Ny kärnkraft är inget rationellt alternativ

Av , , 8 kommentarer 9

Länge var kärnkraftsförespråkare vana att identifieras som rationella medan kärnkraftsmotståndare sågs som emotionellt överväldigade. Nu vänder utvecklingen på rollerna. Att bygga ny kärnkraft framstår som flummigt jämfört med alternativen.

Det utlöser stress hos kärnkraftsanhängare som ser fakta glida dem ur händerna. Det blev tydligt i fredags när miljöpartiet föreslog att två reaktorer skulle stängas under mandatperioden. Ramaskrin från kärnkraftsnostalgikerna.

Men miljöpartiet har de bättre argumenten i frågan. Det är mer rationellt för klimatet och ekonomin att göra den realistiska omställningen till förnyelsebart direkt istället för att ta en dyrare, farligare och onödig omväg via ett sekel till med kärnkraft.

8 kommentarer
Etiketter:

Ett nytt partilandskap, men med färre partier?

Av , , Bli först att kommentera 7

Avgångskraven mot Maud Olofsson, kampen om vem som ska bli hennes efterträdare, centerpartiets framtid, dumdryga Stockholmsperspektiv på landsbygden och det nya partilandskap som kan börja anas bortom dagens blockpolitik är ämnena för veckans lördagskrönika, här i en något längre version än i papperstidningen.

—————————————————————–

Centerpartiets väg efter Maud Olofsson

Annat var det förr. Tage Erlander var partiledare för socialdemokraterna i 23 år (1946-1969). Bertil Ohlin, folkpartiet, satt också i 23 år (1944-1967). Jarl Hjalmarsson, dåvarande högerpartiet, i elva år (1950-1961). Gunnar Hedlund, centerpartiet, i 22 år (1949-1971). Hilding Hagberg, dåvarande Sveriges Kommunistiska parti, i tretton år (1951-1964)

I dagens politik är redan tio år som partiledare ett maraton få orkar fullfölja. En titt på företrädarna till dagens ledare för de traditionella riksdagspartierna visar att mycket har hänt: Mona Sahlin satt i fyra år, Lars Leijonborg satt i tio år, Bo Lundgren satt i fyra år, Lennart Daléus satt i tre år, Gudrun Schyman satt i tio år, Matz Hammarström satt som språkrör för Mp i två år och Lotta Nilsson Hedström som språkrör i tre år. Alf Svensson, KD, är undantaget med sina 31 år.

Av nuvarande partiledare har Maud Olofsson, centerpartiet, suttit längst, sedan 2001. Hon har lett sitt parti i tre riksdagsval. Att avgångskraven nu börjar komma är väntat. Deppiga opinionssiffror speedar upp processen. Jag har inte hört någon som tror att Maud Olofsson kommer att leda centerpartiet 2014. Frågan har ända sedan valet varit inte om utan när hon avgår. Nu har kampen om vem som ska efterträda henne inletts på allvar. Då kommer också ropen på avgång.

Maud Olofsson kan, det ska sägas först, gå nöjd, oavsett om hon går i år eller nästa år. Att partiet under hennes ledning vände vid avgrunden, utvecklade nya profilfrågor, gick framåt både 2002 och 2006 och tillsammans med övriga allianspartier fick regeringsförtroende av väljarna 2006 och 2010, gör att Olofsson kommer att räknas som en framgångsrik partiledare.

Hon har tagit obekväma debatter och utmanat etablissemang, retat gallfeber på en del, ofta på ett för svensk politik nyttigt sätt, men framför allt setts som en tillgång för sitt parti och för regeringen. Hon har lyft fram småföretagarperspektivet på ett envetet sätt. Det brukar utmärka politiker som åstadkommer något, att få gäspar.

Den "det var bättre förr"-kritik som kommer då och då från tidigare centerpartister brukar också påminna partiet om hur det hade kunnat låta och se ut om centerpartiet inte förändrats alls i början av 2000-talet – då partiet var i sin allvarligaste kris någonsin – och snarast få till effekt att stödet för Maud Olofsson stärks.

Men den epoken – räddning, förändring, regeringsmedverkan – är fullbordad, och i partiledarfrågor anser sig få partier ha råd eller ro att vara sentimentala.

Maud Olofssons ställning är svagare i dag än den var efter förra valet. Partiets identitetskris är lika allvarlig som den var när Maud Olofsson tillträdde. Det har mindre med hennes partiledarskap att göra än med det faktum att det inte finns långsiktig plats för fyra allianspartier.

Eftersom partiapparaterna får panik vid tanken på sammanslagningar, håller väljarna på att lösa det själva genom att föra över stöd från Kd och C till framför allt moderaterna. Då centerpartiet inte uppfattas ha fått tillräckligt genomslag i regeringen för exempelvis en profilfråga som småföretagandet, och tappat greppet om en annan profilfråga från 2006 som integriteten, blir partiets egenvärde svårare att urskilja för väljarna. Det som räddat folkpartiet från ett liknande öde är partiets helt dominerande ställning i utbildningsfrågor. Miljöpartiet är också en starkare konkurrent i dag än tidigare, vilket underminerar centerpartiets bas ytterligare.

Det har inte med någon konflikt mellan stad och landsbygd att göra, som ofta påstås. Liberala småföretagarfrågor, integritetsfrågor och miljöfrågor är förstås lika viktiga i Umeå som i Stockholm, i Vilhelmina som i Lund. Utmärkande för stora och växande partier är att de lyckas attrahera stöd i många olika miljöer samtidigt.

Sällan sägs så många generaliserande dumdrygheter från Stockholmskommentatorer som när de söker beskriva stad vs land-motsättningar inom centerpartiet eller socialdemokraterna. Senaste veckans analyser, även av Håkan Juholts bakgrund, har flödat över av den korkade föreställningen om väljare på landsbygden som konservativa och eftersläpande jämfört med liberala storstadsväljare som bryr sig om framtidsfrågor och idéutveckling.

Det är en myt som odlas både av liberaler och socialister, med olika bevekelsegrunder, men med dödgrävarvalsen gemensam. Dessvärre återkommer samma floskler även hos en del landsbygdsdebattörer, fast med omvänd värderingsskala. Tillsammans bildar de – fobi i Stockholm för resten av landet och förakt på landsbygden för storstäder – en sorgesam fördumning av debatten.

Just centerpartiet avkrävs ett ställningstagande som nästan inga andra partier: antingen landsbygd eller storstad (tolkat som antingen bromsklossar eller utveckling). Det är förstås nonsens, generaliseringar av det slaget överlever bara i en likriktad flabbjargong som inte störs av insikter.

Men andra än Maud Olofsson kommer att få ta sig an centerpartiets nya utmaningar. Att kraven på hennes avgång kommer en dryg månad innan det stora omvalet i Västra Götalandsregionen och Örebro, avslöjar dels en intern otålighet och dels att efterträdarfrågan inte är löst bakom kulisserna.

I veckan skrev IT- och regionministern Anna-Karin Hatt, under en tid utpekad av rykten som Maud Olofssons egen favorit till partiledarposten, en debattartikel i Dagens Nyheter om sin vilja att centerpartiet, i en idéhistoriskt svajig formulering, ska stå för en ”varm och grön socialliberalism” i kontrast till en “rå och kall” marknadsliberalism. Det antogs snabbt vara hennes indirekta ansökan till partiledarposten. Omedelbart svarade andra i partiet med krav på Maud Olofssons avgång, kombinerat med lovord för den andra tippade huvudkandidaten till att efterträda Olofsson, riksdagsledamoten Annie Johansson, som nog inte skulle kalla sig varm socialliberal, men gärna marknadsliberal.

Manegen krattad för spekulationer alltså.

Det skulle vara fräscht om centerpartiet gjorde som miljöpartiet, när nu Mikaela Valtersson fortsätter sin kandidatur som språkrör trots att valberedningen föreslog Åsa Romson, och släppte fram flera villiga kandidater till en kongress, låter dem deklarera vad de vill och lät omröstning avgöra.

Centerpartiets öde är intressant för alla aktörer i svensk politik, för det finns fler som hotar att bli utan plats när hela havet stormat färdigt. Men centerpartiet har också potential att spela en intressant roll i ett framtida partilandskap, just genom kombinationen av stad och land, när den träliga blockpolitiken brutits upp och den förlegade höger-vänster-skalan rostar som ett stickspår i traditionalisters förlegade retorik.

Centerpartiets perspektiv i småföretagarfrågor och positiva syn på landsbygden behövs i alliansen, för att regeringen inte ska tappa balansen. Partiets skeptiska syn på kärnkraften och inriktning på småskalighet skulle också kunna underlätta ett framtida, långsiktigt samarbete mellan delar av alliansen (fp och c) och miljöpartiet. Då tror jag inte att begrepp som socialliberal, marknadsliberal, nyliberal, gallstensliberal, Åsa Nisse-marxist eller vad ni vill, har stor relevans. Jag tror, trots att socialliberal är det begrepp jag själv identifierar mig med, att de håller på att spela ut sin roll. Det var 1900-talets språkbruk. Framgångspartier på 2000-talet måste bortom sådana låsningar och hitta nya allianser.

Strategier som är fixerade vid blockpolitiken, vid indelningar av världen utifrån förlegade, urvattnade begrepp kommer att misslyckas. 2000-talet hör andra samhällsanalyser till, som kombinerar olika perspektiv, nyckelbegrepp och frågeställningar på överraskande och intressanta sätt, relevanta för en ny tids frågeställningar.

Blir traditionalisterna i alla partier lite yra i mössan av kontakter och problemformuleringar är det ett tecken på att något spännande är i görningen. De nya moderaterna är delvis ett exempel på det, i en rörelse från sin kant, men identifierar sig liksom S för starkt med blockpolitiken. Det är de mindre partierna som kan viska bäst om framtiden.

Birgitta Ohlsson i folkpartiet, Gustav Fridolin i miljöpartiet och Jonas Sjöstedt i vänsterpartiet är exempel på politiker med potential att utifrån sina olika utgångspunkter lösa upp stelnade mönster i partilandskapet framöver, genomföra rockader och överraska motståndare. Vem i centerpartiet har störst potential att göra det kommande år? Det är frågan centerpartisterna borde ställa sig när de söker ny partiledare. Att bara göra för få redan övertygade ännu mer övertygade är framför allt ett säkert sätt att göra dem ännu färre.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Botniabanan är mer än räls genom landskapet

Av , , 1 kommentar 9

Botniabanans stora utmaning har inte med nya signalsystem att göra utan med hela regionprocessen – om det resonerar jag i den här krönikan, med några vägledande historiska citat som visar att många teman från förr går igen i debatten. Niklas Erikssons teckning stjäl som vanligt showen i papperstidningen.

Vetandets värld i P1 hade ett reportage i dag om den negativa Norrlandsbilden, där även jag medverkar på ett litet hörn mot slutet.

Här är några tidigare krönikor på temat:

Botniabanan är ett "på edra platser".

Kommer vi att bli botniabor i framtiden?

———————————————-

Botniabanan är mer än räls genom landskapet

”Jernvägar äro icke att anse blott såsom industriela företag. Man bör visserligen se till, att de lemna högsta möjliga afkastning, men ändamålet med deras anläggning (…) har icke varit, att man ville skaffa sig en lönande industri och en inkomstkälla, ehuru detta otvifvelaktigt framdeles blir förhållandet. De äro, med ett ord, icke bygda såsom industriel spekulation, utan i vida högre intressen. Man har påbegynt detta stora materiela företag, för att derigenom gifva ett kraftigt understöd åt nästan alla näringar, hålla oss i jemnbredd med andra nationer och lyfta oss till en ställning, der vi kunna med dem täfla i andlig och materiel utveckling.”
(Johan August Gripenstedt i ett tal inför andra kammaren 7 mars 1870 “angående sträckningen af norra stambanan och om sättet för jernvägars byggande”.)

Existerar Botniabanan ännu? All pompa och ståt vid Östra station, och på de andra orterna längs sträckan, förra hösten – vad var det som invigdes av hedersgästerna? Stationsbyggnader och räls, i första hand; inte att fnysa åt. Men kanske ledde det tankarna fel, kanske lurade det till otålighet, när invigningen skedde med stora gester, innan testtrafiken hunnit ta fart. De ofrånkomliga tekniska barnsjukdomarna med signalsystemet ERTMS som nu råkar drabba Botniabanan för att systemet används här först, kan inte läggas banan i sig till last. Det hade inte sett annorlunda ut någon annanstans. Men som driftstrulet såg ut den inledande tiden hade det nog varit bättre både som erkänsla åt resenärerna och som markering av att testperioden faktiskt inte var avslutad, att erbjuda gratisresor första månaderna, något som exempelvis även regionrådet Erik Bergvist påpekat i efterhand.

För att det ligger räls på marken betyder i sig inte mycket. När debattörer på andra håll i landet, som av princip är emot större investeringar i norra Sverige – obygden, som de säger –  oavsett nytta, nu söker tecken på att Botniabanan ska bli ett fiasko så att Norrbotniabanan kan sänkas, kommer att utnyttja otåligheten för omedelbara slutsatser.

Att även inledande problem uppmärksammas är rätt och viktigt. Men problemen är, med tanke på projektets omfattning, relativt ointressanta för en bedömning av Botniabanan. Och börjar de användas som svepande argument, kopplas de till en förljugen bild av Norrland som en tärande belastning för resten av landet, finns inget skäl att jamsa med. För de verkliga utmaningarna är helt andra.
 

”Vid denna tid började en svår ekonomisk kris inträda i Sverige. Orsakerna voro bland annat dåliga konjunkturer för järn och skogsprodukter men allramest det omåttliga byggandet af enskilda järnvägar, som slukat alla penningetillgångar. Bankerna hade bundit sina kapitaler i dessa dåliga valutor  som icke kunde realiseras.”
(Sveriges förste statsminister Louis De Geer i sina Minnen, 1892.)

 

Historien visar att infrastrukturinvesteringar som görs med decennier eller sekel i blick inte kan betygsättas efter bara några månader eller år.

Botniabanan som projekt har aldrig handlat om bara räls genom landskapet. Botniabanan, som tillsammans med den gamla stambanan bildar ett  dubbelspår, handlar förstås om nya, snabbare och mer miljövänliga alternativ för befintliga transporter av gods och människor i nordliga transportkorridorer. Men i ännu högre grad handlar banan om regional utveckling; en regionförstoringsprocess på arbets- och bomarknaderna som ger bätre möjligheter för etablering, rekrytering och inflyttning längs banan. Att humankapitalet är Norrlands viktigaste utvecklingsfaktor, viktigare än naturresurser, är en insikt som ligger till grund för hela satsningen.   

”Ångermanland och de båda nordligaste länen beröras i hög grad av frågan om ostkustbanans utbyggande. Folkmängden i denna del av landet uppgår till 600 000. Den motsvarar Stockholms stads folkmängd och överträffar avsevärt Malmöhus läns invånarantal. (…) De norrländska städerna borde ha mycket gemensamt. Genom det sätt, varpå järnvägarna byggts och tidtabellen alltjämt utarbetas, äro emellertid förbindelserna mellan städerna på ömse sidor om Härnösand mycket bristfälliga. Man frågar sig, varför ostkustbanan alltjämt skall ha sin ändpunkt i Härnösand, när denna bana borde utsträckas åtminstone till Luleå men helst till Haparanda.”
Gustav Rosén i sina memoarer “I koja och residens”, 1943

Att det krånglar lite med ny teknik och att omställningen från andra transportsätt tar tid är inte mycket att haka upp sig på redan nu. Men Botniabanan har trots det allt kvar att bevisa. Det har inget med signalsystem att göra. Banan står och faller med regionprocessen.

1 kommentar
Etiketter: ,

Ibland måste vi helt enkelt få vara i fred

Av , , 1 kommentar 4

EU:s krav att svenska ideella föreningar inte längre ska få vara momsbefriade är ämnet för den här veckans lördagskrönika. Det finns alla skäl för regeringen att göra motstånd mot en sådan korkad förändring som skulle slå hårt mot det svenska föreningslivet på flera sätt. Kravet är också ett exempel på hur utrymmet för det ideella, spontana och privata snävas in i en slentrianmässig strävan efter övervakning, kontroll, bokföring och registrering av människor.

———————————————————

Ibland måste vi helt enkelt få vara i fred

”Emil Nordgren log och gned sina blanka byxknän.
– Ja, fasen vet, broder Thylén. Idealist. Om det finns någon verklig idealist? Fasen vet. Jag har just tänkt på detta. Sista tiden. Jag har ju haft gott om tid. Uppriktigt talat: det vete väl fasen.”
(Ur Parentation, av Björn-Erik Höijer, 1945)

Ibland behöver vi helt enkelt bara få vara i fred, som individer och privatpersoner, som små sociala gemenskaper, som anställda eller företagare, ibland som hela civilsamhällen, för att orka, vilja och kunna, för att känna lust och mening.

Vi måste få behålla något för oss själva; ett frirum, en sfär, något eget, för att vara beredda att våga och ta ansvar inför och tillsammans med andra, för att idas testa och misslyckas, för att överhuvudtaget få kraft att uppträda som medborgare bortom rösthandling, laglydighet och skatteplikt.

Tillåts vi inte pyssla, rusa iväg, lösa problem, försöka få igång något eller ta itu med saker på en gång, utan att direkt se direktiven, reglerna, stadgarna och föreskrifterna hagla över oss, så kommer vi att avstå. Och när föreskrifterna får ett egenliv och uppföljningen av hur de efterlevs blir ett självändamål, så fryser det i rören.

De obevakade rummen, undantagen, vrårna dit strålkastarna, mätredskapen, utmätarna och databaserna inte når är en förutsättning för det kreativa, skapande, ansvarstagande samhället. Har vi inte en dörr vi kan stänga om oss, en promenadstig som vi kan slappna av längs, en glänta som ingen vet om, en fritid som inte angår någon, blir det outhärdligt, dött och robotiserat. Det strikt genomlysta och rationella slutar som en förvriden, sjuk, förtryckt grimasch.

Överheter har alltid i historien haft ett begär att ha koll och insyn, för att kunna styra, straffa och röva med sig. Kanske har det funnits en naiv tro att med demokratins och rättssamhällets seger skulle staternas instinkt att snäva in de civila sfärerna upphöra eller bli per definition legitima. Den som fortfarande lever i den villfarelsen rekommenderas en väckarklocka.

Privatsfärerna krymper. De politiska anspråken på att få veta och registrera ökar. Gränserna för det upplevt acceptabla förskjuts åt fel håll. Och i de nya digitala miljöer där det fria civilsamhället växer fram pågår en kamp om vilka normer som ska gälla för privatsfär kontra övervakning, vars utgång får långsiktiga konsekvenser.

När politiken vill veta, mäta, kontrollera, redovisa, statistikföra och databehandla allt mer, när politiken vill samla in uppgifter för att vara säker på att inte glömma något, när principen blir att det är friheten från byråkrati och övervakning som måste motiveras, inte tvärtom, för kanske pågår något fuffens, då är vår frihet på flykt.
I dagarna har nyhetsflödet bjudit ytterligare ett exempel på politisk misstro mot gråzonerna och miljöerna där saker bara är, görs och sker, utan att det kontrolleras, redovisas och protokollförs. Det är egentligen inte en övervakningsfråga av vanligt slag.

Men även om frågan har flera aspekter, ett par principiella, ett par pragmatiska, jag återkommer till dem, tror jag att det kan vara nyttigt att se den ur ett integritetsperspektiv allra först.

Så här ligger det till, ni kanske redan har läst eller hört om det: EU vill tvinga små ideella föreningar i Sverige att redovisa och betala moms. I veckan kom EU-kommissionen med beskedet att även den svenska regeringens kompromissansökan om att ideella föreningar med mindre än en miljon i årsomsättning även fortsättningsvis ska vara momsbefriade avslås med hänvisning till unionens konkurrensregler.

Det är en löjlig motivering, som visar EU när det är som sämst. Det har vi EU-vänner ett extra ansvar att påpeka. Att vara för EU får aldrig vara liktydigt med att vara undergiven dumheter. Som om kaffe, bulle och varmkorv i föreningslivet skulle vara ett konkurrenshot mot affärsinriktade näringsidkare.

Skulle en sådan förändring bli verklighet vore det ett hårt slag mot det svenska föreningslivet, ekonomiskt, men inte minst organisatoriskt. Ökar den administrativa bördan och byråkratiska belastningen på de personer som tar på sig förtroendeuppdrag, blir det ännu svårare att locka människor till frivilligarbete i ideella organisationer.

Allt sådant krångel, all sådan formalism gör det mindre lockande för människor att engagera sig i det civila samhället och föreningslivet, och framför allt avskräcker det människor från att ta på sig fasta uppdrag. Och det kan få en negativ, förebyggande verkan, när föreningsaktiviteter inte ens blir av, för att byråkratin känns för jobbig och tar udden av lusten och glädjen. Krav på ekonomisk pappersexcersis är ett hinder som räcker halvvägs till himlen för frivilliginsatser på människor fritid.
Lägg er inte i sånt som ni inte har med att göra, borde vara det klara budskapet till EU-kommissionen.

Det civila samhället beskrivs ibland en kontinent mellan det individuella privatlivet och det offentliga. Töms den på liv, lust och spontana initiativ avstannar det mesta i samhället. EU har inga skäl att ge sig på ideella föreningar med hänvisning till konkurrensregler för näringsverksamhet. Finansminister Anders Borg sade på en presskonferens häromdagen att Sverige ska bestrida detta och driva frågan inom EU ”ända in i kaklet”.

Det är en lovvärd inställning som inte lär stöta på motstånd hos oppositionen. Det är en strid värd att ta. Låt oss hoppas att regeringen driver frågan hårt och inte, som i fallet med datalagringsdirektivet, börjar känna kakel medan den fortfarande befinner sig plaskande – och på väg åt fel håll – mitt i bassängen med många längder kvar.

Men jag tror också att vi ska vidga perspektivet och se hur den här frågan passar in i ett större perspektiv med ständiga nya, onödiga inskränkningar av de små fria rummen för ideella insatser, medborgarinitiativ och personlig integritet. Hur föds ansvar, tillit och idéer? Släck strålkastaren, sluta bokföra och skicka hem kontrollörerna ibland och ljuset kommer att stråla upp nerifrån istället, alldeles av sig självt, om människor får vara i fred en stund och bara göra, vara och leva; livets små stunder.

1 kommentar
Etiketter: , , ,