Att visa förståelse för de grekiska väljarnas svåra dilemma

Krisen i Grekland, dess rötter och det utlysta nyvalet, varför det är olyckligt när man försöker "rätta till" krångliga valresultat genom att säga till väljarna "vi tycker att det här valresultatet är för besvärligt, gör om" är ämnet för den här krönikan.

Kanske gav det senaste valresultatet – bortsett från extremistiska partier på yttersta höger- och vänsterkanten för vilka inga ursäkter finns – en långt vettigare utgångspunkt för en regeringsbildning än vad bådegrekiska politiker och omvärlden velat erkänna. Jag lutar åt att väljarmajoriteten i förra valet gav ett ärligt, logiskt och rationellt besked om Greklands läge, där inga enkla lösningar finns, åt något håll.

I morgondagens papperstidning med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Ett par tidigare krönikor på temat:

Papandreou ställer frågan – och det behöver inte vara fel

En farlig illusion om expertstyre

———————————————————

De grekiska väljarnas dilemma består även vid ett nyval

De historielösa populister som försöker inbilla världen att Greklands problem är euron eller EU, eller de närsynta moralister som försöker förklara allt med att landet inte sparat tillräckligt mycket, på tillräckligt kort tid, har inte förstått vidden och djupen av Greklands svårigheter. De förstår inte heller vilket enormt komplicerat reformarbete som väntar Grekland.

Nyckelordet i det reformarbetet är inte i första hand besparingar. Besparingar i sig förändrar ingenting, även som sådana är oundvikliga. Det Grekland mer än något annat lider brist på är förtroende och tillit i samhället. Förtroende mellan medborgarna och staten, förtroende mellan medborgarna och centrala samhällsinstitutioner och förtroende mellan människor.

Det som fört Grekland till utmattning, till socialt lidande och social oro, och till randen av hopplöshet är inte några års slapp budgetpolitik eller ett par regeringars sentida lögner inför sina medborgare och EU.

Grekland är ett land som missköts systematiskt i decennier av ett ansvarslöst politiskt etablissemang där makten växlat mellan ett par dynastier som skytt att ge väljarna ärliga besked. Och man får inte glömma att Grekland styrdes som militärdiktatur så sent som i mitten av 70-talet.

Det är mot den dubbla bakgrunden som Greklands problem måste förstås. Landet har aldrig riktigt byggt upp fungerande samhällsinstitutioner av det slag som krävs för långsiktigt välstånd, och landets medborgare har aldrig haft några riktigt bra skäl att lita alltför mycket på makthavare. Att skapa ett samhälle med institutionaliserat förtroende tar decennier. Grekland är mitt uppe i den processen nu, och den både försvåras och blir ännu mer nödvändig, av finanskrisens följder.

Det enda som kan rädda Grekland på sikt är reformer av hur viktiga samhällsinstitutioner fungerar, hur byråkratin fungerar, hur skatteförvaltningen fungerar, hur näringspolitiken fungerar, hur arbetsmarknaden och lönesättningen fungerar, hur rättsväsendet fungerar och hur beslutsfattandet fungerar. En kamp måste dras igång mot korruption, mot skattesmitning, mot gråzoner, svartzoner, groteska regleringar och urmodiga skråprivilegier i ekonomin. Allt det som under årtionden underminerat den sociala tryggheten och hämmat den ekonomiska utvecklingen, investeringar, innovationer och företagsamhet.

Först med reformer som återställer institutionernas trovärdighet och liberaliserar en igenkorkad ekonomi, kan Grekland återhämta sig och börja bygga upp trygghet och välfärd. Men för det krävs att omvärlden ger tid och andrum åt en process som på mycket kort tid ska rätta till decenniers försummelser.

I det arbetet är EU-medlemskapet och euroländernas solidaritet och tålamod en hjälp och en nödvändighet, men inte en lösning i sig. Skulle Grekland lämna eurosamarbetet – att det blir så till slut kan inte uteslutas – skulle det innebära långt värre orättvisor för det grekiska folket, besparingarna skulle sannolikt tvingas bli mycket mer drastiska, utan att de nödvändiga strukturreformerna därigenom blir lättare att genomföra.

Många hävdar att en devalvering med ny valuta skulle få fart på den grekiska ekonomin, men det är, bortsett från turistnäringen, i hög grad ett önsketänkande eftersom devalveringar – och det skulle bli en monsterdevalvering utan dess like, med brutala följder – som konjunkturåtgärder fungerar mycket bättre i länder med starka exportnäringar. Grekland har ingen sådan industri att tala om, det är ett av problemen.

Men skulle enbart de besparingar genomdrivas som EU kräver för fortsatt hjälp inom eurosamarbetet, utan att några strukturella reformer genomförs, har ingenting förändrats på sikt. Då skjuter man bara problemen framför sig. Därför bör inte EU, där flera större medlemsländer själva haft ett tänjbart förhållande till eurosamarbetets regelverk, agera alltför dogmatiskt gentemot Grekland när det gäller tidtabellen.

Det är ett motstridigt läge. Kanske gav det senaste valresultatet – bortsett från extremistiska partier på yttersta höger- och vänsterkanten för vilka inga ursäkter finns – en långt vettigare utgångspunkt för en regeringsbildning än vad bådegrekiska politiker och omvärlden velat erkänna.

Jag lutar åt att väljarmajoriteten i förra valet gav ett ärligt, logiskt och rationellt besked om Greklands läge.

För blundar man för hur djupt rotad i decennier av misskötsel krisen är, förstår man inte det otacksamma dilemma de grekiska väljarna står inför. Ingen kan påstå att de har bra alternativ att välja mellan. Det enda som återstår är att söka de minst dåliga.

De tre största partier som efter senaste valet förekommit i försöken att få till stånd en ny majoritetsregering symboliserar det självmotsägande läge Grekland befinner sig i. De två traditionella regeringspartierna – konservativa Ny demokrati och socialdemokratiska Pasok – som i omvärldens ögon har den mest realistiska synen på krisen, är de två partier som mer än andra har skuld till den uppkomna situationen, till decennier av vanstyre, korruption och hyckleri. Att väljarna tröttnat på dem, är begripligt.

Vänsterpartiet Syrzia, å andra sidan, som nu går starkt framåt, står för något nytt och obelastat, men återspeglar de motstridiga önskemål som präglar Grekland: en vilja att stanna kvar i eurosamarbetet, men en önskan att slippa de reformer det kräver.

Så vad väljarna har att välja mellan, bland de seriösa partierna, är alltså de som orsakat krisen och vaknat sent och de som lockar med enkla lösningar, men inte tyngs av något korrumperat förflutet. De realistiska eller de okorrumperade, de korrumperade eller de orealistiska? Kanske tillsammans, i en bred koalition av ömsesidigt givande och tagande?

Jo, majoriteten grekiska väljare visste nog vad den gjorde. Men de demokratiska partierna vågade och orkade inte ta ansvar för valresultatet.

Nu ska det bli nyval. Det är mycket illa när man går till nyval för att rätta till krångliga valresultat. Att säga till väljarna att ”vi gillar inte hur ni röstade, gör om”, underminerar allvaret i rösthandlingen på ett olyckligt sätt.

Kanske för ett nyval i Grekland ett enklare underlag för regeringsbildning med sig, kanske för det med sig ännu större framgångar för antidemokratiska extremistpartier. Men framför allt är det att underkänna de grekiska väljarnas rationella syn på läget – som är svårt, motstridigt och saknar enkla lösningar – i förra valet.

I ett land präglat av misstro, flyr etablissemanget nu sitt ansvar och sänder en signal av misstro tillbaka till väljarna som redan sagt sitt.

Av samma skäl var det oroväckande hur aggressivt negativ omvärlden reagerade på dåvarande grekiske premiärministers Papandreous förslag att folkomrösta om räddningspaketet förra hösten. Jag tror att det kunde ha varit klokt i det läget, att lita på väljarna istället för på alla dessa stora aktörer som med sina tvångstankar tillsammans skapat krisen.

Det finns inga genvägar för Grekland undan reformer, och populistiska försök att skylla allt på andra, på omvärlden och EU, förtjänar inget gehör. Men omvärlden gör klokt i att behålla tålamodet, att inte göra något som underlättar för extremistiska minoriteter att börja sätta dagordningen, att visa de grekiska medborgarna solidaritet i ett svårt läge och att visa erkänsla för hur uppoffrande och krävande det reformarbete Grekland gått in i är.

De grekiska väljarna har inga bra alternativ att välja mellan. Ett nyval förändrar inte det faktumet.