Nyåker, Örträsk och Norrland mellan hopp och förtvivlan

Nyåkers byskola och äldreboendet Öregården i Örträsk är två exempel på hotade småskaliga verksamheter ute i byarna. I den här krönikan resonerar jag lite kring att det växlar mellan hopp och förtvivlan i Norrland just nu, och varför jag anser det vara en viktig prioritering för både små och stora kommuner i Norrland att värna de små enheterna ute på landet, inte falla för frestelsen att slentrianmässigt och onödigt centralisera och söka mer storskaliga lösningar när det ska sparas.

Det har ytterst med synen på stad och land att göra, en hierarki med konsekvenser, där landsbygden inte får gå i fällan att acceptera eller rentav bejaka ett Stockholmsperspektiv på verksamheter utanför de urbana centrumen.

—————————————————–

Lägg inte ned Nyåkers skola och låt Öregården leva

Det är mycket hopp och förtvivlan just nu.

I Lycksele hotar ett 70-tal jobb att försvinna när företaget Plymovent lägger ner fabriken; ett hårt slag för de som förlorar sin utkomst, och för hela kommunen. Husvagnstillverkaren Solifer Polar i Dorotea har varslat 25 anställda i en åtgärd som vittnar om det kärva konjunkturläget. I Hede i Härjedalen, rapporterar Östersunds-Posten, drabbas ett 40-tal anställda när ortens största arbetsgivare Piab lägger ner den lokala verksamheten. I Sandviken meddelade igår Sandvik att man tänker flytta huvudkontoret till Stockholm, för att få bättre möjligheter att rekrytera specialkompetens.

Migrationsverkets verksamhet i Vilhelmina – där det politiska arbetet under en obalanserad kommunledning nu är mer konfliktfyllt än någonsin, till stor skada för kommunens rykte – har avvecklats i enlighet med Migrationsverkets beslut om att satsa på centraliseringar och storskaligare lösningar. I Nordmalingverkar den politiska majoriteten vara fast besluten att lägga ned byskolan i Nyåker, trots högljudda och övertygande protester från föräldrar och boende i bygden.

Den långa kampen för äldreboendet Öregården i Örträsk är inne i sin slutfas. Verksamheten Morgonsol i Hörnefors, för mottagande av flyktingbarn, hotas av nedläggning när socialnämnden i Umeå inte vill förlänga kontraktet. I Vännäs ligger äldreboendet Orion dåligt till när vård- och omsorgsnämnden söker besparingar. I Robertfors fick Jenningsskolan bara sex elever till läsåret och har nu sannolikt bara ett år och en sista chans på sig att rädda överlevnad.

Blickar man bakåt kan man fortsätta en lång stund och räkna upp neddragningar, stora som små, privata som offentliga, runt om i Norrland de senaste åren – med nedläggningen av golvfabriken i Holmsund som en av de mest uppmärksammade motgångarna vid kusten.

Mot denna dystra bild kan samtidigt positiva nyheter ställas: Indexator i Vindeln har det senaste året anställt 50 personer. Volvo lastvagnar i Umeå har nyligen beslutat nyanställa ytterligare 60 personer. De stora investeringar som planeras i Norrlands inland inom industri, infrastruktur och turism det kommande decenniet har fått uppmärksamhet även nationellt.

Turistnäringen i Västerbotten är inne i en stark period. Enligt SCB:s statistik för juli månad svarade Västerbottens län för den största ökningen i hela landet med 28 400 gästnätter eller 9,2 procent på hotell, stugbyar, vandrarhem och campingplatser. Och i går kom beskedet att även socialdemokraterna och vänsterpartiet i Umeå lyssnat på kraven från föräldrar i Sörfors och Brännland om att bevara och utveckla byskolorna, för vilket det därmed finns en bred majoritet.

I går kom även nyheten att regeringen planerar en bredbandssatsning i glesbygd med 165 miljoner kronor per år i tre år för fiberkabel till områden där de distribuerande bolagen inte ställer upp.

Tar man ett steg tillbaka och betraktar helheten hänger mycket ihop, och ställer ett par frågeställningar på sin spets för landsbygden. Det har att göra mer synen på den lilla orten som en möjlighet till, inte ett hinder för, innovativa lösningar, det småskaliga som tecken på kvalitet, inte onödiga kostnader. Är småskaliga livsmiljöer en framtidsmodell i ett rörligt modernt samhälle präglat av digitala lösningar, regionförstoring och en urbanisering som når sina gränser, eller ett långsamt stagnerande museum över forna tider att besöka på somrarna?

Under sommaren har Sveriges radio kört en angelägen och tänkvärd serie i P1 om det kluvna Sverige, med utgångspunkt i att det nu för första gången i vår historia bor fler människor i städer än på landsbygden. Ett tema i programserien har varit varför unga lämnar landsbygden för staden, förställningen som finns om att det är ett misslyckande, något lite skämmigt, att bo kvar på eller flytta åter till sin uppväxtort.

Det är attityder i en kulturell och social hierarki kopplade till föreställningar om stad och land, lika mycket som sociala och ekonomiska villkor, som skapar ett tryck på unga människor att söka sig bort från sina hemorter. I en Stockholmscentrerad debatt och populärkultur pumpas ständigt stereotyperna ut om mindre orter och deras invånare som primitiva, eftersläpande och bakåtsträvande, eller genuina, äkta och jordnära (även välviljan kan bygga på koloniala fördomar) – under alla omständigheter annorlunda; förtjänta av medlidande och definitivt värda ett sommarbesök, konstant betraktade ovanifrån i hierarkin.

Den hierarkin går igen i Stockholms förhållande till Umeå lika mycket som Umeås förhållande till Sorsele. Och den går igen i centralorternas förhållande till byarna. Över tid får den konkreta konsekvenser för hur makt fördelas, för var beslut fattas, investeringar görs och människor flyttar.

Till slut flyttar stora företag sina huvudkontor till storstäderna, efter över hundra framgångsrika år på hemorten, i den nästan panikslagna föreställningen om att det bara är i metropolerna som rätt kompetens finns, för inte kan det väl finnas folk som duger i internationell konkurrens ”kvar på orten”, inte kan väl småskaliga lösningar erbjuda nödvändig kvalitet och innovationskraft?

Accepterar eller, ännu värre, bejakar, landsbygden den verklighetsbilden kan inga investeringar i turism och naturresurser vända utvecklingen. Sprider sig föreställningen att kvalificerad verksamhet alltid kräver närhet till urbana centrum och måste vara inbäddade i stora apparater, kommer turism och ren råvaruindustri snart att vara det enda som går riktigt bra utanför storstadsregionerna. Det vore förödande.

Därför har kommuner och medborgare i Norrland, även en växande stad som Umeå med sina kommundelar och byar utanför huvudorten, ett ansvar, i ren självbevarelsedrift, att värna och prioritera de småskaliga driftslösningar som är landsbygdens kännetecken. Det kan handla om byskolor i minsta format, småskaliga äldreboenden, privat småföretagsamhet, serviceinrättningar och lanthandlar med lokal förankring.

Centralisera inte av ren slentrian, fall inte för frestelsen att alltid söka de storskaliga lösningarna när besparingar krävs, ställ upp för den lokala servicen.
Kan inte byarna överleva, får inte byarna chansen, trots alla nya tekniska möjligheter, har landsbygden förlorat sina bästa argument för framtiden. Sedan är det bara en tidsfråga innan det blåser snålt även kring centralorterna.

Låt byskolan i Nyåker vara kvar. Lägg inte ner Öregården.