Det här är jag, det där är du, det här är vi

Under 2012 måste vi bli bättre på att diskutera frågor rörande internet, den tekniska utvecklingen, integritet och övervakning utifrån principer och värderingar. FRA-lagarnas ja till massavlyssning är exempel på hur annars godtycke och tidsanda helt tar över. Om bland annat det handlar den här lördagskrönikan.

Nu tar mina krönikor, och därmed den här bloggen, ett uppehåll över jul och nyår. Jag ber att få tacka för uppmuntran, reaktioner och tips under året, och önska alla läsare god jul och gott nytt år.

————————————————–

Det här är jag, det där är du, det här är vi

Det blir så väldigt tyst när dammluckan är stängd. Tystnad – då är vi vansinnigt rädda att missa något. Paniken växer.
Vad gör vi nu liksom? Borde vi inte ”göra något”? Snabbt börjar det krypa i kroppen.

Bruset, slamret, känslan av att det trycks på knappar och vrids på vred någonstans, att en apparat dras i gång, invaggar däremot till trygghet.

Skönt, någon ”agerar”, då kan vi slappna av. Fast vi innerst inne vet att den totala tryggheten är omöjlig att uppnå, och att drömmen om den kan föra rakt in i det totalitära. Men där är vi ju inte ännu, så varför ta risken att inte vidta en åtgärd till.

I veckan kom alliansregeringen och socialdemokraterna överens om att även säkerhetspolisen och rikskriminalen i framtiden ska kunna beställa signalspaning från FRA. Lagändringen ska träda i kraft redan under nästa år. Det är ett djupt olyckligt beslut, och ett svek mot tidigare besked. De farhågor som framfördes för tre år sedan om att avlyssningen skulle utvidgas på precis det godtyckliga sätt som nu sker, bekräftas.

PO Ågren, aktuell med den läsvärda skriften ”69 teser om internet”, skrev på VK:s kultursida den 19/6 2008, om faran för detta slags ändamålsglidning:

”Om en myndighet som FRA avlyssnar och lagrar en enorm mängd kommunikation via kabelnätet i syfte att möta terroristhot, kommer staten att vara enormt lockad att använda alla dessa uppgifter också för andra syften. Om denna övervakning visar sig effektiv, varför inte använda dessa övervakningsdata för att lösa andra samhällsproblem så effektivt som möjligt? Varför inte bredda tillämpningsområdet? Låta andra myndigheter använda kommunikationsuppgifterna?
Vem vill inte att staten är så effektiv som möjligt? Might is right – är det möjligt är det rätt.”

Det tog bara några år, så kom den första stora utvidgningen av FRA-beslutet. Och därmed går det åter att konstatera: Finns det inga grundläggande principer som avgör var gränser dras, så går det inte att lita på någon gränsdragning i längden. Då tar godtycke, tidsanda, slentrian, lobbyintressen, rädslor, historielöshet och fördomar över. På få områden är det så uppenbart som när det gäller personlig integritet, övervakning och avlyssning i samhället.

Det är därför det är så viktigt att invända i tid, att ställa de grundläggande frågorna, att tvinga fram de principiella diskussionerna, direkt när det börjar gläntas på dammluckan. För det är så väldigt mycket lättare att öppna den där luckan lite till, bara en gnutta, och en gnutta till, än att stänga den igen. De flesta har redan börjat vänja sig vid att den glappar hur som helst.

Slår man inte fast, utifrån djupare värderingar än rent pragmatiska överväganden, vad som är acceptabelt och vad som inte är det, kan beslut landa lite var som helst.
Den personliga integriteten kan hållas helig i några enstaka, kanske perifera fall, men ändå bli dörrmatta i det stora hela.

Saknas vägledande principer kommer gränserna att förskjutas kontinuerligt, eftersom det finns kortsiktiga nyttoargument för det mesta som har med insamling av information och kontroll att göra.

Det förrädiska med rena nyttoargument är att de gör sken av att vara de enda som finns. De viftar dramatiskt bara med ena handen och låtsas att målkonflikter inte existerar, att invändningar är abstrakt hårklyveri utan koppling till verkligheten.
Eftersom motargumenten vanligtvis är av principiell karaktär, och kräver några ord fler, ett par resonemang extra, en blick lyft över kontrollbehovet, går bluffen ofta hem.

Kanske förklarar det varför det nästan alltid är lättare att vinna stöd för ytterligare övervakningsåtgärder – för säkerhets skull – än för ett långsiktigt värn av en privatsfär som något viktigt i sig.

Integritetsfrågan är inte ny, men som dagspolitiskt tema har dess betydelse ökat i takt med den tekniska utvecklingen. I bakgrunden lurar alltid avvägningen: integritet och frihet kontra yttre säkerhet och kontroll.

Under 2011 har den arabiska våren påmint om vad frihet på internet betyder i praktiken när diktaturer söker krossa uppror. Samtidigt som fasansfulla terrordåd, framför allt det i Norge, brutalt påmint om den andra aspekten, betydelsen av ett förebyggande, säkerhetspolitiskt arbete för att värna demokratin i fria samhällen.
Det är inga lätta avvägningar. Men vad demokratiska krafter borde enas om, är att det öppna, fria samhället aldrig kan skyddas om man från början överger dess grundprinciper.

De politiska partierna är högt kompetenta och instinktsäkra i klassiska frågor som jobb, skola, vård och omsorg. På de områdena kan de snabbt sätta sig in i utredningar, förslag och utspel utifrån en tradition av idéarbete och praktiska erfarenheter. De har insikter om var gränserna går, hur grundvärderingarna måste se ut. När det gäller den nya digitala utvecklingen är instinkterna svagare, känslan för principer sviker.

Att inte försöka lyfta på varje strå i höstacken, att acceptera att det finns en sfär bortom kontroll, förknippas felaktigt med likgiltighet och svaghet. Ingen, mycket på grund av medielogiken, vill efteråt behöva svara på frågan varför ingen ”gjorde något”.
Då blir det säkrare att vidta alla möjliga åtgärder, utan urval, än att förklara varför de ofta gör mer skada än nytta, eller inte gör någon nytta i jämförelse med rättssäkrare metoder.

Det är ju inte så att det saknas kontrollåtgärder, detaljregler och övervakning i samhället. Vi accepterar – på mycket goda grunder – sådana inskränkningar i vår frihet varje dag. Men genom FRA-lagarnas ja till massavlyssning passeras en principiell gräns som borde vara absolut.

Det blir tyst när dammluckan stängs. Paniken växer. Men den lägger sig igen. Och sedan kommer lugnet, insikten att det går ändå, att kontrollen, förtröstan och kraften inombords ofta betyder långt mer än alla yttre kontrollåtgärder som vi vidtar för säkerhets skull. Vi behöver inte veta allt, för att se klart.

Men den snabba tekniska utvecklingen väcker fler frågor än så. Överhuvudtaget är det påtagligt hur de flesta av oss famlar när det gäller att söka förstå de pågående förändringarna, de flesta positiva, några mer problematiska, utifrån ett humanistiskt perspektiv.

Internetjättarnas växande makt, företag som Google, Apple och Facebook, uppmärksammas, men på grund av deras produkters stora förtjänster med en viss naivitet när det gäller faran för maktkoncentration.
Den globala finansoron har diskuterats utifrån aspekten att komplexa dataprogram får allt större betydelse för den blixtsnabba finanshandeln, nästan ett slags egenliv, bortom mänsklig kontroll.

Internets långsiktiga påverkan på utbildning, kultur, det demokratiska samtalet och sociala mönster i uppkopplade samhällen går bara att gissa om.
2012 lär fortsätta att ställa sådana frågor på sin spets. Vi måste bli bättre på att diskutera dem utifrån principer och värderingar