Därför bör palestinierna få ett ja i FN

Palestiniernas ansökan om medlemskap i FN och erkännande av en palestinsk stat är ämnet för veckans lördagskrönika. Jag anser att FN bör säga ja till ansökan, för palestiniernas skull, israelernas skull och hela regionens skull, men resonerar även lite kring debatten om frågan.

———————————————

Därför bör palestinierna få ett ja av FN

I dag lämnade palestiniernas president Mahmud Abbas in en ansökan till FN om fullvärdigt medlemskap för, det vill säga ett erkännande av, staten Palestina. Det är en ansökan FN har goda skäl att säga ja till, Sverige bör stödja och både Palestinavänner och Israelvänner, faktiskt i en anda av lättnad, borde välkomna,
Tiden för en palestinsk stat är inne. Palestinierna har rätt till den och har förtjänat förtroendet, och fortsatt väntan har inga utsikter att föra något positivt med sig; inte för israelerna och inte för palestinierna.

Värdigheten och anständigheten, men även cyniska politiska kalkyler – proisraeliska såväl som propalestinska – talar för att det här steget förtjänar stöd. Den övriga händelseutvecklingen i Mellanöstern och i Nordafrika under 2011 har förändrat förutsättningarna för fred mellan Israel och palestinierna på ett delvis kaotiskt, men framför allt och på sikt, hoppingivande sätt.

När förtryckarregimer, som den i Egypten, försvinner och många olika, länge undertryckta stämningar får lite friare rum pyser det givetvis ut även mer hatfyllda tirader och enstaka upplopp. Och vidriga regimer som i Iran gör sitt bästa för att utnyttja situationen för egna syften. Men omvärlden måste bevara lugnet, perspektiven och tilltron till styrkan i demokratiska processer.

En långvarig fred måste bygga på mödosam försoning mellan regionens folk, inte på anspänd status quo mellan auktoritära ledningar. Och även palestinierna har inspirerats av den arabiska våren, med egna krav på frihet och självbestämmande – gentemot sina egna ledare, men också, och självklart, gentemot omvärlden som lovat dem en egen stat. Det finns glädje, stolthet och förhoppningar i ögonen på de palestinier som nu blickar mot FN. Det är en stämning för omvärlden att ta fasta på, i områden där annars alltför ofta vrede, syndabocksjakt och frustration dominerat.

En försoning mellan demokratier som erkänner varandras existens är oändligt tåligare än fredsavtal mellan auktoritära regimer som håller situationen i ett krampaktigt järngrepp. Förr eller senare måste en sådan process ta sin början, inuti de berörda länderna, växa fram underifrån i en folklig debatt och i en insikt om vad självbevarelse, fred och välstånd kräver – och omvärlden bör ge det stöd den kan åt demokratiska, toleranta krafter.

Man ska självklart inte vara naiv. Den palestinska aktionen i FN är ensidig. Den bryter mot det som länge varit den tänkta förhandlingsvägen fram till en tvåstatslösning. Den är medvetet provokativ gentemot Israel och USA. Den kommer att få stöd av några av FN:s grymmaste och mest antisemitiska regimer. Och en del i debatten, även i svensk debatt, tycks drivas mer av oresonligt hat mot Israel än välvilja gentemot palestinier.

Den enögdheten, den besattheten, som tyvärr sällan ifrågasätts i svenska medier på det sätt som vore rimligt, är alltid en bedrövelse att bevittna.
Det är de som i varje upptänkligt läge vill demonstrera mot och bojkotta det som längre varit regionens enda demokrati, men som sällan har något att säga om, aldrig demonstrerar mot och aldrig kräver bojkott av brutala diktaturer så länge förtryckarna uttalat vänder sig mot judar eller amerikaner.

Stor hänsyn måste i alla beslut tas till Israels utsatta situation i regionen. Israels säkerhet måste försvaras mot varje form av demonisering och angrepp. Antisemitismen som driver Israelhatet får aldrig accepteras, lika lite som någon annan form av rasism. De som nu badar i sin vanliga aggressiva ensidighet kan vi lämna därhän. Blir det fred i Mellanöstern kommer de att hitta andra svepskäl för sitt hat.

Men det är inte det palestinska folkets skuld eller ansvar. Och att palestinierna har självutnämnda vänner som ger deras sak dåligt rykte – vilket ju även gäller för Israel – är inget giltigt argument mot kraven på en egen stat för palestiniernas del.

Något perfekt ögonblick, något i alla avseenden förberett, avspänt läge, för ett nytt genombrott i den sedan länge havererade fredsprocessen kommer inte att uppstå.
Risken är tvärtom att en fördröjning ytterligare ett år, eller flera år, bara kommer att försvåra försoning och fred ännu mer. Erfarenheterna efter det historiska fredsavtalet i Oslo 1993 visar hur sällan parterna är på allvar och konstruktivt intresserade av en fredsprocess samtidigt.

Ibland, ofta, har det varit palestiniernas ledning som med korruption och bristande förhandlingsvilja fört olycka över sitt folk och inte förmått hindra terror mot Israel.
Ibland, lika ofta, har det varit Israel som med aggressiv bosättarpolitik, blockader, ensidiga aktioner och oproportionerliga vedergällningar raserat det lilla hopp om fred som funnits.

Den ena olyckliga aktionen har avlöst den andra, på båda sidor – och vid bara mycket få ögonblick har fredsviljan dominerat hos alla parter samtidigt.

Bill Clinton, som vet mer än de flesta om fredsprocessens möjligheter och omöjligheter, och om hur palestinierna kan vara sina egna värsta fiender, har i ett tal i dagarna lagt skulden för ett uteblivet fredsavtal på den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu, och menar att Israel inte har haft en mer konstruktiv, palestinsk förhandlingspartner än den nuvarande regeringen under Abbas. Clinton nämner attentatet mot Yitzhak Rabin och Ariel Sharons stroke, som de två tragedierna för modern Mellanösternpolitik.

Israels förbehåll mot Hamas är självklara, och delas av alla demokrater. Men den nuvarande israeliska regeringen är inte ute efter en fredsuppgörelse som ger palestiniernas långsiktiga förutsättningar att bygga upp en stabil stat, utan framför krav som den vet att inte heller de förhandlingsvilliga hos motparten kan gå med på. Det är en destruktiv hållning.

Det finns inga rimliga skäl längre, inga goda argument om fred och säkerhet, för att förvägra palestinierna de rättigheter, den frihet, det ansvar, de skyldigheter och den historiska upprättelse en egen stat innebär.

I en tröstlös, fastkörd fredsprocess kan ett erkännande av Palestina vara precis det som behövs, för att ge stöd åt rätt krafter hos palestinierna, beröva extremister skenargument, sända en signal i precis rätt ögonblick om god vilja från Israel till en region i omvandling, tvinga Israel till konstruktiva förhandlingar och skapa ett tryck på den palestinska ledningen att lösa sina problem och leva upp till sina löften.

Det finns inget förhandlingsklimat att förstöra mellan Israel och palestinierna i dag. Det måste skapas på nytt, och grunddragen till uppgörelse är formulerade av otaliga fredsförmedlare från både USA och Europa.

En tvåstatslösning är enda vägen till långsiktig fred och frihet. Palestinierna har fått löfte av omvärlden om en egen stat. Det är dags att infria det löftet.

Det här dramat, med sina kval, sina motsättningar och all denna bitterhet, utspelar sig i en kulturellt dynamisk region som egentligen har storartade förutsättningar för välstånd, utveckling och blomstring, för att bli ett beundrat exempel på samlevnad och försoning. Två stater bredvid varandra, som erkänner varandra, hjälper varandra och samarbetar är vägen dit. Den vägen har varit hopplöst lång, men det finns ingen annan. Palestinierna har förtjänat ett ja i FN.