Balansen mellan att granska ett manifest och gå vilse i det

Terroristmanifestet är ämnet för den här krönikan, som också kommer på morgondagens ledarsida.

————————————————-

Att granska och lyfta fram utan att hypnotiseras och bagatellisera.

Den norske terroristens så kallade manifest har fått mycket uppmärksamhet de senaste dagarna, av naturliga och journalistiskt relevanta skäl. Men tidvis har rapporteringen varit nära att slå över från granskning till hypnotiserad fascination. Vad jag förstår av det som återgivits vill han bedriva krig mot islam, kulturmarxism, kapitalism, multikulturalism, frihandel, globalisering och invandring, och ville mörda politiker, journalister, företagsledare och kulturarbetare.

Till slut blir det bara en uppräkning av hat mot allt som kännetecknar det moderna samhällets samtliga demokratiska åsiktsriktningar. Det har också stått att läsa om vilket klädmärke han föredrar och vilket dataspel han spelat. Någonstans där drar jag gränsen, för min del.

I stor omfattning måste man analysera och försöka se mönster även i ett sjukt, motsägelsefullt terrordokument. Terrorism av det här slaget föds inte i ett vakuum och måste också ges politiska förklaringar. I det här fallet framstår en fanatisk islamofobi och ett gränslöst hat mot mångfald vara den viktigaste av dem. Angreppsmålen var medvetet utvalda. Det är också legitimt och nödvändigt att, som exempelvis den atirasistiska tidskriften Expo gjort på ett bra sätt, kartlägga idémässiga kopplingar till och reaktioner inom andra våldsbenägna högerextrema och främlingsfientliga miljöer.

Men efter en viss gräns går djupdykningarna i till synes godtyckliga och irrelevanta detaljer över i det fåniga och bagatelliserande, som vore alla i en kyrka, eller alla framför datorn eller alla i skytteföreningen eller alla i en viss tröja potentiella terrorister.

Det glider över i smaklösa och gentemot offren respektlösa försök att skandalisera och sprida skit i slumpvisa riktningar. Terroristen på jakt efter uppmärksamhet och något slags destruktiv, mytisk status får just det han söker när granskningen nästan blir hypnotiserad eller börjar fnissa åt detaljer som går att kleta runt på oskyldiga.

Istället för att göra en terrorist den tjänsten efter fullbordat dåd, borde vi ha självförtroende nog att också veta när terroristernas budskap inte förtjänar någon fortsatt jakt på logik och mening. Och kanske tänka på att lita oftare uppmärksamma alla unga människor som engagerar sig ideellt för demokratiska ideal utan att söka uppmärksamhet genom våld, extremism och aggressivitet. Vad fick dem att engagera sig för något gott och medmänskligt? Det är i längden mer intressant och givande än att frossa bortom det rimliga i en terrorists vanvettiga poser.