Samma gamla avstånd på landet – men nya perspektiv

En av landsbygdens ödesfrågor är framtidens service. Om innovativa servicelösningar för hållbar tillväxt på landsbygden handlade en konferens i Lycksele och Vindeln i veckan i arrangemang av Region Västerbotten, där jag var med som moderator en av dagarna. Om den, landsbygdens utmaningar på serviceområdet och skillnaden mellan planering i städer och i mindre kommuner handlar den här krönikan.

———————————————————

Samma gamla avstånd – men nya perspektiv

”Jag fann att Sverige var mycket större än jag hade tänkt mig men att mänskorna var både färre och fattigare. En gång, tänkte jag, ville jag lära känna hela det stora, stämningsskiftande landet. Som jag nu for hade jag ingen överblick. Jag färdades så nära marken att jag upplevde det bara i små, från varann avskärmade händelserutor. Men jag tänkte att jag en gång skulle få råd att resa. Då skulle jag också se landet i stort. Då skulle jag lägga tillsammans rutorna och få en hel bild av dem.”
(Ur Gårdfarihandlaren, av Ivar Lo-Johansson)

Service är alltid en blandning av fakta och känsla, av objektiva mått och subjektiv upplevelse. Tur är väl det, i landet Sverige. Aldrig blir det så tydligt som när avstånd, i kilometer eller minuter, till offentlig och kommersiell service jämförs mellan olika delar av landet. Några hundra meter i Stockholm kan mentalt motsvara några kilometer i Skåne och flera mil i Västerbotten.

Nere i huvudstadens tunnelbanestationer rusar folk som galningar för att inte missa tåget på perrongen, trots att det kommer ett nytt om fem minuter. Har man flyttat dit från landet och bott där några år, slutar man så småningom att skaka på huvudet åt noshörningarna med de vilda blickarna, och börjar rusa själv.

I Norrlands inland går kanske bussen bara en gång och man ständigt anekdoter – från förr och från nyss – om hur folk satt sig i bilen och gjort, ur ett Stockholmsperspektiv makabra, dagsutflykter över många mil för ett till synes litet ärende.

De som för första gången flyttar ut på landet och gapar över anekdoterna behöver inte många månader förrän de själva sitter där och rullar tålmodigt längs vägarna genom skog och landskap. (“Ska vi dra till Ö-vik och köpa glass?”)

Man vänjer sig, och anpassar sig, lättare än man skulle tro och vilja, till normer som gäller tid och upplevelse av service på orter där man bor.

Det är lätt som lantis att göra sig lustig över storstadsbornas upphetsning inför vad som ur ett landsbygdsperspektiv framstår som obetydliga avstånd och överkomlig tidsåtgång. Men att krav, vanor och förväntningar skiljer sig åt mellan en storstads centrala delar och en glesbefolkad landsbygd är självklart, och något de allra flesta tar med i beräkningen när de väljer boendeort och livsmiljö.

Flyttar man ut på landet är man mer måttfull i sina krav, och ser den mer begränsade servicen som ett pris värt att betala för landsbygdens många andra livskvaliteter. Avstånd är inte en lika viktigt fråga, och mängden människor som berörs inte så stor ur exempelvis ett transport- och miljöperspektiv.

Att städer i tillväxt däremot bör förtätas hellre än att smetas ut, och erbjuda mer service och fler boendeformer och boendemöjligheter centralt hellre än att tvinga ut människor i otillgängliga lägen och därmed tvinga fram ännu fler och längre lokaltransporter och större avstånd, säger sig själv både ur ekologiska och sociala perspektiv.

Där får inte stadsplanerarna upprepa misstag från förr. Förtätning av städer, av service och boende är bra både ur miljö- och rättviseperspektiv, om – och det är ett viktigt om att alltid framhålla – planeringen sker med social medvetenhet om vikten av blandat boende. En annan strategi än en socialt och ekologiskt medveten förtätning i en tillväxtstad vore ett historiskt misstag.

Skillnaderna i serviceperspektiv måste alltså finnas även inom ett län som Västerbotten, mellan kuststäderna och inlandskommunerna. När exempelvis det knappa utbudet av kommersiell service på Tomtebo i Umeå på goda grunder väcker planeringsfrågor utgår den kritiken från andra referensramar än både när utbudet på Södermalm diskuteras i Stockholm och när Sorsele kommun arbetar med sin egen modell för hållbar service och transporter på landsbygden. Tavelsjö oroas över andra saker än Tärnaby. Vindeln diskuterar service med andra utgångspunkter än Dorotea.

Alla perspektiv är lika berättigade. Men alla är inte lika dramatiska, lika kopplade till lokalsamhälles överlevnad.

Serviceutmaningarna för landsbygdskommuner, i synnerhet dem som inte ligger i direkt anslutning till en någorlunda stor stad, är större och mer ödesmättade än dem för och i en växande stad.

För när den grundläggande servicen, kommersiell och offentlig – allt från lanthandlar och mackar till byskolor och servicekontor, allt från post och IT-möjligheter till affärsmöteslokaler och kulturverksamhet – blir för dålig, har ingen bygd någon chans längre. På landsbygden finns därför ingen tid att förlora i arbetet med moderna lösningar för 2000-talets servicebehov. Det handlar både om att rädda det som finns och om att utveckla nytt.

Om innovativa servicelösningar för hållbar tillväxt på landsbygden handlade också en konferens i Lycksele och Vindeln onsdag-torsdag denna vecka i arrangemang av Region Västerbotten, där representanter för kommuner och projekt från runt om i landet var inbjudna för att berätta och utbyta erfarenheter. Jag hade förmånen att få moderera torsdagens program, när representanter – politiker, tjänstemän och företagare – från näringsdepartementet, Tillväxtverket, Region Västra Götaland, Dalsland, Örebro och Skåne och Västerbotten gav exempel på hur arbetet med nya, lokala serviceupplägg bedrivs. Det tilltalande i presentationerna var det genomgående framåtblickande, realistiska och konstruktiva anslaget; lösningsorienterat och prestigelöst, inte uppgivet eller gnälligt.

Betoningen låg på behovet av tålamod, kontinuitet och innovativt tänkande i det lokala arbetet, och i värdet av att berätta om både framgångar och motgångar för varandra. Flera talare lyfte fram vikten av att alltid ha ett lönsamhetsperspektiv och söka kostnadseffektiviseringar i arbetet för bevarad kommersiell service på orten. Lösningarna måste bära sig på sikt.

Ofta räcker det med praktiskt förnuft och prestigelöst samarbete, stimulerat av ny teknik, mellan lokala aktörer, för att komma framåt – en punkt där det ofta brister med revirpink och konservatism. Och initiativen måste vara just lokala. Staten har ett ansvar att stötta med resurser, och kompetens – och ge tusan i idiotiska neddragningar – men kan inte trolla.

Tvärtemot gängse mytbildning, är landsbygdens krav på service vanligtvis återhållsamma. Men det finns – i ett läge när både teknik- och samhällsutveckling ger mindre kommuner bättre förutsättningar än på länge – inga skäl att acceptera ytterligare indragningar och inte någon anledning att deppa ihop eller be om ursäkt.

Landsbygdskommuner måste av självbevarelsedrift hitta egna, pragmatiska servicelösningar som på ett hållbart sätt överbryggar avstånd storstäderna skulle få panik inför. Men tar det arbetet fart ytterligare, får lokala aktörer, politiker, företagare och föreningar, utrymme att hitta de lösningarna, kan landsbygden inte bara rädda sin framtid, utan visa vägen även för storstädernas planeringsutmaningar – och bli vinnare på kuppen.

Etiketter: , ,

En kommentar

  1. Sven

    Var denna konferns öppen för allmänheten? Lycksele ligger 13 mil från Umeå men från Bredviken vid riksgränsen, det blir en resa på 60 mil för den som hade velat besöka konferensen!

Lämna ett svar till Sven Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.