Politikers läsvanor och svår utmaning för Annie Lööf

Annie Lööf som föreslagen ny centerledare, centerpartiets situation och den socialliberala paradoxen, ett inledande sidospår om politikers läsvanor och några avslutande ord om synen på landsbygden, är ämnena för den här krönikan.

Ayn Rand-diskussionen som nämns nedan utlöstes bland annat av den här underhållande ledartexten av Aron Lund på Upsala Nya Tidnings liberala ledarsida. Jag förhåller mig dock mer försiktigt vad gäller tolkningen av politikers läslistor nedan än den gode Lund.

Så, en socialliberal västerbottnings syn på det hela:

————————————————————-

Politikers läsvanor och svår utmaning för Annie Lööf

Kanske är det en skröna, men befälhavaren för nordstatsarmén under det amerikanska inbördeskriget Ulysses S Grant, senare president 1869-1877, lär ha sagt att han bara kände till två melodier: ”en av dem är Yankee Doodle, och den andra är det inte.”

Det finns, om man går igenom både högt respekterade och djupt vanryktade politiker genom historien, inget generellt samband mellan deras bildningsvärld och kulturvanor och deras politiska insatser och värderingar.

Där finns i alla läger bokmallar och cineaster (i en senare tid), musikälskare och konstfreaks. Men där finns också dem som knappt öppnade en bok frivilligt och som betraktat besök på kulturevenemang som ett tjänstestraff.

Jag har som en av få dogmatiska trossatser i livet att det är viktigt att läsa. Om det är serietidningar, dikter, biografier eller baksidan på mjölkpaketet, spelar mindre roll. Det är viktigare att läsa mycket än att följa instruktioner om hur man läser rätt. Men jag ser det som trösterikt att det inte finns något facit.

En del politiker har kompenserat brist på intellektuell orientering, eller brist på förankring i samhällets vardagsliv, genom val av medarbetare med andra intressen. Andra har visat att beläsenhet och aktiva kulturvanor lika lite som kulturförakt och antiakademisk hållning är något skydd mot brutalitet, dogmatism och likgiltighet inför andra människors öden.

I USA brukar Vita Huset lämna ut uppgifter om vilka böcker den sittande presidenten planerar att läsa under semestern. I år blev det fyra skönlitterära verk och en faktabok för Barack Obamas del. Ingen lär tro annat än att det är en oerhört genomtänkt lista, komponerad utifrån vilka signaler den ska sända utåt, snarare än en lista över vad presidenten helst vill läsa.

I Sverige har det väckt mycket uppmärksamhet att Annie Lööf – i går föreslagen till ny ledare för centerpartiet – har angett nyliberala ikonen Ayn Rand som en av sina favoritförfattare, och att statsminister Fredrik Reinfeldt enligt egen uppgift läst fyra böcker under sin semester, samtliga skrivna av deckarförfattaren Camilla Läckberg.
Det förstnämnda har tagits som intäkt för att Lööf är en systemskiftesivrare till höger. Det sistnämnda har setts som ett uttryck för statsministerns bristande kulturella nyfikenhet.

Jag tror att nyckeln till Annie Lööfs ideologiska samhällssyn bör sökas i vad hon själv sagt, och jag tycker att det är en sund instinkt att läsa flera böcker på rad av samma författare om man hittar någon vars verk man gillar.

En boktext är ju dessutom bara på sin höjd halva jobbet, aldrig en läsupplevelse i sig. Resten står läsaren själv för genom att tolka, fylla i, korrigera, dra paralleller, slutsatser och reagera inombords. Vad en bok betyder för en läsare, kan vi andra aldrig helt veta. Det är därför det är sunt att berätta om egna läsupplevelser och vara försiktig med att fördöma eller etikettisera andra utifrån vad de gillar att läsa.

****

I takt med att nomineringarna från distrikten trillat in har det blivit uppenbart att Annie Lööf legat bäst till för att få valberednings stöd som ny centerpartiledare. När nu de två övriga kandidaterna Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson nomineras till viceordförandeposterna, lär valet på stämman i höst bli en ren formsak.

För centerpartiets möjligheter till en nystart är det förmodligen rätt val. Lööf hör till den nya generation politiker (tillsammans med exempelvis Birgitta Ohlsson och Gustav Fridolin) som har möjligheter att locka väljare från olika håll och skapa nya, oväntade allianser som bryter förväntad mönster.

Att många (jag hör till dem) i utgångsläget är lite brydda över vad hon står för behöver inte vara en nackdel inledningsvis. Politiker mognar, växer i sina roller. Många överkompenserar åt ett håll motsatt det förväntade. Det händer något när man tvingas ta ansvar, när parollen prövas mot verkligheten. Hur Lööf utvecklas som partiledare vet vi lika lite som vi ännu vet var Juholt landar när det hettar till.

Men centerpartiet tar också en risk. Debatten om ideologiska prefix är en av de tröttsammaste som finns. Men den har förts i centerpartiet. Anna-Karin Hatt och hennes anhängare har hela tiden betonat sin socialliberalism, i underförstådd polemik mot Lööf. Hatt har med både socialliberalismen och med sina hänvisningar till folkrörelsetraditionen varit något för centerpartiets identitet viktigt på spåren.

Det är en paradox i svensk politik att samtidigt som de flesta partier kan betecknas som i realiteten socialliberala, är den socialliberala idédebatten sorgligt i skuggan av den liberalism som formulerats från Timbro-sfären (klumpigt sammanfattat) och andra med tyngdpunkterna längre högerut.

Valet av Lööf hälsas, det var intrycket i går, med störst jubel från dem som brukar betrakta oss socialliberaler som motståndare. Hur det stödet går att omsätta i väljarstöd för ett parti i kris, utan att C isoleras på en flank, återstår att se. Lööf måste lyckas med att bli den som bygger nya väljarallianser som överraskar, lirkar upp gamla låsningar och bryter mönster. Men det kan bli svårt att undvika att göra någon för partiet viktig grupp besviken i ett läge när C inte har råd med det, och centerpartiet är inte ensamt om att vilja hitta ett sådant nytt, brett väljarstöd.

På en punkt är dock kritiken, oavsett om den kommer från föregångare som anser att allt var bättre förr, eller från teatraliskt bekymrade motståndarpartier, nys och nonsens: synen på landsbygden. De unga centerpartisterna, nyliberala eller ej, säger fler intressanta och tänkvärda saker om landsbygden än de bittraste kritikerna tillsammans. Ibland hävdas att centerpartiet ägnar sig för mycket åt företagarfrågor och sviker landsbygden. De som målar upp den motsättningen är landsbygdens verkliga dödgrävare.