Är du klumpig får du skylla dig själv

Pennalism och mobbning i skolan, och oacceptabla skuldbelägganden av offren är ämnet för den här lördagskrönikan, som även diskuterar det här med gymnastik i skolan och sambandet mellan kroppskänsla och självkänsla.

Jag kritiserar idén att mer gymnastik skulle vara ett sätt att lösa mobbningsproblem, eftersom det bygger på tanken att offren är dem som måste förändras eller förändra sig, och eftersom gymnastiktimmarna i skolan ofta varit de allra värsta för dem som haft plågoandar och råkat ut för våld, hot och trakasserier.

Samtidigt argumenterar jag för att något intressant skulle kunna uppstå i den humanistiska skärningspunkten mellan gymnastik, teater, hemkunskap och hantverk – om alla dessa ämnen förändrades och utvecklades. Inte minst teater är ett underskattat ämne, som borde vara vanligare på grundskolenivå, men som också har sina egna utestängande ritualer och attityder.

——————————————-

Är du klumpig får du skylla dig själv

”Maffians järnhårda lagar om tystnad gäller i barnens värld. Om den terror som rasar på skolgårdar och lekplatser vet de vuxna ingenting. De har glömt innebörden av åtbörder och beteenden, de ser tortyren med rosafärgade glasögon – de små rustibussarna leker och rasar! Eller de vill ingenting se.”
(Ur Livets Ax, av Sven Delblanc)

Vittnesmålen och skolinspektionens rapport om förekomsten av pennalism, våld, övergrepp och förtryck på internatskolan Lundsberg, som uppmärksammats i medierna senaste veckan, är hjärtskärande. Att internatskolor är mycket problematiska när det gäller just pennalism mellan äldre och yngre elever är inget nytt.

Ett samband mellan internatsformen i sig och sådana missförhållanden föreligger tveklöst, och kräver stora förebyggande insatser från skolledningarnas sida. Väldigt lite tyder på att den insikten funnits eller finns i tillräcklig omfattning på Lundsbergskolan.

Även efter att kritiken nått offentligheten har skolledningen taggarna utåt, tonar ned problem och angriper budbärarna. I en kommentar till Svenska Dagbladet säger en av styrelseledamöterna i stiftelsen som står bakom skolan att ingen mobbning förekommer och att exempelvis fenomenet ”tarmbrottning” mellan äldre och yngre elever skedde med ”glimten i ögat” och att det handlade om kärvänliga klappar.

Det följer alltså ett gammalt mönster från tidigare uppmärksammade mobbningsfall i svenska skolor – oavsett form: skolledningar som slår ifrån sig, säger sig ha gjort allt de kunnat och så småningom börjar övergå till att misstänkliggöra dem som berättar om plågeriet.
Det räcker nu.
De skolor vars ledningar är mer upprörda över att pennalism påtalas än att den förekommer bör bommas igen, sedan kan de ha hur mäktiga uppbackare de vill.

Men oförmågan att förstå och erkänna problemen med mobbning i svenska skolor är långt större än så, och är inte begränsat till enskilda fall. Gång på gång görs utspel och rapporteras om händelser som visar att många har svårt att hamna rätt.

Ett exempel kom i veckan när Dagens Nyheter rapporterade om en ny studie från Karolinska institutet som menar att barn med sämre motorik och svårigheter i gymnastiken löper större risk att utsättas för mobbning, och att extra gymnastiklektioner för dessa barn kan vara ett sätt att skydda dem.

Det kan låta logiskt, men är i själva verket ett livsfarligt resonemang.

Jag ogillar väldigt starkt attityden bakom denna koppling, att diskutera våld och övergrepp i skolan med utgångspunkten att det är de drabbade som måste reformeras. Samhället måste sluta närma sig trakasserier med attityden att det är offren som utgör problemet och bör förändras så att de slutar åsamka sig och skolor problem genom att bli mobbade.

Med all respekt för idrottslärarnas arbete, mödor och ambitioner, och med allt erkännande av hur idrottsämnet utvecklats genom åren, så är det ett ofrånkomligt faktum att gymnastiken under många decennier varit en mardröm för barn som mobbats. Där har det varit som värst, strax innan, under och strax efter idrottsundervisningen. Det är talande att det är den stund även i vanliga skolor när en internatstruktur ligger närmast.

Mer gymnastik i skolan med utgångspunkten att klumpiga barn måste förbättra sin fysiska förmåga för att slippa trakasserier låter som en mardröm för alla mobbningsoffer, ett svek från en vuxenvärld som inte orkar ta ställning. Ännu mer utsatthet, ännu mer osäkerhet, ännu mer magont, ännu mindre frirum, ännu fler sår för livet. Och om något barn helt enkelt har svårare för sig fysiskt, oavsett alla gymnastiktimmar i världen – vad drar skolan för slutsatser då, att mobbning är oundviklig?

Generationers eländiga erfarenheter från gymnastikhallarnas och omklädningsrummens förnedringar blir underkända och ignorerade i ett sådant resonemang. Nej! Det är ingen lösning på problemet med förföljelse och övergrepp. Föreställningen att mobbning är något som den som blir slagen har det största ansvaret att lösa är en avgrundslära som inte ska ges ett lillfinger.
Mer gymnastik med argumentet att det ska motverka mobbning, är helt enkelt att skuldbelägga offren.

***

Men med det sagt: även om det finns en sedan decennier uppdämd bitterhet mot gymnastikämnet och hyckleriet kring dess välsignelse i Sverige, ska man förstås akta sig för att likställa hur det har varit med vad det skulle kunna bli. Det är gymnastikämnet som ritual, inte gymnastiken i sig, som är problemet. För om man släpper kopplingen till just mobbning, ligger det givetvis mycket i betoningen av sambandet mellan kroppskänsla och självförtroende.

Att lära känna sin kropp, bli trygg i rörelser och hållning, öva upp kontroll och fysisk uttrycksförmåga, hitta konstruktiva, kreativa fysiska sätt att få utlopp för energi och frustration – allt är viktigt för barns självkänsla, sociala utveckling och intellektuella inlärningsförmåga.

En modern, lyhörd och individuellt anpassad gymnastikundervisning i skolan, med ämnet breddat så att alla kan känna sig hemma i det och med en självkritisk hållning till allt som varit fel, skulle kunna få en berikande funktion av nytt slag.

Ett annat, bortglömt ämne som skulle kunna få samma betydelse, även som förberedelse för alla tänkbara framtida yrkesroller och sociala utmaningar, är teater. Alla grundskoleelever borde få större vägledning i teater, performance och praktiskt retorik. En kunskapsskola inser vikten av teaterövningar. Också på teatrala färdigheter grundar sig makthierarkier och handlingsfrihet i ett samhälle.

För den som vill lära sig interagera med andra, förmedla nyanser i rummet, stå på sig i och förstå en situation kan teaterövningar vara sensationellt utvecklande. Även de måste givetvis frigöras – i det fallet från den tvångsmässiga, pseudoradikala, snäva och självgoda politisering och det förakt för oliktänkande som i dag gör teatervärlden utestängande och ointressant för många.

I den humanistiska skärningspunkten mellan gymnastik, teater, hemkunskap och hantverk kan skolan spela en långt större roll för barns och ungdomars utveckling – sambandet mellan tanke och hållning, mellan själ och kropp – än den gjort och gör. Låt gymnastik- och teaterpedagogiken mötas och tillsammans lyfta sig över sina historiska arv.

Mobbning och trakasserier i skolan, däremot, måste bekämpas på andra sätt, i osviklig solidaritet med offren, inte i ett skuldbeläggande av dem som slås och förföljs.