Plugg, jämlikhet och frigörelse
Maciej Zarembas uppmärksammade artikelserie i Dagens Nyheter om tillståndet i den svenska skolan, där den senaste delen handlar om Minervaskolan i Umeå, är utgångspunkten för den här krönikan.
Min syn på bildningsideal och lärande formulerade jag några rader om häromveckan i den här krönikan: Bildning, hantverk, frihet
——————————————————-
Plugg, jämlikhet och frigörelse
Maciej Zaremba har i flera artiklar på DN-kultur skrivit om tillståndet i den svenska skolan efter kommunaliseringen. Den senaste handlar om Minervaskolan i Umeå som positivt motexempel: ”En skolas kamp mot överheten”.
Vad är Minerva, skriver Zaremba, ”om inte just den skola som arbetarrörelsen alltid svärmat för? Kunskap är makt, ordning och kultur, endast det bästa är gott nog åt folket … Men för att kunna vara detta måste den trotsa myndigheterna och slå sig fri från sin kommun, där samma men nutida arbetarrörelse dominerat politiken. Minerva är skolan mitt i byn. (Symboliskt nog inhyst i ett K-märkt skolpalats från 20-talet, en gång ett folkskollärarseminarium). Men på kartan över Skol-Sverige är den en isolerad ö. Långtifrån ensam, tack och lov. De blir allt fler, utbrytarna, en hel arkipelag: somliga är friskolor, andra kommunala som de i Haninge.”
Lyfter man fram exempel på det bästa och det värsta som går att hitta är det lätt att överdramatisera en vardag där de flesta skolor inte är dramatiska åt något håll.
Men det har stor betydelse när en av landets mest ansedda journalister anlägger perspektiv som länge var tabubelagda.
Och när man läser en genomarbetad artikelserie med ovanlig integritet och skärpa, som man önskar att många ska läsa, är den påfallande ofta skriven av just Maciej Zaremba. Hans granskning av skolan är inget undantag; lättuggad för ingen, matnyttig för alla.
Den formar sig till en vidräkning med kommunaliseringen av skolan, godtyckligheten i dess spår, lärarutbildningarnas kvalitetsproblem, ointresset för elevernas arbetsmiljöer och den systematiska nedvärdering av bildningsideal, ämneskunskaper och lärarstatus som välsignats av pedagogiska makthavare med svagt stöd utanför sina institutioner.
För inget av detta är nytt för elever, lärare eller föräldrar. Kritiken mot tillståndet i den svenska skolan har funnits länge. De två senaste svenska riksdagsvalen har avgjorts med skolans problem som en utslagsgivande fråga.
De reformer som regeringen och utbildningsminister Jan Björklund genomfört på skolområdet – under motstånd från dem som inte velat få sina illusioner störda, men med brett, blocköverskridande stöd hos väljarna – tar sig an flera av de här missförhållandena. Inget tyder på annat än att även socialdemokraterna är på väg att acceptera kursändringen som riktig och brådskande. Bildningsskolan som en viktig faktor för jämlikhet och social frigörelse var en av arbetarrörelsens starka övertygelser. Rötterna finns där.
Men det tar lång tid innan reformer inom utbildningsväsendet får effekt och missförhållanden rättats till. Även regeringen famlar ibland. Att införa en lärarlegitimation efter skråväsendemodell är ogenomtänkt. Och flörten med avgiftssystem inom högre utbildning bör omedelbart avbrytas. Det finns stora problem inbyggda i friskolesystemet kring kvalitetsgranskning och betygssättning som regeringen inte tagit sig an på samma sätt, där oppositionen framför viktiga synpunkter. Därför vore det värdefullt med blocköverskridande uppgörelser som kan ge skolan långsiktig arbetsro.
Debatten om kommunala skolor vs friskolor är tröttsam. Den relevanta frågan är hur fler skolor där resultaten uteblir ska kunna lyftas på samma sätt som framgångsskolorna – kommunala som fristående; hur positiva erfarenheter ska kunna tas tillvara bättre.
Kan en samsyn växa fram kring moderna kunskapsideal och en uppvärdering av läraryrket, men även kring värdet av pedagogisk mångfald och livslångt lärande, vore mycket vunnet.
