Plötsligt dyker de bara upp i mörkret

Cyklandets nya betydelse i städerna, cyklisternas nya roll och ansvar i trafiken och det faktum att många umecyklister fortfarande inte tänder lysena om kvällen, är ämnet för den hör fredagskrönikan.

Det knyter an lite till det jag skrev för en dryg månad sedan på liknande tema.

————————————————-

Plötsligt dyker de bara upp i mörkret

Plötsligt dyker de bara upp i mörkret, som skuggor man inte hinner reagera på: cyklisterna som envisas med att köra omkring utan lyse, även mörka senhöstkvällar i Umeå. De ser andra och kan agera utifrån det. Men medtrafikanterna ser inte dem och är därför chanslösa att förutse situationer och planera i tid. De nedsläckta utnyttjar andras ansvarstagande, för om alla körde släckt skulle det inte fungera längre – och olycksrisken ligger inte enbart i att de inte syns på håll, utan också i överraskningen när de plötsligt bara rusar förbi.

Jag tror vi är många som missar att tända lysena den där första mörka höstkvällen, när man startar i dagsljus men kommer fram i dunkel. Det är lätt hänt, men så inser man vilken årstid det är och ändrar beteende. Dessvärre är det många som inte råkar missa det en enstaka gång, utan som kör utan lyse permanent – hela vintern.

Kanske märks det inte i olycksstatistiken, men cyklister som inte tänder sina lysen är ett stort problem i Umeå. Allra mest den här tiden på året, när det är som mörkast, och snön ännu inte kommit som lyser upp och bromsar hastigheterna. Av samtal och reaktioner vet jag att det är en utbredd uppfattning i stan, inte minst bland andra cyklister. Irritationen över cyklister som inte tar hänsyn tävlar med ilskan över machostinna bilförare som kör för fort, bilförare som inte håller avstånd och bilförare som inte blinkar i rondeller.

Jag cyklar i princip varje dag genom olika delar av Umeå. De nedsläckta cyklisterna som bara dyker upp i mörkret är ingen myt. Ibland tror man inte sina ögon. Vissa kvällar kan det kännas som åtminstone var tredje medcyklist slarvar på den här punkten – och värst är det faktiskt inte för bilister, utan för gångtrafikanter och andra cyklister.

Självklart är det så att de flesta visar trafiksolidaritet och kör ansvarsfullt, och självklart kan även dem med tända lysen köra som galningar i alla andra avseenden. Men att så många struntar i just lysena är intressant, och en fråga större än bara trafiksäkerheten. Cykelkulturens utveckling är just nu ett pågående experiment i stadsliv. Cykelns ställning håller på att förändras radikalt – till det bättre. Men med det kommer också nya krav på trafikmognad.

Länge har vi cyklister känt oss undanskuffade, nedprioriterade, inte tagna på allvar i jämförelse med andra trafikanter. Både stora och små orter har under många år planerats för bilar; och cykeln som transportmedel har haft lite töntstämpel. Den har av omgivningen setts som något för käcka hurtbullar, lidande miljömuppar och förvirrade humanoriastudenter i ohelig allians på cykelstråken – och det har liksom sagt allt, men också skapat ett frirum.

Cykeln har stått utanför och lite över övriga trafikregler och trafikhänsyn. Man har kört och tagit sig fram lätt anarkistiskt. Det har varit en tjusning och en frihet med cykling, att det inte finns några regler och kontroller, att man kunnat göra lite som man vill, att man varit en outsider från början i trafiklivet – och eftersom antalet cyklar varit någorlunda begränsat har det inte varit något stort problem att cyklister tagit sig de friheterna.

Men i takt med att miljö-, hälso- och kostnadsaspekter även för vuxna har börjat förvandla cykeln från ett fritidsintresse och transportmedel för picknickutflykter om sommaren, till ett reellt, praktiskt och nödvändigt alternativ till bilen året om för kortare transporter och kortare jobbpendling inom en stad, så har cykelns status och ställning förändrats. Insikten om att det kan vara smartare att snöröja cykelbanor före andra vägar har vuxit fram och påverkat hur kommuner prioriterar. Cykling som åretruntfenomen sprider sig över landet. Modern stadsplanering börjar inte längre automatiskt med att fundera över bilarna, utan tar allt oftare sin utgångspunkt i cykelmöjligheter och kollektivtrafik istället.

Det har förmodligen aldrig varit lättare att vara urban cyklist än i dag. På sikt kommer säkert e-cykeln att slå igenom och bli ett alternativ för pendlingsdistanser som i dag är för långa för cykel men onödigt korta för bil. Och finfolket – personer i traditionellt höga ställningar – har börjat svinga sig upp på hojarna, utan att skämmas och utan att förlora i anseende. En del portföljer har flyttat från framsätet till pakethållaren. Att kedja fast cykeln runt en stång ger snart lika mycket status som att nonchalant fjärrlåsa bilen.

Vi är inte där ännu, och för det oundvikligt bilberoende norra Sverige – på landsbygden står bilen för livskvalitet och frihet, och är nödvändig, till skillnad från i storstaden – är det kanske inte lika påtagligt, men vi kan vara på väg in i cykelns århundrade. Det vore goda nyheter.

Men om cykeln blir ett mer dominerande transportmedel i städer – tack vare teknikutvecklingen och bättre planering i allt högre hastigheter – måste också en delvis ny cykelkultur utvecklas, på samma sätt som bilismen sedan länge lämnat pionjärårens lätta anarki.

För det som några hundra cyklister kunde tillåta sig förr, kommer inte flera tusen att kunna tillåta sig i morgon. Vi kan ana det i spänningarna mellan cyklister och gående på gångstråket längs Kungsgatan i Umeå. Det finns ett antal övergångspassager i centrala Umeå där vilda västern, godtycke och chicken race råder mellan cyklar och bilar. Och det är uppenbart när de bara dyker upp i mörkret, att inte alla cyklister inser att de i dag är trafikanter fullt ut.

Det är populärt att skälla på bilister. Men även cyklister måste börja leva upp till cykelns nya ställning och betydelse. Vi är inte undanskuffade outsiders längre, inte ens om vi läst humaniora, utan lite av ett trafiketablissemang i vardande, en maktfaktor i trafik- och stadsplanering. Med det kommer ansvar. Att tända lysena mörka kvällar, att visa lite grundläggande trafiksolidaritet, kan inte vara alltför svårt.

Etiketter: , , ,

2 kommentarer

  1. Göran Bergqvist

    Bra krönika. Jag håller med om att alla förstås ska ha lyse på cykeln men jag tror samtidigt att de som planerar transportinfrastruktur måste ta hänsyn till fler cyklister genom att skilja på gående, cyklister och bilister, prioritera cyklister och kanske faktiskt anpassa gatubelysningen och varför inte beläggningen efter att cyklister inte har en förbränninsgsmotor på ett antal kW att te x driva belysning med.

  2. Michael Nordvall

    Håller med föregående skribenter, båda två. Visst ska man ha lyse på cykeln. Samtidigt kan man förvånas över att de allra flesta cyklar säljs utan (vettiga) lysen. Och att de flesta lysen som går att köpa är så dåliga – själv har jag lagt hundratals kronor per år på att testa nya cykellysen i jakt på bättre, utan större framgång. Att bli sedd är ju bara ena sidan av saken – det finns en poäng med lysen som också lyser upp vägbanan.
    Jämför med mopeder, som väl inte får (?) säljas utan godkända lysen.

    Det brukar ju vara en svensk paradgren att standardisera, underlätta och genomdriva sådant i syfte att tvinga fram önskade beteendeförändringar. I det här fallet skulle det kanske också tjäna som markering att samhället tar cykeln på allvar, som fordon.

Lämna ett svar till Göran Bergqvist Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.