Sjöstedts chanser i ett kluvet parti

Av , , 5 kommentarer 9

Jonas Sjöstedt och partiledarfrågan inom vänsterpartiet, efter Lars Ohlys besked om att han avgår vid nästa partikongress, är utgångspunkten för den här krönikan, där jag kastar en blick bakåt på partiets historia och jämför kort med den motsvarande situationen inom centerpartiet. Som vanligt i papperstidningen på torsdagar med tänkvärd teckning av Niklas Eriksson.

————————————————–

Jonas Sjöstedts chanser i ett kluvet parti

”…redan vid det socialistiska vänsterpartiets bildande förelåg vissa latenta motsättningar mellan den klasskampssocialism, som det gamla ungdomsförbundets män (Höglund, Ström, Nerman, Kilbom) och i stort sett även Vennerström och Carleson företrädde, och Lindhagens humanism, som ville lägga en huvudvikt vid moraliska principer, ”de andliga verkligheterna”, vädjan till människornas ”goda vilja” och ”själarnas kultivering”.
Zäta Höglund i memoarboken ”Revolutionernas år” i kapitlet ”Humanism, demokrati och diktatur”

Vänstersocialistiska rörelser har ju grundmurat rykte om sig att regelbundet splittras i mindre enheter med nya bokstavskombinationer. Men det kan ändå vara värt att påminna om att spänningarna inom vänsterpartiet mellan, slappt uttryckt, dogmatiska testuggare och mer allmänt välvilliga pragmatiker, alltid funnits där.
Zäta Höglund – en av vänsterpartiets grundare, briljant frasradikal, Hjalmar Brantings och Per-Albin Hanssons ärkefiende, som ändå snart nog återvände till socialdemokratin och författade en hyllningsbiografi över Branting men förblev Per-Albins fiende – skriver att motsättningarna i partiets barndom ofta var ”mer fråga om talesätt än om verklighet”, men skildrar samtidigt hur hårt de bröts i synen på revolution och demokrati, våld och humanism.

Partinamn, sakfrågor och verkligheten har förändrats, men konflikterna inom vänsterpartiet mellan mer rätlinjiga hållningar och mer öppna, gentemot det omgivande samhället samarbetsvilliga hållningar, har bestått; även efter det att olika grupperingar brutit sig loss och bildat eget.

Gudrun Schyman var, med sin feministiska framtoning och sin insats för att få partiet att göra upp med kommunismen på 1990-talet, den första vänsterledare som på allvar och med framgång försökta lyfta partiet upp ur de gamla teserna.
Tidigare förnyelseprocesser handlade för det mesta om förhållandet till Moskva och Sovjetkommunismen. Det var försök att skapa en mer fristående linje gentemot diktaturerna i öst, men utan att ifrågasätta partiets idégrund.

Men med Schyman växte vänsterpartiet för en period på allvar ur sina gamla, trånga, vanryktade kläder, som blev remsor som hängde kvar i en del av retoriken men inte längre störde lika många, lika mycket. Hon framstod också, talande nog, som populärare hos vänstersympatisörer i allmänhet än inom det egna partiet.

Lars Ohly var när han tillträdde i mycket en partiledare för dem som varit skeptiska till Schymans förändring och förnyelse av vänsterpartiet. Konflikten var en modern variant på den mellan en exkluderande dogmatism med kommunistiska rötter och en resultatinriktad, mer inkluderande reformsocialism. Försöken att vidga partiets idébas i riktning mot exempelvis miljö, integritet eller feminism har gått trögt på senare år. De gamla teserna idisslas först, och då har alla slutat lyssna när fortsättningen kommer. Och när Ohlys partiledartid summeras är partiet tillbaka på de nivåer som rådde under Lars Werners tid.

Miljöpartiets utveckling (och för övrigt även moderaternas) de senaste åren har varit den motsatta – att öppna upp, undvika dogmatism och söka inkludera fler. Vänsterpartiets kris och miljöpartiets (liksom moderaternas) framgångar, trender som förstärkts ytterligare sedan det rödgröna samarbetet sades upp, visar vad som får människor att lyssna lite mer och vad som stöter bort. Självklart finns det en konstruktiv plats även för ett modernt vänstersocialistiskt, uttalat icke-kommunistiskt, parti i det breda svenska partilandskapet, som kan ligga på i en del frågor andra partier försummar. Men det har varit oklart om vänsterpartiet velat vara ett sånt parti.

I spekulationerna brukar Jonas Sjöstedt lyftas fram som de flestas favorit att bli ny vänsterledare. Men uppslutningen bakom hans kandidatur inom partiet har varit påtagligt ljum om man jämför med hans ställning som ”nästan given” ny partiledare utanför partiet.

Sjöstedt har en lite friare ställning gentemot sitt parti än många partiledarkandidater brukar ha. Han har tagit en del interna fighter som inflytelserika kretsar i partiet fortfarande minns med irritation. Han har varit utomlands en period och grundat sitt genomslag i medierna på egna valframgångar. Han är många utomståendes favoritvänsterpartist. Sånt är inte nödvändigtvis populärt internt.

Det finns en intressant skillnad mellan centerpartiets partiledarrace och vänsterpartiets. I centerpartiet är det, utan att jag vill sätta etiketter på dem, mycket tydligare två olika, öppna falanger som nu argumenterar för Anna-Karin Hatt respektive Annie Lööf.

I vänsterpartiet får jag känslan att det i högre grad handlar om en spänning mellan å ena sidan Jonas Sjöstedt som kandidat för bredare kretsar vänstersympatisörer med lösa eller inga band till partiet och å andra sidan partiets ledande, mest aktivas kretsar. Partiledarvalet inom V präglas kanske därför också av följande motsättning: obundna vänstersympatisörer som hoppas på ett vänsterparti med modernare framtoning och prioriteringar vs aktiva vänsterpartister som är nöjda med det parti de har makten över nationellt och lokalt runt om i landet.

Om jag får gissa så har Jonas Sjöstedt redan från början anat att han trots popularitet hos väljarna kan få svårt att ensam vinna tillräckligt stöd internt. Mot den bakgrunden kan idén om en språkrörsmodell, som skulle möjliggöra att man delar upp ledarskapet på två personer, också ses.

Hans Lindes kandidatur kan vara uppmuntrad av dem i partiet som inte riktigt litar på en förnyelseprocess ledd av Sjöstedt och vill se en motkandidat med samma effektiva genomslag i debatten. Lars Ohlys besked kom också ganska snabbt efter det att Linde meddelade att han ställer upp, som om det gjorde Ohlys position omöjlig till skillnad från de tidigare beskeden från Sjöstedt och Ulla Andersson

Självklart kan Sjöstedt hoppas på att vinna tillräckligt stöd även på egen hand. Men hans bästa chans att bli partiledare är kanske att vänsterpartiet anammar språkrörsmodellen, och att tanken på Sjöstedt som ett av två språkrör inte väcker samma interna skepsis som tanken på honom som ensam partiledare.

Svältkatastrof med många orsaker

Av , , 1 kommentar 4

Den hotande svältkatastrofen på Afrikas horn och orsakerna bakom den, inklusive miljö- och klimatfrågan, är utgångspunkten för den här lördagskrönikan.

———————————————————–

Svältkatastrof med många orsaker

Det finns många sammanverkande faktorer bakom den katastrofala svältsituationen på Afrikas Horn.

Gamla efterverkningar från många år av kolonialism och kommunistiska styren, långvariga inbördeskrig, västvärldens tullar mot fattiga länders jordbruk, och nu fundamentalistiska terrormiliser som stoppar internationella hjälpsändningar och utnyttjar lokalbefolkningens nöd för systematiska mord, våldtäkter och skövlingar. Även om omvärldens insatser och uppmärksamhet borde vara mer omfattande och mer kontinuerliga, råder usla förutsättningar för både internationell nödhjälp och lokala förebyggande insatser.

Så fördjupas en allvarlig kris till katastrofläge. Trots många angelägna och bokstavligt talat livsviktiga projekt i regionen – i ett rasande inbördeskrig med en raserad statsmakt, terror som vardag och stora delar av befolkningen på permanent flykt är det svårt att göra så mycket mer än att försöka avhjälpa det värsta lidandet och söka rädda så många som det går.

Till slut förvandlas stora områden till permanenta, gigantiska flyktingläger, i väntan på att vansinnet utanför ska ta slut.

Bristen på fred, demokrati och en fungerande stat är den viktigaste förklaringen till varför svåra år får sådana förfärande följder i vissa länder, medan de kan hanteras med lindrigare konsekvenser i andra.

Men det kan också finnas ytterligare ett bidragande skäl till hungerkatastrofen på Afrikas horn som är mer globalt än lokalt till sitt ursprung. Det är ännu på sin höjd bara en liten del av den akuta krisen, men pekar på ett nytt och växande problem snarare än på gamla som ännu inte avhjälpts. Och det riktar ljuset inte mot missförhållanden på plats, utan på ansvarslöshet i den rika, fredliga och fria världen – klimatförändringarna.

Långvarig torka är inget nytt. Svälthoten har varit många på Afrikas horn det senaste seklet. Men de senaste årens uteblivna regn är en föraning om vad klimatförändringarna och ett hårdare, alltmer anspänt globalt uttag av ändliga naturresurser, med krympande säkerhetsmarginaler, mindre lokalt hänsynstagande och större risktaganden, kan föra med sig under resten av det här seklet.

Vill man hitta en hotbild av större dignitet och av mer ödesmättat slag än instabila börskurser och konjunkturväxlingar som trots allt får hanterbara följder, och som alltid följts av nya uppsving och ökat välstånd, så finns den där. I kombinationen av krig, förtryck, anarki, miljöförstöring, kamp om naturresurser och en långsam, global klimatomvandling som kan utlösa ständigt nya lokala nödlägen.

Men hotet finns inte bara i redan krisdrabbade regioner. Viljan att tänja gränserna i jakten på ändliga resurser får följder på många håll. Oljeutsläppet i Mexikanska golfen förra året visade de små marginaler som bolagen arbetar med.

Senaste månaden har det rapporterats om ett stort oljeutsläpp utanför Kinas ostkust. I nigerianska Ogoniland rapporteras det finnas enorma saneringsbehov efter decennier av oljeutsläpp.

En militär upptrappning lite i det tysta äger just nu rum i Arktis mellan USA, Ryssland, Danmark, Norge och Kanada. Utlösande faktor där är dragkampen om olje- och gasförråden i området.
Världshistorien har inte tagit slut, i många avseenden är den sig ganska lik.

Om världssamfundet har svårt att hinna med att samla och organisera hjälpaktioner i dag, kommer det att bli mångdubbelt svårare i ett framtidsscenario, när miljökatastrofer inträffar i redan ansatta länder.

Och om fattiga regioner dessutom blir alltmer beroende av hjälp från auktoritära regimer, eller från globala koncerner frikopplade från etik och värderingar, riskerar aspekten demokrati och mänskliga rättigheter att försvagas i det internationella hjälparbetet.

Det är i det ljuset som den globala tyngdpunktsförskjutningen av ekonomisk styrka – från USA och Europa till Kina – kan ses. Eller diktaturernas inflytande över FN:s så kallade människorättsarbete. Skulle demokratier, och internationella företag, fastna ännu djupare än som redan i fallet i ett ekonomiskt beroendeförhållande till auktoritära regimer, kommer människorättsfrågor att få ännu lägre prioritet.

Då finns risken att Kinas variant av statsauktoritär kapitalism kontrollerad genom en politisk enpartidiktatur, skenbart och kortsiktigt framstår som livskraftigare än demokratiska system.

När frihetsrörelserna spirar i områden som under lång tid lidit under diktaturer och övergrep kanske inte längre de fria demokratierna, som riktar sig inåt i självupptagenhet, blir förebilden för krafter som tar över, utan andra modeller som till priset av förtryck, ofrihet och skriande sociala orättvisor upprätthåller en stabilitet som får omvärlden att slå dövörat till för skriken från cellerna.
Vi känner igen det. Det vore ett historiskt bakslag för globala frihetssträvanden.

Demokrati, mänskliga rättigheter, frihet för debatt, forskning och entreprenörskap, öppna gränser, globalisering, välfärdsmodeller och frihandel; allt det är förutsättningar för att fattigdom och förtryck ska kunna bekämpas och förebyggas. Utan fred, grundläggande rättigheter och social solidaritet mörknar perspektiven vad man än gör. Men till de gamla, alltid viktiga slagorden måste en liberal världsbild för att förbli relevant på 2000-talet foga också miljö- och hushållningsperspektivet.

Försiktighetsprincipen och omställningen till en förnyelsebar tillväxtmodell som frigör sig från beroendet av ett ständigt större uttag av ändliga och farliga resurser är en nödvändig ingrediens i ett framstegs- och utvecklingstänkande värt namnet.

Det är inte något okontroversiellt synsätt fritt från målkonflikter. Men de målkonflikter som exempelvis satsningar på och investeringar i förnyelsebara energikällor medför och skapar debatt om är vida att föredra framför de problem som alternativen för med sig.

Och det är ingen pessimistisk, bakåtblickande hållning som förirrar sig in i förljugen nostalgi eller en kall, cynisk, obegriplig kritik av ökat välstånd, utan en framåtblickande hållning som bejakar teknisk utveckling, innovationer och forskning av ett slag som kommer att belöna regioner som går före med nya jobb, framtidsbranscher och ledande kompetens.

Initiativen behöver inte heller komma bara eller även från de största länderna för att vara meningsfulla. De är viktiga överallt. De kan tas i Västerbotten, och verka globalt.
Krisinsikt är inte detsamma som pessimism. Men frånvaro av den förstnämnda ger skäl för det sistnämnda.

När för många kompromisser skymmer sikten

Av , , Bli först att kommentera 4

Kompromisser i all ära, ibland är det ändå fel väg att gå, och att underskatta väljarna, i en demokrati att alltid söka kompromiss. Jag resonerar i den här krönikan, här i en lite längre webbversion. kring det, kring den amerikanska inrikesdebatten och kör ett stickspår om legendariske Henry Clay som en intressant representant för både goda och dåliga kompromisser. Demokraterna och Barack Obama borde våga ställa grundläggande frågor mer på sin spets vid nästa års val i USA, är slutklämmen. Knyter an till huvudledaren häromdagen. I papperstidningen med sedvanligt träffande teckning av Niklas Eriksson.

——————————————————–

När för många kompromisser skymmer sikten

All legislation, all government, all society is founded upon the principle of mutual concession, politeness, comity, courtesy, upon these everything is based…Let him who elevates himself above humanity, above its weaknesses, its infirmities, its wants, its necessities, say, if he pleases, I will never compromise. But let no one who is not above the frailties of our common nature disdain compromises.
Henry Clay (1777-1852)

Under de senaste veckornas politiska käbbel om det amerikanska skuldtaket har många amerikanska debattörer och kommentatorer beklagat att kompromiss blivit ett fult ord i Washington, antydandes att annat var det förr. Några refererar nostalgiskt till forna epoker, när vidsynta, framstående kongressledamöter möttes över partigränserna i ansvarsfulla uppgörelser för nationens bästa. Underförstått i kontrast till de dogmatiker – vanligtvis exemplifierade med Tea Party-rörelsen – som dominerar i dag.

Henry Clay – mäktig kongressledamot under flera decennier, med tiden känd som ”den store kompromissmakaren” och förebild för bland andra en ung Abraham Lincoln – är en av dem som får symbolisera den ädla hållningen. Men det var förstås inte bättre förr. Inte heller på Clays och hans kollegors tid. Man kan nog utgå ifrån att det var värre, med hårdare stridigheter och färre skrupler.

Och de kompromisser som nåddes decennierna före inbördeskriget, för att rädda nationens sammanhållning, var inte alltid så ädla. Som händelseutvecklingen skulle vissa sköt de i flera fall – som i frågan om slaveriets ställning – bara upp ett nödvändigt, principiellt avgörande om grundläggande idéer som på sikt inte tålde någon kompromiss, ytterligare några år.

Som David S. Heidler och Jeanne T. Heidler skriver i sin biografi ”Henry Clay. The Essential American”:

”Clay´s sacriface was ultimately in vain, and the ungainly compromise he had helped cobble together was already unraveling as he died. The country had no more compromises in it, and only nine years later, the Union that Clay knew and loved would disappear.”

Kompromissen är en grundsten i demokratin och i ett fredligt samhälle. Men det kan även sägas om konflikten mellan ibland oförenliga idéer, till vilka ytterst medborgarna måste ta ställning i val. Demokrati är ett sätt att hantera konflikter, inte att avskaffa dem.

USA har de senaste veckorna befunnit sig i ett paradoxalt dubbeltillstånd. Å ena sidan var det på kort sikt akut nödvändigt att nå en kompromiss kring en ny höjning av skuldtaket, för att undvika svåra följder på hemmaplan och en ny kris i världsekonomin. Att pragmatiska ledare inom båda partier till slut tog ansvar för en sådan kompromiss lär de flesta vara tacksamma för, oavsett vad man anser om detaljerna i uppgörelsen.

(En bra utgångspunkt, som vi i Sverige är dåliga på att komma ihåg, när man försöker förstå andra länders inrikespolitik är att utgå ifrån att deras folkvalda inte är idioter bara för att de har andra vanor, andra traditioner, andra prioriteringar och andra sätt att arbeta och formulera sig på, än svenska. I Sverige har vi en arrogant ovana att betrakta andra länders inrikespolitiska skeenden som förvirrade, primitiva och omogna, när vi inte riktigt har kompetens och insikt nog att tolka det som sker.

Det gäller även rapporteringen om amerikansk inrikespolitik. Lika lite som halva svenska befolkningen består av bindgalna fundamentalister bara för att de inte röstar på det ena eller andra regeringsalternativet är hälften av de amerikanska väljarna halvgalna tokar. Den amerikanska kongressen har inte märkligare inslag än den svenska riksdagen. Och det finns förstås samma sansade, mittenpragmatiska majoritet där som här.)

Å andra sidan kräver det kommande decenniets hantering av underskott och knackig ekonomi sammanhängande, balanserade och långsiktiga strategier som inte kan utformas i sista minuten-kompromisser mellan i grunden oförenliga ståndpunkter. Det finns lägen när grundläggande frågor behöver få svar, snarare än skjutas och laddas upp ytterligare. Den amerikanska debatten befinner sig i ett sådant läge.

Hur ska skatteuttaget se ut och vilka ska bidra med vad till det gemensamma? Var går gränsen där en kortsiktig skattesubvention skapar en bestående orättfärdighet? Var går gränsen där en kortsiktig skatteintäkt ger ett långsiktigt tillväxttapp? Vilken roll ska staten spela för investeringar i forskning, energiomställningar och infrastruktur, är staten en del av lösningen eller en del av problemet? Hur generella och centraliserade ska de sociala trygghetssystemen vara? Vilka utrikespolitiska och militära förpliktelser är nödvändiga respektive omöjliga att upprätthålla? Är de socialliberala europeiska välfärdsstaterna förebilder eller avskräckande exempel?

Det är i sådana lägen politiska partier och ledare hellre ska vara tydliga med sina alternativ och gå till väljarna för klart besked, i tillit till demokratin, än att söka lappa och laga i nödtorftiga kompromisser för länge.

Tea Party-rörelsen, hur den än är, gör precis det – erbjuder ett extremt ensidigt, men också tveklöst ärligt alternativ. Problemet är att andra krafter, inom det demokratiska partiet, men även inom de pragmatiska delarna av det republikanska partiet, duckat, vikt undan och inte riktigt vågat stå upp för sina perspektiv, prioriteringar och alternativ; inte tagit debatten, inte litat på väljarna.

Så sätter en ytterkantsrörelse med begränsad representation dagordningen och pressar fram eftergifter. Och väljarna får inte någon tydlig fråga ställd till sig, avkrävs inte ett principiellt ställningstagande. Kompromisser i all ära, ibland är det inte så ädla längre. Ibland behövs också konfrontationen, innan motsättningarna laddas upp onödigt mycket och längre, och blir omöjliga att hantera. Demokraterna och Barack Obama borde våga ställa de grundläggande frågorna mer på sin spets vid nästa års val i USA, och ge väljarna ordet.