Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

Ett regeringssamarbete mellan socialdemokrater och moderater i en stor koalition skulle inte präglas av djupare och mer svåröverbryggbara sakmotsättningar än det finns inom alliansen i dag eller skulle ha funnits inom det rödgröna alternativet om det hade vunnit 2010. Ett sådant regeringssamarbete är varken önskvärt eller realistiskt, men önskvärt är däremot att det tänks högre och oftare om alternativen till blockpolitiken.

Det är mitt påstående i den här krönikan, som resonerar lite kring blockpolitiska myter och värdet av att diskutera alternativa, i sak tänkbara regeringskoalitioner över den allt mera irrelevanta blockgränsen.

I papperstidningen i morgon ställer sig Niklas Eriksson vid ringside och ger sin tecknarsyn på saken.

———————————-

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

De som bär fiendebilder till tröst, som snuttefiltar, de som tycker att tomma blockritualer är livets bästa krydda, de som läser politisk skyttegravspoesi till frukost, får blunda nu:

Det skulle inte i sak finnas djupare och mer svåröverbryggbara motsättningar i en stor regeringskoalition mellan moderater och socialdemokrater, än det finns inom alliansen i dag eller skulle ha funnits inom det rödgröna alternativet om det hade vunnit 2010.

Förmodligen skulle en regering M+S, eller S+M, i sak snabbt bli mer lättskött än något annat alternativ i svensk politik just nu. Åtminstone under de första åren av en mandatperiod.

Färre regeringspartier, säkrare majoritet och organisationer vana att toppstyras förenar. Och det finns i dag – efter de nya moderaternas förvandling som en följd av valfiaskot 2002 och socialdemokraternas val av Stefan Löfven som ledare efter två valnederlag och en djup kris – en hyfsad samsyn mellan de två partierna på många viktiga områden.

Kikar man bakom megafonerna, filtrerar man bort tramsretoriken, är skillnaderna som återstår kring exempelvis ekonomi, arbetsmarknad, välfärd, företagande och utrikespolitik begränsade – och väldigt sällan principiella.

De sakmotsättningar som finns är i realiteten och historiskt sett marginella, fullt hanterliga, inte särskilt irriterade och har föga med värderingar att göra. Inom regeringen och inom oppositionen har konflikterna ofta tydligare idé- och principprägel än konflikterna som följer blockpolitikens mönster.

Därför är det ett energislöseri utan like i debatten att med alla invektiv och poser mobiliserade för att ge sken av tyngd åt fluffet, söka upprätthålla en intellektuellt ohållbar föreställning om socialdemokrater och moderater som huvudmotståndare i svensk politik.

De är huvudmotståndare, förstås, om makten, om statsministerposten, om inflytande, om karriärkompetens, om organisationsresurser. Men de är inte huvudmotståndare i frågor som rör utveckling och gestaltning av samhället, inte i sakfrågor, inte när det gäller värderingar och prioriteringar.

Skillnaden mellan en regering Reinfeldt och en regering Löfven har med vilka andra partier som ingår i dem att göra och hur det förskjuter tyngdpunkten. Men de största partiernas utgångspunkter ligger ganska nära varandra. Att väljarna i högre utsträckning än förr växlar direkt mellan dem är logiskt. Det är andra partier som föder debatten med motsättningar, kontraster och spännvidd.

Nu är förstås inte en stor koalition mellan moderater och socialdemokrater vare sig önskvärd eller sannolik. Men att en sådan koalition är osannolik har inte med sakfrågor att göra.

Skulle man vårda blockpolitiken lite mindre ömt, finns det många tänkbara regeringskoalitioner i Sverige – både majoritetsregeringar och minoritetsregeringar – som skulle tvinga till nytänkande, men ha goda förutsättningar att fungera. Precis som liknande koalitioner ofta gör på lokala nivåer runt om i landet.

En mindre betonad blockpolitik, en öppenhet för fler regeringsunderlag och en starkare ställning för enskilda, personvalda riksdagsledamöterna skulle göra politiken mer intressant, öka utrymmet för idédebatt och tillåta fler partier att profilera sig i vissa frågor för att söka kompromissa i andra.

För ibland verkar vi ha svårt att bestämma oss: är det ett problem när för många av de etablerade partierna tycker för lika eller är det ett problem när något av dem faktiskt intar en ståndpunkt som bryter mönstret? Vi många som oreflekterat och ofta intar båda ståndpunkterna samtidigt.

De växande spänningarna inom regeringen, där de mindre partierna har ett starkt behov av att profilera sig på olika sätt, har aktualiserat frågan om andra och helt nya koalitioner för framtiden. Även de många tjuvnypen mellan tidigare ledande företrädare för det rödgröna alternativet inför 2010 års val – framför allt med V på ena sidan och S och MP på den andra – har belyst hur dålig stämning som kan finnas dold bakom blockpolitiska poser.

Här är några tänkbara regeringsdugliga koalitioner – med lite olika tyngdpunkter och profilområden, beroende på vilka samhällsproblem som är aktuella och var reformbehovet är störst under en mandatperiod – som inte skulle ha svårare att skriva ihop sig om ett regeringsprogram än alternativen inför 2010 och som inte skulle vara mer oeniga än nuvarande regering respektive opposition:

M + S (eller S + M)
M + Fp + C + Mp
S + Mp + C/FP/Kd
M + Mp
S + Mp
M + Fp + C
Mp + Fp + C + Kd

De flesta av ovanstående alternativ är orealistiska på grund av krampaktiga fiendebilder, ömsesidiga fördomar, nuvarande opinionssiffror och skillnader i partikulturer som blir våra att bära när det handlar om minoritetsregeringar. Men att hävda att de är omöjliga för att det finns djupa ideologiska skiljelinjer som går just vid blockgränsen och som separerar S och M från varandra som huvudalternativ i svensk politik, är nys.

Att tänka högt lite oftare om alternativen till blockpolitiken skulle inte skada.