Vem blir Lennart Holmlunds efterträdare?

Vem blir Lennart Holmlunds efterträdare i Umeå? Den frågan är utgångspunkten för den här lördagsfunderingen kring spekulationerna om namn, ledarskap och spänningen inom både socialdemokraterna och alliansen i Umeå just nu.

Ett par tidigare krönikor på liknande tema:

Skulle Umeälven vägra flyta ut i havet?

2014 – ett fyrtorn i dimman för Umeå

———————————————————-

Vem blir Lennart Holmlunds efterträdare?

Umeå har snart bara vaga minnen av hur det går till, när makten skiftar, mellan partier och mellan personer. Sedan 1995 har Lennart Holmlund varit kommunstyrelsens ordförande och socialdemokraternas ledande företrädare i Umeå. Sitter han kvar mandatperioden ut kommer han att ha styrt kommunen i nästan tjugo års tid. Spekulationerna om hans efterträdare ter sig trevande, ovana och yrvakna. Konstigt vore annars.

Inte för att det är något ovanligt längs Norrlandskusten. Lorentz Andersson (S) satt 22 år på den posten i Skellefteå, innan han blev landshövding i början på 2000-talet. Efterträdaren Bert Öhlund har suttit sedan dess. Elvy Söderström (S) har styrt Örnsköldsvik lika länge som Holmlund styrt Umeå, alltså sedan 1995.

Det påminner om två saker: (1) valet av efterträdare till sådana poster kan komma att prägla en stad för decennier framåt, och (2) maktskifte mellan partier och koalitioner i städer längs Botnia- och Norrbotniakusten hör inte till vanligheterna. Det står alltså rätt mycket på spel.

Senaste veckan har diskussionen om vem som ska bli Lennart Holmlunds efterträdare i Umeå tagit ny fart, och resulterat i uppdaterade listor över tänkbara kandidater. Men det är ständigt två olika frågor som blandas ihop: vem blir Holmlunds efterträdare som S-ledare och vem blir hans efterträdare som kommunstyrelsens ordförande?

Sett till det senaste decenniets valresultat kan det ligga nära till hands att sätta likhetstecken mellan de två frågorna. Men det vore ett misstag.

Förr eller senare skiftar majoriteter. Och i takt med att partiorganisationerna smalnas av växer klyftan mellan partiaktivisters världsbild och det omgivande samhällets vardagsproblem.

Det skapar i sin tur en växande klyfta mellan faktorer som hjälper någon att vinna sitt partis förtroende, och faktorer som hjälper någon att vinna förtroende hos människor utanför partipolitiken. Republikanerna i USA, som illustrerar denna problematik i sina primärval just nu, och de gamla folkrörelsebaserade partierna i Sverige, har mycket gemensamt på den punkten.

I en tid när partiernas aktiva blir färre blir deras kontaktytor till det omgivande samhället mindre och redan frälsta partiaktivister får relativt sett större inflytande än förr. Det gör att människor som är ointresserade av låg nivå och flamsig smutskastning av motståndare, börjar se till att hålla sig borta från partipolitiken.

Alltså behövs det två perspektiv: Vem får en redan övertygad hejarklack att klappa i takt, vem får en omgivning som inte bestämt sig att lyssna intresserat? Vem har bäst förutsättningar att få internt stöd och vem har bäst förutsättningar att vinna externt förtroende?

Det sistnämnda är förstås mest relevant för frågan: vem blir Lennart Holmlunds efterträdare som kommunstyrelsens ordförande 2014?
Det ska alltså dels vara någon som har tillräckligt bred uppbackning internt och som samtidigt har självständighet och distans nog för att kunna säga internt nej när det krävs.

Om man håller sig till nu aktiva socialdemokratiska kommunpolitiker är det två namn som förekommit mest frekvent i spekulationerna senaste året.

Visste man inget om hur snacket går inom socialdemokraterna, hade man inte hört rykten, utan bara betraktade frågan utifrån umepolitikens yttre skeende 2006-2012, vore byggnadsnämndens ordförande Åsa Ögren det givna tipset som ny S-ledare. Hon har härdats i några av de hetaste debatterna, är till sin stil lite av en blandning mellan Lennart Holmlund och Marie-Lousie Rönnmark och har vid flera tillfällen låtit som ett inofficiellt kommunalråd som förbereder sig för jobbet, med brett anslag. För den som inte följer socialdemokraternas inre liv är det överraskande att hon inte anses som given förstakandidat. Men eftersom det inte är självklart, betyder det att det finns mäktiga inom S som hellre vill se någon annan.

Gymnasienämndens ordförande Hans Lindberg är den det viskas mest om, insidertipset. En kandidat som inte är så uppmärksammad utåt, men som har starka uppbackare inom partiet lokalt som matchar fram honom i det kommunalpolitiska komplexet. I jämförelse med Åsa Ögren är han ett oprövat kort, svårbedömd för oss utomstående, men viskningarna inifrån ett parti ska inte underskattas.

Marie-Louise Rönnmark, Christer Lindvall, Andreas Lundgren och Lena Sandlin är andra namn som nämns.

Just kommunalrådet Marie-Louise Rönnmark har förstås alla meriter som krävs. Hon har varit ledande kommunpolitiker under många år och hon är en av drivkrafterna bakom kulturhuvudstadsprojektet. Men ändå känns det långsökt att hon skulle vara aktuell som kandidat nu. Hennes roll i umepolitiken har varit en annan de senaste åren, mer representerande, med blicken höjd, lyft ovan konflikter och nästan lite anonym tidvis.

Kanske har det med den norrbottniska auran att göra, men Christer Lindvall, ordförande för socialdemokraterna i Umeå, nämns som något av den trygga kandidaten, kanske lite som ett alternativ och en övergångslösning, om det blir för mycket bråk om andra namn.

Så kan man fortsätta att gå igenom namn. Eftersom det tydligen fortfarande är förbjudet för socialdemokrater att berätta öppet vad de vill återstår bara spekulationer: Kommer S i Umeå att i första hand välja en ledare för partiet eller en ledare för kommunen, och vem gynnas i respektive scenario?

Frågan är också hur de olika allianspartierna i Umeå resonerar internt inför nästa val. Precis som det pågår mycket bakom kulisserna inom den lokala socialdemokratin just nu, lurpassas, avvaktas och misstros det säkerligen en hel del även mellan ledande politiker inom alliansen i Umeå.

Delvis beror det på en ömsesidig ovilja hos partierna att erkänna någon från de andra som kandidat till posten som kommunstyrelseordförande. Den oviljan har med personkemi, gammalt groll och partiernas förhoppningar att växa på de andras bekostnad att göra.

Vilka som varit störst i Umeå bland de partier som i dag utgör alliansen har skiftat genom åren. På sjuttiotalet och en bit in på åttiotalet var det centerpartiet. 1985 och 1988 blev folkpartiet störst. 1991 fick centerpartiets flest mandat. 1994 var det jämnt mellan moderaterna och centerpartiet med åtta mandat vardera. 1998 blev moderaterna störst. 2002 gjorde folkpartiet det bästa valet. Och sedan 2006 är det på nytt moderaterna som har flest mandat. Den historien av växlande initiativ som största icke-socialistiska parti har skapat en kvardröjande stämning av intern konkurrens och misstroende mellan dagens allianspartier.

Men det bottnar också förmodligen i en viss uppgivenhet, efter snart 20 år med vänstermajoriteter. Tror man inte att en annan majoritet är inom räckhåll, blir partiernas strategier oundvikligen att agera mer var och en för sig, med ett visst mått av läpparnas bekännelse till alliansprojektet, men med det torraste krutet lagt på att maximera det egna partiets stöd.

Samtidigt försöker det moderata kommunalrådet Anders Ågren sedan valet 2010 – med tydliga och delvis framgångsrika försök att via de sociala medierna samla förtroendekapital, skapa nya kontaktytor och nöta ner gamla lokala antipatier mot moderaterna – att placera sig som Holmlunds naturlige efterträdare inför 2014, fast med ett modernare ledarskap och ett minskat inflytande för vänsterpartiet.

Han kämpar mot klockan, innan en ny S-ledare hinner bli varm i kläderna. Om förhoppningen om en ny majoritet 2014 är realistisk kan diskuteras. Men det är oavsett vilket en delikat balansgång mellan att distansera sig från alla kontroverser kring Holmlund, ändå positionera sig som dennes kronprins när det gäller umeandan och dessutom undvika att andra tar över oppositionsledarrollen. 

För att den balansgången ska lyckas krävs dels att alliansen är någorlunda enig om ett lokalt ”regeringsalternativ”, dels att de övriga allianspartierna erkänner Ågrens ställning som första namn. Ågren har alltså på sätt och vis mest bland alliansens gruppledare att förlora på om alliansen bara bedriver halvhjärtad kampanj för nytt styre. Men han är samtidigt den som med störst realism kan göra anspråk på att vara alliansens kandidat till kommunstyrelseordförande.

Kanske vore det läge för folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna att släppa lurpassandet och i stället redan nu säga: Anders Ågren är alliansens gemensamma kandidat. Och för det beskedet kräva desto mer tillbaka från moderaterna inför valet, i löften om sakfrågor och poster och större inflytande över alliansens gemensamma uppträdande inför 2014.

Utvecklingen nationellt sedan 2006 talar sitt entydiga språk: moderaterna har tagit över som det dominerande allianspartiet och det räcker för att det ska växa även i kommuner där de ligger en bra bit under riksgenomsnittet. Det kan ligga i eget intresse för Britt-Marie Lövgren (Fp och själv oppositionsråd 2002-2006), Mattias Larsson (C, gruppledare sedan 2010) och Veronica Kerr (Kd, gruppledare sedan 2010) att acceptera den realiteten och agera för maximalt inflytande utifrån det. Det kan vara alliansen halmstrå till lokalt maktskifte.

Men det kan också vara så att alla tre innerst inne är måttligt intresserade av alliansprojektet inför 2014, inte riktigt tror på det och när det kommer till kritan prioriterat annat.

Umeå står, efter tjugo år, inför ett epokskifte 2014. Det borde diskuteras mycket mer öppet, med tillkännagivna kandidaturer och klara avsiktsdeklarationer, på flera håll. Viskningarna från partiernas slutna rum är viskningar från ett långsamt döende partiväsen. Berätta vad ni vill.