Är avgång alltid den enda möjligheten?

Håkan Juholt verkar ha klarat ännu en dag som partiledare för socialdemokraterna. I den här krönikan funderar jag kring utvecklingen och filosoferar lite, så här i väntan på något slags besked, från socialdemokratins VU, kring om det inte vore bättre, kanske inte för socialdemokratin inför nästa val, men för det politiska livet på sikt, om Juholt fick en chans till, om möjligheten till mer tålamod i en sådan här process fanns.

——————————————

Är avgång alltid den enda möjligheten?

Den här texten kan vara inaktuell inom kort, men på torsdagskvällen såg det faktiskt ut som om Håkan Juholt, mot alla odds, skulle klara sig kvar som socialdemokratisk ledare ännu en dag.

Om han, återigen mot många odds, sitter kvar även i kväll, utan time out eller besked om kommande avgång, har han vandrat djupare in i den här täta vegetationen av opinionskris, internt tryck, affär och mediedrev än nästan någon annan tidigare. Det är, faktiskt, en intressant upptäcktsresa i nya marker.

Vad finns där djupt inne, någon okänd väg ut, någon glänta, något som ställer tidigare erfarenheter på ända? Juholt uppträder med den upptäcktsresandes blandning av mod, tjurighet och skev verklighetsuppfattning.

Nej, jag kan inte se att Juholt har de politiska kvaliteter som krävs av en oppositionsledare med anspråk att bli regeringschef. De som har det är lätt räknade. Det är inte heller att begära att ett parti med socialdemokratins historia ska våga ta risken att följa honom mycket längre in i den okända terrängen. Politik på den här nivån måste ställa höga krav, och utrymmet för sentimentalitet är inte stort.

Jag tycker illa om alla försök att ta heder och ära av honom som person, att odugligförklara honom som människa, att vända och vrida på minsta skitdetalj, som alltid sker i sådana här situationer.

De från vänster som nu beklagar sig över ”drevet” hycklar måttlöst, för de visade så ofta under förra mandatperioden att de inte har något emot låga drev så länge de riktar sig mot deras motståndare. Men drev överhuvudtaget är så deprimerande, för politiken, för medierna, för alla som hakar på.

Men jag tror inte att han kommer att växa till en trovärdig statsministerkandidat på bara ett par år. Och det finns frågetecken kring hans ärlighet i uppmärksammade uttalanden, vilket är värre än slarv och hafsighet.

Ändå kan jag inte hjälpa att känna en respekt inför Juholts ståndaktighet och – kanske verklighetsfrämmande – vägran att böja sig för den normala politiska, mediala logiken. Han avgår helt enkelt inte, likgiltigt dramatiken i rubriker och analyser om att det är oundvikligt. Han klamrar sig fast vid sitt formella mandat, trots allt informellt tryck han utsätts för. Kurage är en kvalitet som man inte kan frånkänna honom.

Har vi inte här, undrar jag långsamt, en chans att få uppleva något intressantare än en i raden av förutsägbara avgångar? Jag tror att vi alla – medborgare, politiker, journalister – skulle ha mer att lära, skulle samla viktigare erfarenheter, skulle få djupare insikter om oss själva i våra respektive roller, om Juholt faktiskt höll ut.

Om han avgår, vad har vi lärt oss då? Inte mycket, är jag rädd.

Men om han inte avgår? Vad finns där på andra sidan en sådan här historia? Går det att omvandla erfarenheten, trots allt, till självinsikt och till en nyktrare syn på det egna partiets floskler, megafoner och sekteristiska instinkter? Går det för en politiker att komma ut mognare och bättre i sin roll, på andra sidan av en sådan här historia? Har vi tålamod att avvakta lite längre, hur någon hanterar självförvållade nederlag, än vad opinionsmätningar tillåter?

Att ta reda på det, om Juholt framhärdar, vore en mer spännande resa. Kanske inte för det socialdemokratiska partiet inför nästa val, men för det politiska livet på lång sikt.

John F Kennedy sa en gång: ”Ingen har rätt att betygsätta en president – inte ens stackars James Buchanan – som inte har suttit i hans stol, läst den post och information som kom över hans skrivbord och fått insikt i varför han fattade sina beslut.”

Kennedy hade fel, det kan man visst, man bör till och med, men det är tänkvärda ord.

Nej, jag tror inte att Juholt kommer att lyfta socialdemokraterna ur krisen. Han är nog rökt.
Men jag är mer oroad över att vi börjar få för lite tålamod, än för mycket, i politiken.