Tåg i hela vida Västerbotten – visioner och farhågor

Tågsatsningarna inom Västerbotten och i Norrland – visioner och farhågor – är ämnet för den här krönikan. I papperstidningen som vanligt med teckning av Niklas Eriksson.

————————————–

Tåg i hela vida Västerbotten

Så här ser visionen ut, för hur den miljövänliga tågtrafiken ska återerövra, förändra och vitalisera de lokala och regionala kommunikationerna till, från och inom Västerbotten.
I måndags inleddes den nya tågtrafiken mellan Lycksele och Umeå, som när allt är färdigt ska ha stopp i Vännäs, Vindeln och Hällnäs – och förhoppningsvis även i Tvärålund.

Utbyggd pendeltågstrafik mellan Umeå och Vännäs ska inledas i december, med många dagliga turer, och förutsättningarna finns för en naturlig fortsättning ut till Holmsund.

Möjligheten finns också, om trafiken Umeå-Lycksele får respons och upprustning av den gamla tvärbanan sker, till fortsatt trafik från Lycksele upp till Storuman, med anslutning till inlandsbanan, som det finns skäl att ge nytt liv, vilket ger helt nya utsikter för kommunikationerna mellan Norrlandskusten och Norge.
För ett år sedan invigdes Botniabanan, och när flaskhalsarna byggs bort söderöver och Norrbotniabanan äntligen förverkligas norrut, finns rationella förutsättningar för miljövänliga nord-sydliga transporter i ett dubbelspårssystem tillsammans med den gamla stambanan.

Spana och dröm ett antal decennier framåt och lägg järnvägstrafik över en ny Kvarkenbro till ekvationen, och ingenting är sig riktigt likt längre, i positiv mening. Regionförstoringstanken blir en realitet inte bara för kusten utan också för inlandet. Möjligheterna ökar att bo i mindre landsbygdskommuner, men arbeta, studera eller shoppa på annan ort, utan ett alltför tungt och – när bensinpriserna går upp – dyrt bilberoende i varje läge.

Men det ger även, något jag ofta tycker glöms bort när umeperspektivet får dominera, kustborna, inte minst studenter som kanske inte ens har tillgång till bil eller rötter i inlandet, att lättare och mer regelbundet ta del av hela länet och upptäcka vad andra kommuner har att erbjuda. Lycksele en solig lördag, är inget dumt utflyktsmål för en umebo, men upplevs av många som för krångligt. Tågtrafiken, där cykeln kan tas med och där åktiden kan utnyttjas aktivt exempelvis via internet, gör att Umeå och inlandet kommer närmare varandra.

Tåg inom och genom Västerbotten kors och tvärs, för gods och människor, åt söder och norr, åt väster och öster, internationellt, nationellt och framför allt regionalt. Låter det för bra för att vara sant? Många menar att det är precis vad det är.

Så här kraxar olyckskorparna om den nya pendeltågstrafiken inom länet, och entusiaster gör klokt i att lyssna på dem också, för att undvika misstag som gör att de får rätt:

Tågen kommer, förutspår de, att rulla halvtomma och svindyra, eftersom det för de flesta ändå är mindre krångligt och riskfyllt att ta den bil man hur som helst behöver äga och kör nästan av princip.Samtidigt dras den ordinarie busstrafiken mellan stationerna ner och tvingar dem som faktiskt hade velat fortsätta åka kollektivt till arbete och skola att åka ännu mer bil.

Den stora tågsatsningen skulle alltså – krax, krax – få till följd att bilåkandet ökar och kollektivtrafikservicen försämras längs sträckorna. Det vore onekligen – krax, krax – ett dyrt sätt att öka utsläppen, fördjupa bilberoendet och minska landsbygdens attraktionskraft på. Attityder, praktiska realiteter och ett glesbefolkats läns geografi gör drömmen om pendeltågstrafik på storstadsvis ohjälpligt fåfäng.

Något facit finns inte, kristallkulan lämnar öppet för både sydnäktergalar och olyckskorpar. Jag tror att vi tågentusiaster gör klokt i att lyssna noga på farhågorna också, framför allt dem som rör busstrafiken – denna alltid lite underskattade kollektivtrafikform– genom orterna mellan tågstationerna. Pendeltågssatsningen i länet är en riktig prioritering både ur utvecklings- och miljösynpunkt, och den bör – för att bli en framgång – fullföljas med nya sträckor och fler lokala stopp som ännu inte är beslutade eller enbart är avlägsna förhoppningar. Den regionala tågtrafiken hör hemma i varje vision värd namnet om den moderna landsbygden. Men det betyder inte att succén är given.

Den kollektiva lokaltrafiken till, från och mellan stationerna är viktiga faktorer. Attityden till kollektivtrafik i en av goda livskvalitetsskäl bilälskande del av landet är en annan. Det är lätt att, fri från budgetansvar, rita ut visionära tåglinjer på kartan som skulle ge Västerbotten ypperliga förutsättningar. Men beslutsfattare och resenärer – som måste få vardagen att gå ihop, som måste hålla sig till det uppnåeliga, inte det perfekta – kommer att få kämpa sig igenom många målkonflikter och svåra balansgångar det kommande decenniet.

Visionen är dock onekligen tilltalande.