Juholt tutade och körde – mot comeback eller avgång?

Håkan Juholts kris, som består av två olika kriser, är ämnet för den här krönikan, i papperstidningen i morgon med teckning av Niklas Eriksson.

————————————————————–

Juholt tutade och körde – mot comeback eller avgång?

Håkan Juholt bara frustade på, tutade och körde, som hade ingenting hänt. Det var en märklig blandning av teatral verklighetsförnekelse och imponerande disciplin. I dagens partiledardebatt i riksdagen nämnde han, trots ett enormt pressuppbåd, inte turbulensen kring sin person alls, utan uppträdde i sedvanlig stil – demonstrativt stridslystet, som hade han skrivit sitt tal för flera veckor sedan, när allt fortfarande var som vanligt.

Det var en övertydlig signal framför allt till det egna partiet om att han vill sitta kvar, att han inte tänker avgå frivilligt och att hans interna kritiker kommer att tvingas avsätta honom aktivt om de vill få en annan partiledare.

Om det räcker för att rädda hans partiledarskap är osäkert. De socialdemokratiska nerverna är spända nu. Men Juholt hade inte mycket att förlora och man kan inte frånkänna honom tålighet i ett utsatt läge. För det är ett utsatt läge han befinner sig i.

Det är sällan i första vågen uppgifter dyker upp som till slut leder till en politikers avgång. När en så kallad ”politisk affär” summeras kan de första rubrikerna ibland framstå som harmlösa i jämförelse med dem som följde.
Det som fäller avgörandet är ofta sådant som uppdagas, görs och läcks i ett senare skede, när drevet går bredare skallgång och alla är på helspänn.

Möjligen är det vad som håller på att hända för socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt nu, när uppmärksamheten kring hans felaktiga hyresersättningar vidgas till att handla om hur han hanterat och kommenterat frågan den senaste veckan, men även om sakpolitik, ledarskap och ideologiskt omdöme. Det som började som ett problem med ersättningar, och som jag tror att han hade kunnat klara ut med bevarade sympatier – väljarna är lika trötta på mediala drev som på att politiker inte följer regler – har förvärrats för honom de senaste dygnen.

I tisdags berättade hans egen assistent – som nu övertalats, får man förmoda, att ta en ”time-out” – att Juholt varit informerad om reglerna tidigare än vad han själv hävdat. Kanske har något missförstånd uppstått i den interna kommunikationen, kanske lyssnade Juholt inte på vad han fick berättat för sig, kanske tyckte han inte att det lät viktig, kanske är han en slarver.

Jag är beredd att acceptera många sådana förklaringar, jag tror inte att politiker är ute efter att sko sig själva och jag tycker, som jag skrev i går här på sidan, sällan att avgångskrav är det bästa sättet att reagera på när politiker gör misstag. Det som blir ett problem för Juholt är att krishanteringen passar in i ett större mönster av osäkert, motstridigt uppträdande.

Väljarna kan tycka illa om drevet, och ha förståelse för misstagen, men trots det känna tvivel över huvudpersonens lämplighet och kompetens som just politisk ledare. Mycket tyder på att det är väljarnas reaktion i det här fallet.

Men värre och mer allvarliga för Juholt och hans trovärdighet som partiledare är ändå uppgifterna som presenterades i Aktuellt på tisdagskvällen och som bekräftades av riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar i en intervju med Dagens Arena i dag.
De säger att Juholts stab gett klartecken åt partiets justitiepolitiker Morgan Johansson att ställa sig bakom förslaget från Malmöpolitikern Ilmar Reepalus (S) om ett tillfälligt medborgarskap för nyanlända invandrare – ett förslag Juholt timmar senare tog avstånd ifrån när kritiken blev stark.

Stämmer den beskrivningen, att Juholts partiledarstab gett grönt ljus åt ett principiellt oacceptabelt och sverigedemokratiskt präglat förslag, kan situationen snart bli ohållbar för Håkan Juholt, med ett rämnande internt stöd.

Det märktes i debatten i går, att många socialdemokrater – tack och lov – har svårare att acceptera ett sådant ideologiskt klavertramp, än strul med hyresersättningar. Några debattörer betonade skillnaden mellan om Juholt personligen, vilket han förnekar, sagt ja till förslaget och om bara hans stab gjort det.

Den skillnaden är inte oviktig, och det finns ingen källa för något annat än hans stabs agerande. Men även i det senare fallet väcks allvarliga frågor om Juholts sätt att organisera sitt partiledarskap.

Allt detta utspelar sig mot bakgrund av det slutna rackarspel inom S som föregick valet av Juholt. Han var en kandidat som dök upp på slutet, långt ifrån något förstanamn, i djupt splittrat läge. Det har talats om att han kuppades igenom. Socialdemokraternas valberedningsarbete var överhuvudtaget pinsamt från början, en parodi, och ter sig i dag ännu mer misslyckat, när andra partier arbetar med öppna processer och tydliga kandidater.

Socialdemokraterna är ett vilset och sargat parti, som har svårt att hitta sig självt i en oppositionsroll. Konflikter som fanns när Juholt tillträdde finns kvar. Att personer och falanger som kände sig stå tomhänta när Juholt städade runt i partiets toppskick, nu finns med och agerar i bakgrunden är ett rimligt antagande.

Det som pågår är en intern maktkamp partiet borde ha värkt ut öppet direkt efter förra valet. Men man sabbade det. Att det största oppositionspartiet famlar och ramlar, ideologiskt och personellt, kan aldrig vara bra. Det är inte bra för oppositionen och inte bra för regeringen.

Jag har varit nyfiken på att få se hur ett juholskt partiledarskap skulle utvecklas med tiden, om han skulle våga bryta invanda mönster, överraska. Jag är fortfarande nyfiken på vad han skulle göra av en andra chans, om det skulle frigöra honom lite från navelskådande ritualer och sekteristisk jargong.

Han blir säkert en bättre, mer eftertänksam politiker av det här. Men om han har det som krävs, är det dags att visa det nu. Det kanske är för sent ändå. Tålamodet hos väljare och parti är på väg att ta slut.