När tovningen räddades i Västerbotten

Av Ola Nordebo, 15 augusti 2012 kl 21:24, Bli först att kommentera

Tovningen var i mitten av förra seklet en hemslöjdsteknik som höll på att falla i glömska. Det var västerbottningen och hemslöjdspionjären Katarina Ågren som mer än någon annan bidrog till att bevara minnet av tovning, sprida kunskap om tekniken på nytt och popularisera den i Sverige på 1970-talet.

Om det handlar sjätte delen i min serie "50 skäl att fascineras av Västerbotten". De tidigare delarna i serien kan läsas här:

Kolbäcksbron, när solen står rätt

Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

———————————————————

När tovningen räddades i Västerbotten

”Kan man åstadkomma tyg utan att börja med en tråd?”

Så inledde Katarina Ågren – då verksam vid Västerbottens museum och mitt uppe i en storartad kulturhistorisk räddningsaktion – en artikel i tidskriften Västerbotten, nummer 4, 1969.

Visst kan man. Den kallas att tova, tekniken att förvandla ull till filt med hjälp av karda, vatten, såpa och handkraft. Nästan alla i dag känner till begreppet, och många vet ungefär hur det går till. Ågren beskriver i artikeln grundförfarandet, som går att spåra ända tillbaka till förhistorisk tid:

”Den spunna tråden är ju nödvändig när man väver, stickar, virkar, syr – ja för de flesta textila tekniker. Men fram till vår tid har många behärskat en sådan teknik, filtningen eller ”tovningen” för att använda den dialektala benämningen. Man har lagt flera lager kardad ull över varandra, hällt varmt såpavatten på och sedan försiktigt gnuggat med händerna tills ullen filtats ihop till en sammanhängande massa.”

Tekniken lärs nuförtiden regelbundet ut på hemslöjdskurser. En del vågar sig på egna försök hemma med julafton och intet ont anande släktingar i sikte. Men, hur märkligt det än kan låta, tovning var i mitten av förra seklet en tradition på väg att försvinna i glömska. Varför hålla på med det där gamla, bökiga?

Så sker ofta, när rationella, praktiska skäl för en verksamhet – ofta förknippad med armod – försvunnit, men det kulturhistoriska värdet ännu inte står klart. En generation är trött på det och en annan har fullt upp med sitt. I sådana övergångsfaser kan traditioner gå förlorade, eller räddas i sista stund.

Det var västerbottningen och hemslöjdspionjären Katarina Ågren som mer än någon annan bidrog till att bevara minnet av tovningen, sprida kunskap om den på nytt och popularisera den i Sverige på 1970-talet. Tio år tidigare hade hon och Västerbottens museum tillsammans med Västerbottens läns hemslöjdsförening, bland annat Karin Lundholm, börjat med slöjdinventeringar. De stötte på Viola Asplund i Nyliden, som fortfarande tovade.

1976 skrev Ågren sedan en av de mest gedigna slöjdböcker jag läst: ”Tovning. Att göra filt av ull: sockar, vantar, mössor, hattar och fria dekorativa textilier”.

Ågren är en entusiastisk men grundlig pedagog. Hon förenklar inte, men förklarar. Det handlar om hantverkstekniker, med många nyanser, som måste läras. Att ta dem på allvar, blir en hyllning till skickligheten hos dem som av nödtvång, men i skaparkraft, utvecklat hantverket. Att förvandla nödtorftet till det funktionella, trivsamma (varma!) och vackra, var ett hantverkets utmaning.

I ”Tovning” gås det mesta igenom, från filtens globala historia, via ullkvaliteten hos olika fårraser till faktorer som påverkar filtningsförmåga hos ull (epidermiefjällens struktur, fiberns krusighet, fiberns finhet, fiberns elasticitet, pH-värdet hos valkvätskan, temperaturen, fiberns rörelsefrihet, fuktigheten, tryck och tiden).

Och det bjuds också ett par nedslag i världshistorien, där konsten att filta gör sig påmind redan tidigt. Soldaterna i det gamla Grekland utrustades med huvudbonader av filt. Alexander den stores amiral Nearchus omtalar 325 år f Kr filt. I det gamla Rom var filtmössan ”en sorts symbol för friheten. När en slav frigavs rakades hans huvud och han fick en spetsig mössa av ofärgad ull”.

Under franska revolutionen dyker den så kallade ”frygiska mössan” upp hos jakobinerna. Och frihetsgudinnan ”i Delacroix´ målning ”Friheten leder folket” 1831 bär just denna frygiska mössa av röd filt”, skriver Ågren.

I Gunilla Paetau Sjöbergs läsvärda ”Tova. Gammal teknik på nytt sätt” (1995) berättas historien om hur ulls förmåga att filta sig upptäcktes på Noas ark. Fåren på arken hade ont om mat och stod så trångt och varmt, att de började tappa ull ner på golvet. ”De urinerade på fällarna och trampade runt i dem, och vad hände? När fåren lämnade arken, lämnade de också en tovad matta efter sig!”

Det intressanta med historien, skriver Sjöberg, ”är att den berättas hur ull blir till filt”. Ullen, vätskan, bearbetningen – ingredienserna finns där.

Filttekniken, tror man, uppstod först i Asien, där den i högre grad och långt tidigare än i Sverige fått en konstnärlig dimension.

I Sverige är tovningstraditionen, skriver Ågren, ”knuten till Norrland. Längre söderut än i Hälsingland har traditionen inte varit spridd.” Vanligast var den i Västerbotten, Jämtland och Ångermanland. Och det var inte en konst som alla behärskade. Ofta fanns det ”en eller ett par kvinnor i en by eller en bygd och till dem har man vänt sig för att få tovesockar gjorda. Mestadels arbetade man hemma i det egna köket eller i ladugården men från Jämtland berättas att ensamstående kvinnor kunde gå ”gårdför”, dvs från gård till gård och tova.”

Det kunde bli en viktig extrainkomst för dem som var skickliga. Och det förekom, bland annat i Ångermanland, att hela familjer levde på att tova, och då höll tovningstekniken hemlig. En förklaring till varför inte fler lärde sig tova, menar Ågren, kan vara att det arbetet var så pass tungt och ”att det i längden blev otrevligt att ha händerna i vatten många timmar om dagen.”

”Under de senaste åren har konsten att filta ihop ull och tunna tyger, till så kallad nunofilt, spritts över världen. Tekniken har givit tovningen en väldig nytändning eftersom produkterna blir både tunna och eleganta. Tack vare nunofiltandet har tovade plagg i ull och tyg, ofta siden, nått in i de flottaste modebutiker.”
(Karin Neuschütz i ”Tovning med såpa och filtnål”, 2007)

Katarina Ågrens och andras arbete med att sprida kunskapen om tovning gjorde att mängder med kurser drogs igång runt om i landet på 70-talet. Intresset för gamla slöjdtekniker passade tidsandan med gröna vågen och ett sökande av ursprung efter hektiska decennier av urbanisering och mekanisering.

En av dem som gick en sådan kurs på 70-talet var min mamma. Hon började tova. Vi hade en skrubbstol hemma. Sockor, vantar, mössor – alltid något på hyllor eller i lådor. Jag minns den speciella känslan i fingrarna när man höll i det tovade – robust, egensinnigt, ändå lent och lite mystiskt.

Tovade verk vill både bevara sina hemligheter och visa upp dem. Stolta över, men förtegna om, sin tillkomst. I en drastisk jämförelse påminner det lite om känslan som en mobiltelefontillverkare vill väcka, med materialval, vikt, kompakthet och balansen mellan strävhet och glans. Är den snygg? Är den lyckad? Först fingrarna kan ge besked. Tovade verk är allra vackrast för fingrarna.

I en intervju med VK 2006 med Kerstin Eriksson sade Katarina Ågren om livet som pensionär:

”Det är en frihet att få lita på väder och vind. Låta saker bli gjorda i den takt de vill bli gjorda. Att få använda tiden som man vill. Då kan man få vara med om mycket roligt.”

Ta bort parkeringsavgifterna vid Umeå Östra

Av Ola Nordebo, 14 augusti 2012 kl 19:54, 1 kommentar

Det räcker inte med att lägga rälsen, bygga stationshusen och rulla igång tågen. Den enskilda resenären börjar inte sin resa på perrongen, materialiseras inte plötsligt framför stationen. Resenären börjar med att gå ut genom den egna ytterdörren. Och även Umeå ligger i en utpräglad och i huvudsak bilberoende* landsbygdsregion.
Resan till tåget kan vara krångligare och ta längre tid än resan med tåget. Anslutande infrastruktur och service måste också fungera, om regionförstoringen ska komma till stånd.

Är inte parkeringsavgifterna på 100 kr/dag vid Umeå Östra, onödiga och kontraproduktiva? Just där känns de som ett slentrianmässigt sätt att söka klämma ur lite extra slantar från dem som inte har något val eller vill försöka med tåget istället för att ta bilen hela vägen.

För innehavare av månadskort finns möjligheten till ett pendlarparkeringskort för 250 kronor i månaden. Men tillfällighetsresenärer som inte har privilegiet att bo tillräckligt centralt, får lägga ut 100 kr extra för att stå på ett vanligtvis tämligen öde parkeringsområde.

Det är ett litet problem, förstås, sett till antalet det gäller, men avgiften förefaller övernitisk, och symboliken är olycklig.

Ta bort parkeringsavgifterna vid Umeå Östra för alla tågresenärer. Utnyttjas platserna av andra – närboende eller närjobbande – på ett sätt som skapar kaos så hitta då på ett system som gör det möjligt att markera vem som står där i egenskap av passagerare, pendlare eller tillfällig. Testa, som en gest åt Botniaprojektet. Det kanske fungerar utmärkt.

* (För den som undrar om jag skriver efter att själv ha fått betala avgiften: jag har inte körkort för egen del, och har privilegiet att kunna ta mig med cykel till Umeå Östra)

Säg som det är istället

Av Ola Nordebo, 13 augusti 2012 kl 20:22, Bli först att kommentera

Förtrycket som regimen i Saudiarabien utövar mot sitt folk för att kväsa motstånd och ansatser till frihet, är brutalt och välkänt.
Med Saudiarabien borde inget land som gör anspråk på att arbeta för demokrati och mänskliga rättigheter idka vapenhandel.

Men i ett svårt fall av ekonomisk självcensur har den svenska försvarsministern värjt sig för att ens behöva kalla Saudiarabien för diktatur. Först efter hård kritik kom i dag en halv reträtt med D-ordet inkluderat.

Att linda in kritik mot rika despoter så varsamt, stänka parfym på rätt rader i protokollet, att inga lukrativa affärsförbindelser eller strategiska partnerskap hotas i onödan, har blivit en folksport för statsledningar.

Med eufemismer som korrumperar det egna språket söker man förgylla sjaskiga substitut för värderingar och principer. Och när oviljan att tala klarspråk dikteras av orderböckerna hos vapenindustrin breder ett svårandat kvalm ut sig.

Säg som det är istället, hur det är med despoter. Säg det direkt, med oböjliga ord, och luften blir lite friskare, sikten något klarare, ryggen en aning rakare.

Saudiarabien en diktatur. Dit borde inte några vapen – förr eller senare riktade mot människor för att tysta dem – exporteras överhuvudtaget.

Vilhelminas behov av en politisk nystart

Av Ola Nordebo, 10 augusti 2012 kl 23:12, 1 kommentar

De fortsatt låsta konflikterna i Vilhelminas kommunpolitik, och debatten som förts där den senaste veckan efter Per Sjölanders debattartikel i VK och svaren på den, är ämnet för den här lördagskrönikan. Vilhelmina behöver en politisk nystart, med omtag bortom de gamla, bittra motsättningarna:

————————————————

Vilhelminas behov av en politisk nystart

Vilhelminas kommunpolitik fortsätter att vara Västerbottens sorgebarn. Självklart finns det dem i Lycksele eller Storuman som myser lite i hemlighet – ibland helt öppet – när deras kommuner lyfts fram som kontraster till de bittra stämningarna i Vilhelmina.

Nog viskas det i korridorerna här och var runt om i länet, att den egna kommunens ledande aktörer kan skina lite extra – politiskt och ekonomiskt – när andras ledningar krisar. Men de som inser att alla kommuner i Västerbottens inland intensivt behöver varandra, står och faller tillsammans, är först och främst bekymrade. Vilhelmina, kommunen med sådan rik historia och spännande sammansättning, ger Västerbotten rynkor i pannan just nu.

De som beskriver stämningen i Vilhelmina utanför de partipolitiska kärntrupperna talar om en växande resignerad ledsamhet över hur det har blivit; ett slags förstämd uppgivenhet över förlorade år. Man hytter inte med näven, utan suckar och skakar stilla på huvudet, och kanske helst när inte fel personer ser.

Den olustiga politiska situation som råder – sår som varar, låsta konflikter, krampaktig prestige – har fått ny uppmärksamhet genom den debattartikel som Per Sjölander, politiskt obunden, skrev i VK förra fredagen. Han tog där till hårda ord för att beskriva den nuvarande kommunledningens attityder. Mest citerad har den här passagen blivit:

”Avvikande åsikter betraktas som ett tecken på illojalitet och fientlighet. Åsiktspluralism är bara acceptabel om den begränsas till att handla om lite mer eller mindre av de åtgärder som ledningen redan föreslagit. Den politiska ledningen har rekryterat en samling ja-sägande statister för att skapa en förutsägbar majoritet för sin politik, statister vars lojalitet tillförsäkras genom ryggdunkningar och en utbredd och oifrågasatt nepotism. Följaktligen hanterar man den politiska oppositionen som vore den en motståndare i en boxningsmatch vilken man försöker oskadliggöra genom att åsamka maximal skada.”

Sjölander har fått mycket medhåll under veckan från människor som delar hans oro för Vilhelminas hotande stagnation. Äntligen någon som säger som det är, har varit en återkommande reaktion. Andra, i kommunledningens närhet, har avfärdat det som fantasier utan grund.

Självklart är inte sådana formuleringar att likna vid en utsträckt hand. Självklart kan man inte förvänta sig att föremålen för kritiken ska acceptera en sådan verklighetsbeskrivning oreserverat.

Men att debatten nu tar fart igen, från ett nytt håll, hade kunnat vara ett tillfälle för kommunledningen i Vilhelmina att visa att man lärt något och värkt ut en del av den svåraste egna bitterheten, förmått lämna en del hämndbeteenden bakom sig. Ansvaret att sträcka ut handen vilar i det här fallet tyngst på dem som skapat motsättningarna.

Tyvärr blev reaktionen från kommunledningen den vanliga: alla taggar utåt, misstänkliggöranden av kritikernas uppsåt, försök att hålla den inre försvarskretsen discplinerad och att tolka varje konflikt som partipolitisk. Inget försök att förstå varför så många, över parti- och blockgränser, är ledsna över stämningen i Vilhelmina. Det verkar så hopplöst låst.

Sjölanders debattartikel kan nog ses som ett försök att väcka en opinion hos gräsrötter inom den lokala socialdemokratin som vet att mycket i kritiken har fog för sig. För problemen i Vilhelmina är inte partipolitiska till sin natur, och de kan inte lösas utan socialdemokraternas aktiva medverkan. Men de som inte vill diskutera problemen överhuvudtaget försöker gömma sig i partipolitikens skyttegravar.

Vilhelmina skulle behöva en genomgripande politisk nystart inför nästa val, i flera av partierna, för att komma bort från allt som konserverar bitterhet och omöjliggör konfliktlösning. Ett skifte på ledande poster, handslag som avslut för det som varit och omtag av nya krafter för framtiden. Kanske går det att överbrygga motsättningarna inom nuvarande partiramar. Kanske krävs lokala partibildningar, i fräscha organisationsrum – åtminstone för en tid.

Frågan är större än bara Vilhelminas utveckling. Den berör hela landsbygdens framtida möjligheter att värna småskaliga, öppna, tillgängliga demokratiska miljöer och att hitta människor beredda att ta initiativ och ta på sig politiskt ansvar.

Till den moderna landsbygdens attraktionskraft hör just närheten till makten över den egna vardagen, närheten till inflytande över den egna bygden. Men den friheten förutsätter att det lokala politiska klimatet är öppet, inkluderande, tolerant och fördragsamt, så att en mångfald kan uppstå, flera olika perspektiv finns företrädda när besluten fattas.

Om bara människor med en viss politisk tillhörighet, en viss bakgrund, ett visst sätt att vara, tillåts delta, slutar det med navelskåderi och aggressivitet mot avvikare. Då jagas kompetens, idékraft och frimodighet bort, först från politiken, sedan från kommunen. Då ledsnar många.

Jag skrev så här för ett år sedan, när debatten om Vilhelmina var som hetast förra gången, och det känns relevant fortfarande:

Utmärkande för en konstruktiv kommunanda är att även om det går vilt till i debatten stundom, så respekterar man varandra, värderar att det överhuvudtaget finns kvar ett politiskt engagemang och människor beredda att arbeta för och ta ansvar i den lokala demokratin.

Det finns en demokratisk gemenskap, som sätter vissa ramar för hur man beter sig och för hur man förhåller sig även när man har majoritetsmakten i sina händer.

Då ger man varandra ett visst ömsesidigt förtroende och utrymme. Då håller man på formerna, vet var gränsen går, inser att kommunens bästa kräver att flera olika ideologiska perspektiv samtidigt företräds med vitalitet.

Då bemödar man sig om en någorlunda god stil – i både medgång och motgång, vid både seger och nederlag, både när man får väljarnas förtroende och när de ger andra chansen.

Kolbäcksbron när solen står rätt

Av Ola Nordebo, 8 augusti 2012 kl 17:15, 1 kommentar

"Vi tog det genast till vårt hjärta", sa kommunalrådet. "Djärvheten och framtidstänkandet vann över försiktigheten och sparsamheten", skrev VK:s ledarsida 1995.

Om Kolbäcksbron – och om broarna som ingenjörskonst och inspiration för film och litteratur – handlar femte delen i min serie "50 skäl att fascineras av Västerbotten". I morgondagens papperstidning med teckning av Niklas Eriksson på temat.

De tidigare delarna i serien kan läsas här:

Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

———————————————

Kolbäcksbron när solen står rätt

"Throughout the history of mankind, significant cities have been located almost exclusively on the principal waterways and accordingly are the sites of the great bridges of the world. Many other important bridges are located far from population centers but on traditional routes of trade or conquest. In either case, the process of seeking out these bridges leads on to some of the most fascination places on earth."
(Ur: Bridging. Discovering the beauty of Bridges" av Robert S. Cortright)

”Förslaget som vi har fastnat för är det smäckraste. Vi tog det genast till vårt hjärta. Det är en vacker bro och vi var eniga om att detta var det bästa förslaget. Vi vill inte att den ska smygas in i landskapsbilden, utan att den ska väcka uppmärksamhet.”

Det sade dåvarande kommunalrådet Margot Wikström till VK tidigt i mars 1995, när kommunledningen bestämt sig för att förorda en så kallad pylonbro, en snedkabelbro, över älven via Ön mellan Teg vid flygplatsen och Holmsundsvägen-Kolbäcksvägen.
Det förslag som tjänstemannagruppen rekommenderat, en platt balkbro, avfärdades som ”alltför anonymt”.

Några månader tidigare hade VK:s chefredaktör Olof Kleberg i en krönika argumenterat för just en pylonbro:

”Umeå ligger platt. En bro kan ge en stad karaktär. När det nu ska byggas en bro i centrum borde den ge staden något nytt, bli ett skönt blickfång, inte bara en förbindelseled mellan sydsida och nordsida. Man behöver kanske inte gå till så kända broar som Karlsbron i Prag, Kedjebron i Budapest eller Tower Bridge i London. Men de är exempel på särpräglade broar som inte nödvändigtvis smälter in i miljön. Numera utgör de en del av sina städers identitet. Två av de pylonbroar som deltog i tävlingen har just den utmanande, fantasieggande karaktär som jag menar skulle ge en accent åt Umeås flackhet.”

Tre år senare inleddes byggnationen av Kolbäcksbron, och sex år senare, 2001, hölls invigningen. Bron är, i mina ögon, Umeås vackraste byggnadsverk och blickfång.

Kolbäcksbron håller också på att bli en port för Umeå, mer i dag än för tio år sedan. Den ansluter direkt till flygplatsen och är det första som tågresenärer lägger märke till vid ankomsten till centrala Umeå. Och för bilresenären söderifrån, som ser pylonen sticka upp ur skogen långt borta, är det något att mäta avståndet med sista biten. Anblicken av Kolbäcksbron kan symbolisera vägen bort från den här jävla staden, för dem som känner så, och återkomsten till den här fantastiska staden, för dem som känner så.

”Det finns flera faktorer som kan konstituera att en bro har ett kulturhistoriskt värde. Det är i första hand att den är en god representant för sin typ av broar och sin tid. Det kan också ha att göra med brons tillkomsthistoria eller märkliga händelser som ägt rum i anslutning till den.”
(Kristina Dalgård i ”Broar i Västerbottens län. En kulturhistorisk inventering.”)

Kolbäcksbron är inte spektakulär på ett vårdslöst sätt, förhäver sig inte. På en tillfällig besökare gör den sannolikt inte mer än ett tillfälligt intryck. Man frestas att kalla den lagom.

Den är inte längst, inte högst, inte äldst, inte yngst av Norrlands broar, inte mest avancerad, inte mest omskriven, inte charmigast, bjuder inte den maffigaste utsikten. Västerbotten har många broar med större kulturhistoriskt värde. Men Kolbäcksbron är i sin utformning, sina proportioner, sitt läge och sina växlande uppenbarelser – hur den blänker i solen, lyser i mörkret, speglar sig i älven beroende på årstid och dygnstid – omistlig i stadsbilden.

Broar som tekniska konstruktioner handlar om att beräkna och förutse det komplexa samspelet mellan olika krafter – dragkrafter, tryckkrafter, krafter från vind och vatten – i ett permanent språng över djupen. Ett misslyckande, en felaktig beräkning, en svag konstruktion, ett murket material, kan sluta med katastrof.

Så har det varit sedan de första broarna av sten och trä, och så har det förblivit in i stålets och betongens epok. Steg för steg har byggteknik och material förfinats. Broar är ett av de vackraste uttrycken för den ingenjörs- och byggkonst som legat till grund för välstånd och utveckling.

”Vi ställde upp för att låta oss fotograferas av en kringresande fotograf. Det fotografi jag bevarat från detta tillfälle är för övrigt det enda synliga beviset på att jag deltagit i detta för sin tid och sina resurser ofantliga brobygge. Det enda beviset således, trots att jag under hela uppförandetiden basade över stenkrossen, och alltså nästan hälften av det byggnadsmaterial, som finns i detta ståtliga byggnadsverk, så att säga passerat genom mina händer.”
(Ur Sune Jonssons roman ”Brobyggarna” från 1969)

Broar har varit viktiga genom människans historia, från spångar över bäckar till broar över hav. De har vidgat horisonter och bidragit till handel, mångfald och rörelse. De har underlättat transporter av människor, varor och idéer – och av krig. Broarna har varit redskap för det bästa i människor, och det sämsta.

Men broar är inte bara teknik och transportlösningar. ”Broar har alltid utövat ett starkt grepp om människors fantasi”, skriver Lionel Browne i ”Broar. Från akvedukter till Öresundsbron, ”vi kan väl knappast tänka oss någon annan form av byggnadsverk där tekniken är så nära sammanvävd med estetiken.”

Broarna är miljöer som litteraturen och filmen ständigt återvänder till. För den som vill dramatisera en scen, hetta upp ett ögonblick, pressa samman en berättelse, är broarna lockande platser. Det är krigens broar och kärlekens broar, i storstad och vildmark, urgamla broar och broar som rasar, spionernas broar och frihetskämparnas, broarna för ångest och kyssar, avsked och återseenden.

Det är Morgonljusets bro mellan Gröna Ängars ö och Landet på andra sidan vattnen, det är bron över floden Kwai och Westminster bridge en tidig morgon i London 1802.

Kolbäcksbron hade kritiker när det begav sig. Arkiven bjuder hetsiga debatter mellan förespråkare och motståndare. Det hade med miljöläget, konsekvenserna för Ön, kopplingen till vägpaketet och finansieringen att göra. En del är kontroversiellt än i dag.

Men ibland är det skönt att komma som inflyttad till ett fullbordat faktum, när strider redan svalnat, och man bara kan konstatera i efterhand att något blev lyckat.

"Nu när allt står klart och alla beundrar de nya möjligheterna och imponerande vyerna – och den förkortade vägsträckan – så är alla motigheter glömda."
(Om konflikterna innan Höga Kusten-bron byggdes, ur Gunnar Hedins "Broar i Sverige och världen")

”Förändringens vindar blåser även över våra broar precis som över allt annat i samhället”, skriver Sven Olof Ahlberg och Bengt Spade i ”Våra broar – en kulturskatt”. ”Broar slits, broar blir förklena för att bära den allt tyngre och snabbare trafiken, broar kan vara olämpliga från trafiksäkerhetssynpunkt och broar kan överges när väg- och bansträckningar ändras.”

Om broar åldras med värdighet, hur länge de fyller sina syften, kan man aldrig veta. Men mitt intryck är att Kolbäcksbron på ett decennium blivit mer allmänt respekterad än den övergripande trafikplanering som födde idén, på något sätt lyft över andra motsättningar.

Om Kyrkbron är bron i Umeå som man skulle vilja lyfta bort, göra om, utforma och planera annorlunda, så är Kolbäcksbron den som blev rätt från början.

Jag gissar att det finns en och annan tidigare Kolbäcksbromotståndare i Umeå som likt en och annan gammal motståndare till Öresundsbron i Malmö, med tiden tagit den stora, stygga till sitt hjärta. Som rentav tycker att den är alldeles väldigt fin, när solen står rätt.

Modiga hjältar och mörka kapitel

Av Ola Nordebo, 3 augusti 2012 kl 22:29, Bli först att kommentera

Lördagskrönika: Modiga hjältar och mörka kapitel

Den här dagen för 68 år sedan, 4 augusti 1944, slog nazisterna under ledning av SS-officer Karl Silberbauer till mot ett hus på adressen Prinsengracht 263 i Amsterdam. De hade fått ett tips av någon – vem har aldrig blivit helt klarlagt – att judar hölls gömda där.

Misstankarna riktades mot ett gårdshus som sedan flera år stått mörkt och till synes oanvänt i skuggan av ett stort kastanjeträd, alldeles i närheten av kyrkan Westertoren. I det främre huset, mot gatan åt kanalen till, hade Opekta, en firma som tillverkade pektin för marmelad och sylt, sina lokaler.

Gestapo hade fått ett konkret tips, av någon som var välinformerad, som anade att mer än bara pektintillverkning pågick där inne. Den vridbara bokhylla som spärrade vägen in till gårdshusets övre våningar avslöjas snabbt av poliserna.

Flera i firmans omgivning hade hört eller sett saker den sommaren, gjort iakttagelser om nätterna. Det viskades om att de kontorsanställda dolde något. Det var en fruktansvärd tid, fruktansvärda stämningar, fruktansvärda avsikter. Till slut lyfte en av de misstänksamma luren, vem kan någonsin förstå varför, och ringde Gestapo.

Åtta judar och två av Opektas chefer, de senare anklagade för att ha hjälpt de gömda att hålla sig undan nazisternas razzior, arresterades och fördes bort den dagen. Av de tillfångatagna judarna på Prinsengracht 263, fem vuxna och tre barn, som snart transporterades vidare till Auschwitz-Birkenau, skulle bara en överleva Förintelsen. Inget av barnen.

Några timmar efter nazisternas tillslag, sent på eftermiddagen, vågade sig några av de anställda hos Opekta upp i gårdshuset igen, med hjälp av en reservnyckel. Under två års tid hade ett par av dem, med obeskrivligt mod och civilkurage, under stor anspänning och under ett enormt personligt risktagande, hjälpt två judiska familjer att överleva gömda för nazisterna. Nu hade allt rasat samman, just när det började se ut som de allierades avancerande trupper snart skulle nå fram och befria Holland från den tyska ockupationen.

Gömstället låg tomt och stilla när de kom upp för trapporna.

”Det verkade så hemskt, när jag kom upp dit igen”, berättade en av dem senare. ”Ingen människa där mera, rummen såg plötsligt så stora ut. Allt låg huller om buller. På golvet låg kläder och papper och brev och skolhäften. Och bland papperen på golvet låg en bok med rödrutiga pärmar”.

Den rödrutiga boken, och papperen som låg utslängda på golvet huller om buller, var Anne Franks dagbok.

Av de åtta judar som greps i gårdshuset den 4 augusti 1944, överlevde bara Otto Frank, Annes pappa. Han kom att ägna resten av sitt liv åt minnet av dotterns dagbok genom den stiftelse han grundade i hennes namn. De andra av de gömda dog i eller på väg mellan koncentrationsläger. Anne och hennes syster Margot dog i Bergen Belsen, av svält och tyfus, i mars 1945, ett par veckor innan koncentrationslägret befriades av brittiska trupper.

Anne Frank har blivit en symbol för de över sex miljoner som mördades i Förintelsen. Hennes dagbok bevarar en stämma, skriver Ernst Schnabel i sin betraktelse ”Vem var Anne Frank?”, från en ”av alla miljoner som förstummades. Den förtäljer hur dessa miljoner tänkte, kände, bodde, talade, åt. Den överröstar den tidens makthavandes skrik och den överlever deras gärningar och deras rike.”

En av dem som läste dagboken och fann styrka i den, var Nelson Mandela, under fångenskapen på Robben Island.

****

I dag skulle Raoul Wallenberg ha fyllt 100 år. Minnet av hans gärning i Budapest i slutet av andra världskriget, när han räddade tiotusentals judar undan Förintelsen, kommer att uppmärksammas världen över. Han är en av 1900-talets mest beundrade svenskar. Det är som Olle Wästberg skrivit i flera liberala tidningar de senaste dagarna:

”Raoul Wallenberg framstår idag som en ikon, som sinnebilden för personligt mod och uppoffring, som offrade sig för att rädda människor han inte kände, inte hade någon relation till. (…) Viktigare än hedrandet är att Raoul Wallenberg blivit en symbol för mänskliga rättigheter. I en värld där främlingsfientlighet, antisemitism och muslimhat är alltför vanligt finns det all anledning för oss att ta till oss Raoul Wallenbergs budskap om tolerans och om personligt mod i att stå upp för andra.”

Men Wallenbergs öde kastar också ett obarmhärtigt ljus över mörka kapitel i den svenska utrikespolitiken under och efter andra världskriget. För sedan han gripits av kommunisterna i början av 1945, och försvunnit i en sovjetisk fångenskap där han förmodligen avrättades ett par år senare, blev det uppenbart hur föga engagerad, för att inte säga likgiltig, den svenska utrikesledningen var inför Wallenbergs öde. Man vill inte stöta sig med kommunisterna i ett begynnande kallt krig.

Wallenbergs insats stod i övertydlig kontrast till det ohyggliga svenska medlöperiet med Nazityskland under kriget. Det medlöperiet följdes efter kriget av kylan inför de baltiska staternas öde och av oviljan hos ledande utrikespolitiker, flörtandes med kålsuparteorier, att ta tydlig ställning för demokrati och humanism, mot diktatur och förföljelser, när det kom till förtrycket i östra Europa. Det var den principlösa, samvetslösa falskhet som länge utgjorde en grundbult i svensk utrikespolitik och som under decennier stod på helig piedestal i form av begreppet ”neutralitetspolitik”.

****

En månad innan hon greps av Gestapo, i en av sina allra sista dagboksanteckningar, den 6 juli 1944, hade Anne Frank skrivit:

Hur goda och ärliga skulle inte alla människor bli, om de varenda kväll innan de somnade gick igenom alla dagens händelser och tänkte efter vad som var rätt och vad som var fel. Då försöker man varje dag på nytt att bättra sig, och efter en viss tids förlopp har man ofta uppnått något. Det medlet kan alla använda sig av, det kostar ingenting och är till nytta. Den som inte vet det måste lära sig och få erfara att ”ett gott samvete gör stark!”.

————————————————–———

(* För den som vill läsa eller se mer om Anne Frank rekommenderar jag utöver Ernst Schnabels bok som nämns nedan även Carol Ann Lee:s "…Och glöm mig inte. Anne Frank 1929-1945", Melissa Müllers "Anne Frank, the biography" och "Anne Frank Remembered" av Miep Gies, en av dem som hjälpte familjen Frank att gömma sig, samt filmdokumentären "Anne Frank Remembered".)

Vem var hon, som kom vandrande?

Av Ola Nordebo, 1 augusti 2012 kl 21:06, 2 kommentarer

Örträsk, en av Västerbottens vackraste byar, dess historia och nutid, är ämnet för fjärde delen av min krönike serier om "50 skäl att fascineras av Västerbotten".

De tre inledande krönikorna i serien kan läsas här.

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

——————————————–

Vem var hon, som kom vandrande?

Vem var hon, som kom vandrande med sin familj från Kuusamo i nordöstra Finland för att slå sig ned på näset vid sjön i Örträsk, som byns första bofasta? Vad tänkte hon, vad utbrast hon, när platsen som skulle bli hennes liv dök upp? Hur värderade hon marken, läget och familjens framtidsutsikter?

Fick hon, när packningen hängdes av och ställdes ner på platsen där hembygdsgården står i dag, en tår i ögonvrån? Av utmatning och leda, eller i lycka över att äntligen ha nått fram, eller i hemlängtan och sorg över att ödet ryckt upp henne med rötterna? Var hon pådrivande, höll hon emot så länge det gick? Var det ett äventyr, en plåga, bara ett faktum? Vi vet inte ens vad hon hette.

Ossian Egerbladh skrev så här i sin skrift ”Örträsk. Utgångspunkt för kolonisationen av Lycksele lappmarks västra och mellersta delar” från 1965, om de finska invandrarnas tänkbara drivkrafter:

”Varför ansåg sig så stora skaror människor tvungna att lämna sin finska hembygd? Anledningen tycks ha varit mångskiftande: ibland var det krig eller krigsfara, ibland förtryck eller svält, ibland en kanske inbillad överbefolkning, ofta en svårförklarlig men obotlig flyttningsfeber.”

Örträsk första nybyggare var Johan Philipsson, som med största sannolikhet (källorna är knappa och inte entydiga, se bland annat kommentar nedan från Tom Juslin) hade släktnamnet Hilduinen och hade utvandrat med sin familj från Kemi lappmark, i gränstrakterna mot Ryssland. Via bland annat Agnäs i Nordmaling dyker han upp i Örträsk för bosättning 1678, efter att ha huggit svedjeland två år tidigare och sått året innan.

Det är han, mannen i familjen som tronar i alla återblickar. Och det var bland andra hans ättlingar, som fortsatte koloniseringen av området, med bruk, jakt och fiske.

Örträsk var förstås inte övergiven, öde mark när nybyggarna kom. Som Nils Arell påpekat i en föreläsning med anledning av nybyggarskulpturen i Lycksele och dess historiska fond: ”Vem som egentligen kom hit först står utom all rimlig tvivel. Det var samerna som hade bott i Lappmarken i tusentals år innan den förste nybyggaren satte sin fot här”. Konflikterna mellan nybyggarna och samerna kom även i Örträsk. Begreppet nybyggare formuleras ur de nybofastas perspektiv. Det är en viktig, nödvändig reservation.

Med det sagt, så framstår Johan Philipsson Hilduninen som den klassiske nybyggaren. Mycket som hände senare i södra Lappland, hade sitt ursprung i Örträsk. Men det är något som fattas i bilden. Han var ju inte ensam. Som ensam nybyggare är han en ekvation som inte går ihop.

Bredvid honom, om vilken vi inte heller vet mer än ett övergripande yttre förlopp av utvandring, invandring och nybygge, gapar ett hål tomt vid en historisk återblick. Där anas bara konturen av en bortklippt gestalt som kanske hade haft allra mest att berätta.

Martin Axelssons beskrivning i ”Något om Örträskbygden. Örträsk och Långsele” (1978) om kvinnornas uppgifter ett par hundra år senare, gällde säkerligen även de första nybyggarna, att kvinnorna ofta fick dra ”det tyngsta lasset”.

”Fattigt och ont om mat gjorde det inte bättre. På bästa sätt fick hon försöka klara matbiten till den stora familjen. Först uppe och sist i säng var hennes roll.” Disk, tvätta snoriga ungar och deras kläder, ladugårdsbestyr, ved och vatten skulle bäras, ofta långa vägar. Mannen skulle passas upp ute på åker och änger. Kläder skulle lagas, och mycket, mycket annat hörde till. Aldrig fick hon klaga.”

I källorna förblir Johan Philipsson Hilduinens hustru namnlös, en skugga vars existens förutsätts; ett kraftfält som aldrig observeras direkt, men utan vilket inga beräkningar av historiska förlopp stämmer. Hon ska ha dött 1708, långt senare än sin make. Det är även hennes ättlingar, som befolkat bygderna.

Det är den gamla historien om osynliga hjältar, ofta kvinnor, som upprepats fram till våra dagar, när barn och barnbarn i sista stund börjar fråga ut sina föräldrar och farföräldrar om deras liv. Vill vi veta mer om Västerbottens först nybyggare egna upplevelser, är vi dock för sent ute.

Örträskbygden har varit föredömlig när det gäller att hålla sin egen historia levande. Det som går igen i alla återblickar är betydelsen, tidigt, av eldsjälar, lokala initiativ och av en vilja till småskalig rådighet, att fixa det, av det slag som präglat hela den svenska landsbygden.

”1960 inför Olympiaden införskaffades till serveringslokalen en TV, vilket ytterligare ökade dragningskraften. TV fanns ej i många hem då.”

(Ur ”Ritz Konditori – en tillbakablick” av Grethel Jansson, dotter till Karin Persson som drev konditori i Örträsk 1939-1964, på Örträsks hemsida www.ortrask.se där det finns ett antal läsvärda texter, exempelvis en om idrottens roll i byn.)

Några decennier i mitten av 1900-talet såg framtiden ljus ut. Under byns hetaste år 1940-60, då Örträsk fortfarande var egen kommun, fanns det, skriver Ivar Söderlind i en artikel på hemsidan: ”en Konsumbutik, två privata livsmedelsbutiker, moderaffär, skrädderi, sportaffär, två kaféer, kiosk, pensionat, bilverkstad, taxirörelse, banker, post, biograf, åkeri etc”.

”Man gick och satte sig på enkla träbänkar som saknade stoppning. Skulle man se en långfilm var det säkrast att man tog med sig en kudde så att man slapp träsmak i baken. Var det kallt satt man så nära den stora kaminen som möjligt, vilken var den enda värmekällan som fanns i salongen. Vintertid eldades den så mycket att när ljuset släcktes i salongen lyste kaminen röd i mörkret”.

(Om Gotthards biograf, 1935-1964, i Örträsk, ur en kort historik om bion av Söderlind på samma hemsida).

Men det handlade förstås om en utpräglad jord- och skogsbruksbygd. Och sedan strukturomvandlingarna i mitten av 1900-talet slog igenom, har byn haft det kämpigt. En del vill hävda att problemen blev värre i och med kommunsammanslagningen 1971 när Örträsk blev en del av Lycksele – inte Bjurholm som många önskade. Befolkningen har minskat. Service, verksamhet och inrättningar har försvunnit och lagts ned. Sista skolavslutningen hölls 2005.

Den senaste stora striden har som bekant gällt kampen för att få behålla äldreboendet Öregården och den anslutande restaurangen. Först efter ihållande och häftiga protester från Örträsk backade kommunledningen i Lycksele och har nu gått med på en lösning som gör att äldreboendet får vara kvar. Ingen lär andas ut, men beslutet ger viss arbetsro för en by som behöver det.

Under striden om Öregården blossade också Örträsks gamla känsla av att ha större samhörighet med Bjurholm än med Lycksele, upp på nytt. Frågan om kommunbyte drevs, men fick avslag.

Örträsks problematiska örhållande till Lycksele är inget nytt. Byn där allting började, hamnade med tiden i ett lurigt geografiskt mellanläge. Blicken var tidigt vänd åt olika håll. Innan stambanan genom övre Norrland var byggd. berättas det i ”Något om Örträskbygden” från 1978, ”fick örträskborna hämta sina varor och göra viktiga uppköp i Nordmaling”.

Och i redogörelsen för sina vandringar 1827 berättar missionären Petrus Laestadius:

”Invånarna i Örträsk voro för närvarande sysselsatta med det förslaget att bygga en egen kyrka i sin by, få egen präst och bliva en egen församling; men såsom ett huvudvillkor för detta allt ville de bliva alldeles skilda från Lycksele och utgöra ett eget pastorat.”

Örträsks historia, självständighet och senare kamp om service och rimliga framtidsutsikter återspeglar i mycket den småskaliga svenska landsbygdens öde från blomstring till kamp om överlevnad i ett skede när det står och väger, när det finns skäl till ny optimism, men inte enbart. Det är en by att hålla tummarna för, och hålla ögonen på.

Åk till Örträsk, ställ er vid hembygdsgården, kanske en höstdag. Titta ut över vattnet. Känn brisen. De första nybyggarna visste vad de gjorde.

*******

”Nu är det vi som ska forma bygdens öden
och dela dagens möda och äga tro och bön.
Sen ska vi glömmas och plånas ut av döden.
Men Örans vågor alltid ska vagga över sjön.

Snart dansar våren sin blomsterdans i lunden,
och sommar träder in i månghundraårig by.
Minns dina fäder som en gång lade grunden
och giv hela din kraft att en bättre tid må gry!
Greta Jonsson, ur en dikt publicerad i Ossian Egerbladhs ”Örträskfinnarnas ättlingar” (1966)

När tovningen räddades i Västerbotten

Ta bort parkeringsavgifterna vid Umeå Östra

Säg som det är istället

Vilhelminas behov av en politisk nystart

Kolbäcksbron när solen står rätt

Modiga hjältar och mörka kapitel

Vem var hon, som kom vandrande?

Presentation

Senaste inläggen

Sök

Kategorier

Arkiv