykt utan under ordnade former, när rökarna dröjer en stund extra framför universitetssjukhuset för första gången sedan svinnovembers ankomst med mörker och svårmod, när killen eller tjejen nere på bollplan kan drömma sig bortom förortens tak, med vindens sus som publikjubel i öronen.

Det känns så när färgerna, slitna och ovana, återvänder till de bleka, tappra färgernas Västerbotten, när isen bryter upp och kanotisterna tar över där skotrarna regerade, när det inte längre känns som en livslögn att äta glass på Rådhustorget.

Det känns så när statusraderna på Facebook och Twitter lämnar skrivbordsdunklet, blir mobila, spralliga och börjar susa från utomhus, när läsarkommentarerna på landets webbsidor hittar metaforer för en ny årstid.

Men att ljuset och värmen förstärker effekter, är på gott och ont. Med vårsolen tar bortförklaringarna slut. Är det sorgset, kaotiskt eller ensamt inombords, kan även det negativa och svåra förstärkas av årstiden. Och precis som julhelgen, kan även påskhelgen – laddad med förväntningar och normer om hur det ska vara, hur det ska ordnas, hur det ska s ut och kännas – vara en långt större börda än arbetslivets normer och krav.

Att ha det taskigt med sig själv i Paris är detsamma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm, sjunger Robert Broberg. Är något fel innan hjälper ingen vårsol och ingen storhelg i världen.

”Det är något som inte är som det ska härinne. / Det är något skräckslaget som inte kan ta sig ut härifrån. / Det är någonting som har givit vika under mina fötter. / Det är någonting som har rämnat över mitt huvud. / Det är någonting som sitter vid min huvudgärd och hyperventilerar.”
Kristina Lugn, ur Hundstunden

Ensamheten – i skolan, på jobbet, i grannskapet eller på nätet, den nya digitala ensamhet som Anders Mildner skrev fint om i gårdagens Svenska Dagblad – kan bli starkare när det inte finns yttre kyla och mörker att kura i. För många fler än vi talar om är våren som för Knyttet: Hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?

Och helger som kombinerar religiös klangbotten – påsken med sitt intressanta skifte från långfredag till påsksöndag – och allt mer sekulära vanor, har olika betydelse för olika människor, eller föga betydelse alls. Det som passar en, behöver inte vara rätt för andra; det är mångfaldens frihet.

Påsken i vårsolens glans är en komplex, svår och vacker storhelg. Den ställer oss på prov, ibland med motstridiga känslor. Min tanke går till dem som undrar hur det kan kännas sorgesamt fast allting är så bra.

Stilla vilar lejonen när de smälter maten

Av , , Bli först att kommentera 7

Veckans budgetdebatt i riksdagen och regeringens begynnande idélöshet, som döljs av oppositionens problem, är ämnet för den här lördagskrönikan.

—————————————-

Stilla vilar lejonen när de smälter maten

Det är när en regering övergår från att vara säkrare på vad den har velat än på vad den vill, som varningsklockorna börjar ringa. I veckans budgetdebatt i riksdagen kunde finansminister Anders Borg vila på lagrarna utan att riskera något.
Han är svensk mästare i att vila på lagrarna i sin retorik och få det att framstå som något lika självklart och majestätiskt som när lejonen sträcker ut sig efter jakt, gäspar och smälter bytet dagar i sträck i skuggan undan en gassande sol.

När dessutom det största oppositionspartiets nyvalde ekonomiska talesman, med ett otacksamt uppdrag att företräda en politik som inte lagts fast ännu, har som vanligaste replik att ”det får vi återkomma till” är det lätt för en populär, bevisat stresstålig och omdömesgill finansminister i en tuffande ekonomi att slicka sig om munnen och från skuggan under trädet övertyga om sin och kollegornas regeringsduglighet.

Men regeringen ska inte ta för givet att socialdemokraternas lealösa tillstånd kommer att vara särskilt länge till, eller att socialdemokraterna överhuvudtaget kommer att vara det oppositionsparti som bjuder svårast och tyngst motstånd under mandatperioden i de ekonomiska debatterna. Veckans budgetdebatt var den lättaste Anders Borg haft, och torde så, borde så, förbli.

Anders Borg har ett förtroendekapital och en ställning som få andra svenska efterkrigspolitiker haft, och det i en tid när förtroendet för politiker i allmänhet och för regeringen i synnerhet enligt SOM-institutets senaste mätning, är mycket högt även vid en historisk jämförelse.

En populär politisk ledare står alltid inför valet att bli samlare på eller investerare av sitt förtroendekapital. Av samlaren och investeraren gör investeraren mest nytta. Förr eller senare förflyktigas även höga opinionssiffror. Olycklig den som inte använde dem till något, riskerade dem för en övertygelse, satte dem på spel för något nödvändigt men svårt, något viktigt men omstritt. Och fanns där ingen övertygelse bakom, var siffrorna oförtjänta från början.

Både Anders Borg och Fredrik Reinfeldt är än så länge mer samlare än investerare när det gäller sina unika förtroendekapital; och samlare av den där visserligen skickliga, men också pedantiskt putsande sorten, som drar ned gardinen för att inte samlingen ska utsättas för onödigt solljus.

Och faktum är att det är betydligt lättare för ett oppositionsparti att i början av en mandatperiod komma undan med otydliga besked om vad man vill, än för en regering som redan blivit omvald en gång. För Tommy Waidelichs dilemma – att företräda en politik vars långsiktiga inriktning och syften ingen har formulerat och kring vilken ingen intern enighet är i sikte – kommer under den här mandatperioden att bli även Anders Borgs dilemma, om inte alliansen förmår att erbjuda en samhällsanalys bortom förra mandatperiodens reformer och med bredare perspektiv än jobbskatteavdrag och arbetslinje.

De tre mindre allianspartierna har var för sig intressanta idéer om hur regeringen bör utvecklas framöver, men de spretar åt olika håll, två av dem är hårt pressade av svaga opinionssiffror och inte ens tillsammans är de nära att balansera upp moderaternas dominerande ställning hos väljarna. Därför är det med rätta på Reinfeldt och Borg de flesta spanar när det gäller regeringens övergripande avsikter. Och stilla vilar lejonen när de smälter maten.

Regeringens problem i den ekonomiska politiken är inte att den inte rusar iväg med symbolhandlingar som gör mer skada än nytta eller söker låtsas om att reformutrymmet är större än vad en ansvarsfull hushållning tillåter. Länge i den svenska debatten har handlingskraft och engagemang likställts med ökade utgifter och nya, byråkratiska detaljregleringar på låginkomsttagares, småföretagares och andra i det glömda Sveriges bekostnad. Anders Borg rusar inte iväg, när han talar i budgetdebatterna.

Men problemet, ett växande problem, en källa till tilltagande frustration och undran, är vad regeringen gör inom det reformutrymme som finns. Och då handlar det inte så mycket om exempelvis det femte jobbskatteavdraget i sig – ett vallöfte som infrias. Misstanken som gnager är snarare att den mest konkreta tanke statsministern och finansministern har inför fortsättningen inte är sänkta arbetsgivaravgifter, lättnader för småföretagen, höjda tak i socialförsäkringarna, korrigerade sjukförsäkringsnivåer, avskaffad värnskatt, en generell skattereform bort från lapptäckena, eller för den delen ökade investeringar i utbildning, energiomställning och infrastruktur, utan ett sjätte jobbskatteavdrag.

Revyförfattaren Urban Jönsson skrev på twitter skämtsamt att ”femte jobbskatteavdraget låter lite sovjetiskt på nått sätt. Som Skola nr 5 eller Produktionsenhet nr 13.” Det är den fara som regeringen löper om den inte ser upp: det som inledningsvis var nödvändiga och efterlängtade strukturreformer, riskerar, om de får uppföljare på uppföljare med allt svagare betydelse för utvecklingen i ekonomin och på arbetsmarknaden, att framstå som idélöshet och mekanisk upprepning.

Strategiska, nödvändiga och förutseende reformer som inte drivs på av akut nödläge, men som justerar missförhållanden, sker sällan i en stämning av allmän uppslutning, glada tillrop och omedelbart bifall. Men det hör till det politiska ansvaret att leda, tänka vidare även när ingen opinion kräver det, stimulera debatter, ge perspektiv, förutse och påminna om det angelägna men bortglömda.

Nytillträdda regeringar som inte vill riskera för mycket med hänvisning till vikten av återval, omvandlas lätt i regeringar som inte vill ta svårare debatter med hänvisning till att det faktum att de blivit omvalda visar att väljarna är nöjda. Det är regeringar som är bättre på att undvika fatala misstag än att möta långsiktiga problem.

Det är inte bara i kristider som en regerings prioriteringar prövas, utan även i lägen när reformutrymmet är stort. Alliansen borde utnyttja de goda tiderna och sitt starka politiska förtroendekapital för att lyssna på utredningsinstituten, tala med oppositionen och på allvar fördjupa sig i de stora frågorna om klimatet för småföretagande och investeringar i hela landet, behovet av breda, stabila uppgörelser om socialförsäkringarna, nytt skattesystem, välfärdens framtida finansiering under nya demografiska förutsättningar och omställningen till en förnyelsebar, ekologiskt hållbar tillväxtmodell.

Men man tar inte tag i de svåra utmaningarna längre, är inte internt överens och har inget annat val än att smälta gamla idéer en vända till. Och klockan tickar.

När konjunkturen vänder igen kan det vara för sent att lyfta blicken och ta i svåra frågor. Paradoxen just nu ser ut så: regeringen är starkare än någonsin, och svagare än någonsin, där den vilar under trädet.

Hjälper inte jobb, välstånd eller välfärd

Av , , 1 kommentar 3

För övrigt är det inte statens uppgift att sätta gemensamma medel på spel för att rädda enskilda stora fordonstillverkare som likt Saab gått med enorma förluster i decennier.

De miljarderna kommer jobben, välståndet, ingenjörskonsten, innovationerna, regionerna och välfärden bättre till del på andra sätt.

Drömmen om kosmos och blicken för daggdroppen

Av , , Bli först att kommentera 5

För femtio år sedan blev den sovjetiska kosmonauten Jurij Gagarin första människan i rymden. Om rymdkapplöpningen, dess bakgrund, syften, drömmar och betydelse, och vilka vår tids motsvarigheter kan tänkas bli, resonerar jag i några krönikerader nedan; med några bonuscitat och några fler rader här än vad som fick plats i morgondagens papperstidning, där dock Niklas Eriksson som vanligt på torsdagar bidrar med en skarpsinnig teckning.

——————————————————

Drömmen om kosmos och blicken för daggdroppen

" Stjärnskådandet måste vid sidan av läkekonsten ha varit den första ansatsen till vetenskap. De regelbundna växlingarna i månens faser från ny till nedan och stjärnskarornas vandring över natthimlen måste tidigt ha fyllt människan med undran och andakt."
(Rolf Edberg, 1982)

För femtio år sedan, 12:e april 1961, blev sovjetiske kosmonauten Jurij Gagarin den första människan i rymden, med ett varv i omloppsbana runt jorden som tog 108 minuter. Arkivbilderna har lockat till återblickar inte bara på Gagarins rymdfärd, utan på hela rymdkapplöpningen under 1960-talet, med den amerikanska månlandningen 1969 som höjdpunkt och kanske emotionell slutpunkt.

I återblickarna skimrar epoken av historiska bilder, berömda tal och banbrytande, vetenskapliga prestationer som förändrade människans syn på sig själv, sina gränser och sitt hem. Men det var en, om ordet tillåts, show mot cynisk bakgrund.
Rymdkapplöpningen mellan supermakterna leddes länge av Sovjetunionen, som 1957 blev först med en satellit i omloppsbana. Sovjetunionens försprång oroade USA och förstärkte en smygande, i efterhand påvisad som ogrundad, rädsla att USA höll på att bli frånsprungna militärt.

Det var en rädsla som John F Kennedy anspelade flitigt på i sin kampanj inför 1960-års presidentval. Tanken på en framtida sovjetisk, militär kontroll över rymden var ett vagt men uttalat amerikanskt mardrömsscenario. Nyheten om Gagarin tycktes bekräfta farhågorna.

Bara en dryg månad senare, den 25 maj 1961, höll Kennedy det tal till kongressen där han formulerade målsättningen att USA skulle sätta en människa på månen innan decenniets slut.

Kennedys talskrivare och nära medarbetare Ted Sorensen beskriver i sina memoarer några av de interna samtal som utspelade sig efter Gagarins omloppsfärd och som ledde fram till det nya beslutet. Konsensus rådde om att Sovjetunionens försprång i raketteknik var ointagligt i det korta perspektivet. Det gällde att hitta ett projekt där USA skulle kunna hävda sig ändå. Man spekulerade om att skicka en kapsel med två människor till rymden, att bygga ett rymdlaboratorium eller att skicka en obemannad farkost till månen, men avfärdade uppslagen.

Så föddes idén om att skicka en bemannad farkost till månen, ett projekt skriver Sorensen ”så stort, så komplext och så avlägset, krävande så många nya vetenskapliga och tekniska utvecklingar, komponenter och studier” att det kunde ge USA chansen att hinna ifatt och förbi Sovjetunionen.

Vem som tänkte tankarna först är inte det intressanta, utan godtyckligheten. Projektet blev månladdning, men hade kunnat bli något annat. Det viktiga var inte exakt vad som skulle göras, utan vilket intryck det skulle ge, att det skulle bräcka Sovjetunionen.

Vetenskapsmännen såg med viss avsmak på att sådana enorma summor skulle satsas på ett enskilt prestigeobjekt, när samma resurser fördelade på ett mer rationellt sätt skulle komma till långt större nytta. Men de insåg även, subtilt påminda av beslutsfattarna, att sådana resurser aldrig skulle ställas till förfogande om de inte kunde kopplas till militärintressen, spektakulära mål och nationell prestige.

Man hoppades att det med tiden skulle spilla över även till annan forskning, trots att det inte enligt normala mått mätt var en rimlig budgetprioritering.

Det finns en dubbelhet, en kvardröjande inre spänning, i jubileerna. Att människan for ut i rymden, och for till månen, hade inte med vetenskapliga landvinningar att göra – även om de flesta beslutsfattare säkerligen själva hoppades att den retorikens utfästelser skulle besannas – utan med säkerhetspolitiska överväganden. Det förstnämnda var motiveringar, det senare var motiv.

Det hindrar inte att de långsiktiga konsekvenserna blev mångdimensionella. Bilderna på jorden som ett litet, blåskimrande klot omgivet av ett väldigt universum, erfarenheterna från expeditionerna, känslan av att rymden plötsligt förvandlats från spekulation till resmål, att människans hemtrakt vidgats, hade stor psykologisk betydelse.

”Det här är personligt för mig, för när jag gick i junior high school var jag helt fängslad av rymdprogrammet, det fångade min fantasi. (…) En del av er vet att jag till och med skrev till NASA och frågade hur man kan bli en astronaut, och fick svaret att de inte antog kvinnor. Jag har levt länge nog för att se det förändras.”
Hillary Clinton

Rymdkapplöpningen var militär till sin plånbok, men dess hjärta hade fler kamrar och pumpade blod i fler än en riktning. De stimulerade ett nytt intresse för vetenskap och sådde frön till en ny insikt om globalt ansvar. Debatten om den sårbara jorden, om miljö och hållbarhet, tog ny fart i samma epok. Enbart en slump var det inte. Tidsandan fick något av det som Svenska akademin formulerade om Harry Martinsons författarskap, den fångade daggdroppen och speglade kosmos. Rymdfärderna både stärkte självförtroendet och ökade ödmjukheten.

”Under de allra sista åren har man börjat tala om ett tredje skede inom upptäckarhistorien, fjärranalysens: när information om jordytan kan förvärvas uppifrån, från ballonger och flygplan och under de sista årtiondena från raketer och framför allt från satelliter. Det utmärkande för detta skede skulle då vara kunskapsinhämtandet över stora sammanhängande ytor, till skillnad från det tidigare lineära, längs router. Karakteristiskt är vidare möjligheterna till global täckning och till ofta återkommande upprepning. (…) Kanske innebär fjärranalystekniken – i stället för att främst vara ett instrument för militära syften och hänsynslös exploatering – genom de ökade informationsmöjligheterna och öppenheten kring dem ett av de bästa redskapen i fredens tjänst.”
Gunnar Hoppe, Vetenskapsakademin, i forskarantologin ”Här här vi hemma. En antologi om modernt vetande” (red Edberg, Rolf), 1982

Men satsningarna skyndade också på en annan utveckling, som debattörer varnade för redan på sjuttiotalet och vars grundläggande frågeställningar och målkonflikter är högaktuella än i dag: storebrorssamhället i satellitövervakningens spår. Det storslagna rymmer alltid myntets båda sidor.

På 1960-talet blickade många upp mot månen som en ny kontinent, såg löften i stjärnorna och drömde om framtiden framför tv-bilderna från Apolloexpeditionerna. Vad blir motsvarande projekt för 2000-talet?

Rymdsatsningarna kommer att fortsätta förstås, nya rymdstationer att utvecklas, satellitanvändningen breddas, asteroider besökas; exklusiv rymdturism upp till en stunds tyngdlöshet är under utveckling. Och, jo, människor kommer att färdas till Mars också, och det kommer att beröra när de tv-bilderna förmedlas med fördröjning från den röda planeten.

”Allt svårfångat tar tid, det må gälla gravitationsströmmar eller signaler från andra civilisationer. I en kall rymd med åldersstigna strömmar av fotoner och gravitoner – troligen också av neutrinos – förblir vi ensamma med vårt öde, lika fjärran från atomkärnans innersta som från universums rand.”
Olof Rydbeck, professor i elektronfysik, i samma antologi.

Men hur universum än må stimulera fantasin, och även om sådana projekt kan få praktisk betydelse för mer handfasta frågor som energi- och resursförsörjning, lär det bli andra, mer jordnära framsteg som eggar mer nästa gång.

Kanske kommer de att ha med just energiförsörjning, förnyelsebar tillväxt och nya bränslelösningar för transporter på land att göra?

Eller kanske medverkar vi redan tillsammans i vår tids månlandning. De demokratiserande, frigörande möjligheter till kommunikation och kunskapsdelning som ny teknik, internet, datorer och mobila lösningar ger, grundlägger en frihetsrevolution, möjliggör fler frihetsrevolutioner, men förföljs också, hotas och missbrukas.

Det är stora perspektiv, banbrytande innovationer, och cynisk maktkamp i tanken. Vi drömmer inte passivt, utan utforskar själva. Vi är Gagarin i kapseln.

Plugg, jämlikhet och frigörelse

Av , , 8 kommentarer 10

Maciej Zarembas uppmärksammade artikelserie i Dagens Nyheter om tillståndet i den svenska skolan, där den senaste delen handlar om Minervaskolan i Umeå, är utgångspunkten för den här krönikan.

Min syn på bildningsideal och lärande formulerade jag några rader om häromveckan i den här krönikan: Bildning, hantverk, frihet

——————————————————-

Plugg, jämlikhet och frigörelse

Maciej Zaremba har i flera artiklar på DN-kultur skrivit om tillståndet i den svenska skolan efter kommunaliseringen. Den senaste handlar om Minervaskolan i Umeå som positivt motexempel: ”En skolas kamp mot överheten”.

Vad är Minerva, skriver Zaremba, ”om inte just den skola som arbetarrörelsen alltid svärmat för? Kunskap är makt, ordning och kultur, endast det bästa är gott nog åt folket … Men för att kunna vara detta måste den trotsa myndigheterna och slå sig fri från sin kommun, där samma men nutida arbetarrörelse dominerat politiken. Minerva är skolan mitt i byn. (Symboliskt nog inhyst i ett K-märkt skolpalats från 20-talet, en gång ett folkskollärarseminarium). Men på kartan över Skol-Sverige är den en isolerad ö. Långtifrån ensam, tack och lov. De blir allt fler, utbrytarna, en hel arkipelag: somliga är friskolor, andra kommunala som de i Haninge.”

Lyfter man fram exempel på det bästa och det värsta som går att hitta är det lätt att överdramatisera en vardag där de flesta skolor inte är dramatiska åt något håll.
Men det har stor betydelse när en av landets mest ansedda journalister anlägger perspektiv som länge var tabubelagda.
Och när man läser en genomarbetad artikelserie med ovanlig integritet och skärpa, som man önskar att många ska läsa, är den påfallande ofta skriven av just Maciej Zaremba. Hans granskning av skolan är inget undantag; lättuggad för ingen, matnyttig för alla.

Den formar sig till en vidräkning med kommunaliseringen av skolan, godtyckligheten i dess spår, lärarutbildningarnas kvalitetsproblem, ointresset för elevernas arbetsmiljöer och den systematiska nedvärdering av bildningsideal, ämneskunskaper och lärarstatus som välsignats av pedagogiska makthavare med svagt stöd utanför sina institutioner.

För inget av detta är nytt för elever, lärare eller föräldrar. Kritiken mot tillståndet i den svenska skolan har funnits länge. De två senaste svenska riksdagsvalen har avgjorts med skolans problem som en utslagsgivande fråga.

De reformer som regeringen och utbildningsminister Jan Björklund genomfört på skolområdet – under motstånd från dem som inte velat få sina illusioner störda, men med brett, blocköverskridande stöd hos väljarna – tar sig an flera av de här missförhållandena. Inget tyder på annat än att även socialdemokraterna är på väg att acceptera kursändringen som riktig och brådskande. Bildningsskolan som en viktig faktor för jämlikhet och social frigörelse var en av arbetarrörelsens starka övertygelser. Rötterna finns där.

Men det tar lång tid innan reformer inom utbildningsväsendet får effekt och missförhållanden rättats till. Även regeringen famlar ibland. Att införa en lärarlegitimation efter skråväsendemodell är ogenomtänkt. Och flörten med avgiftssystem inom högre utbildning bör omedelbart avbrytas. Det finns stora problem inbyggda i friskolesystemet kring kvalitetsgranskning och betygssättning som regeringen inte tagit sig an på samma sätt, där oppositionen framför viktiga synpunkter. Därför vore det värdefullt med blocköverskridande uppgörelser som kan ge skolan långsiktig arbetsro.

Debatten om kommunala skolor vs friskolor är tröttsam. Den relevanta frågan är hur fler skolor där resultaten uteblir ska kunna lyftas på samma sätt som framgångsskolorna – kommunala som fristående; hur positiva erfarenheter ska kunna tas tillvara bättre.

Kan en samsyn växa fram kring moderna kunskapsideal och en uppvärdering av läraryrket, men även kring värdet av pedagogisk mångfald och livslångt lärande, vore mycket vunnet.