Sånt som kommunen inte har ett jota med att göra
I dagens VK avslöjades att Umeå kommun i vissa personalärenden tvingat anställda att svara på grovt integritetskränkande frågor som led i en bedömning av deras arbetsförmåga. Om det, om en strörre trend i tiden, handlar den här krönikan.
Jag rekommenderar den här krönikan av Erik helmerson i DN.
Några egna krönikor på liknande tema:
Det här är jag, det där är du, det här är vi
Rösta ned förslaget om snusförbud
Om åtgärdssjukan och den ädla konsten att ta ett steg tillbaka
Den perfekta människan är en farlig dröm
——————————————
Sånt som kommunen inte har ett jota med att göra
I dagens VK avslöjades att Umeå kommun i vissa personalärenden tvingat anställda att svara på grovt integritetskränkande frågor som led i en bedömning av deras arbetsförmåga.
Några exempel på frågor som ställts: ”Är du nöjd med ditt sexliv?” ”Störs du av förändrad sexuell lust?” ”Har du under det senaste året haft en konflikt med make eller maka?” ”Äter du onyttig mat?” ”Går du i kyrkan eller deltar du i religiösa möten?”. ”Kan du gråta när du är ledsen?” ”Har du en känsla av att något hemskt kommer att hända?”
Vad fan har Umeå kommun med det att göra? Inte ett jota naturligtvis. Att sådana frågor ställs är helt oacceptabelt, utan undantag och oavsett personalärende, och det är oroväckande att ingen med befogenhet sagt nej innan snaskigheterna hann hällas över utsatta anställda.
Missförstå mig inte. Det är utmärkt att det finns konsultföretag specialiserade på personalfrågor, personalutveckling, arbetsmiljöproblem, rekryteringsfrågor o.s.v. De är ofta högt kvalificerade och bistår med kompetens och specifika erfarenheter som många arbetsgivare inte själva har eller kan rymma inom den egna organisationen. Och det är en bransch vi inte hör talas om när de inblandade är nöjda, det vill säga för det mesta.
När det går snett, och i vilken bransch går det inte snett ibland, handlar det ofta om att uppdragsgivarna brustit i vad de efterfrågat, i gränsdragningarna.
Jag tror mycket på principen om en andra chans, så att inblandade som agerat fel har möjlighet att lära av misstag. Det mest intressanta är vad det här fallet säger om en mer övergripande utveckling i samtiden.
Försöken att nagga den personliga integriteten i kanten med hänvisning till andra goda syften är många just nu. En trend i tiden är de många, små goda avsikternas tyranni mot andra principer. Föreställningen att det kan finnas problem och störande svagheter i livet och här i världen som inte absolut måste åtgärdas, har svårare att få fäste, även på grund av att mediedramaturgin ofta går ut på att efterlysa ”åtgärder”.
En bristande respekt för den personliga sfären möter dessutom ett överhurtigt konsultguru- och teambuildingsflum, där kopplingarna mellan insatser och professionella yrkesutövningar blir för svaga. Det blir för allmängiltigt och för godtyckligt på en och samma gång.
Jag tror att de där två trenderna hänger ihop, när en alltför ivrig åtgärdsaktivism söker problem att rättfärdiga sin existens med. Man söker aktiviteter att kunna redovisa, för att de ser bra ut. Det är bara en tidsfråga innan den obligatoriska gympastunden med avprickning återkommer i de moderna, öppna kontorslandskapen, som ekon från gamla tiders arbetsplatser. Lite floursköljning på det?
Stefan och Julius sitter vid ett köksbord och dricker. Stefan frågar Julius, som jobbar som designer, hur man blir en manager och får plats i en företagsledning. Julius pekar på en papperstidning som ligger på bordet framför dem och säger åt Stefan att vika en pappershatt av den. Stefan tvekar, men Julius framhärdar att det är ett managertest som han också gått igenom. Stefan undrar om det är ett psykologiskt test, typ: ”som hatten är, är jag, nåt sånt? Vilken skit”.
Men när Julius frågar om han inte vågar, börjar Stefan vika ändå. Och nu?, frågar Stefan sedan. ”Sätt på dig den”, svarar Julius. Stefan sätter på sig sin pappershatt. ”Ställ dig upp på stolen”, säger Julius.
”Du menar inte allvar?”
”Så är testet, kom igen nu, ställ dig på stolen.”
Stefan suckar och ställer sig upp på stolen, med pappershatten på huvudet och undrar frågande: ”Och nu?”.
Julius reser sig upp, går runt Stefan, tittar på honom där han står på stolen med den vikta hatten av tidningspapper på huvudet. ”En manager sätter inte på sig en pappershatt, och ställer sig inte heller upp på en stol när man säger åt honom. Du klarade inte testet.”
(Scen ur den tyska 80-talsfilmen ”Männer”. Är den lika uppenbart ironisk i dag?)
Mer av människors liv än tidigare – kostvanor, motionsvanor, klädvanor, beredskap att underkasta sig sociala lekövningar – anses tillgängligt för kontroll och reformer. Gränserna mellan vad en privatperson anses ha rätt att ha för sig – inklusive personliga egenheter – och vad som definierar en person i rollen som anställd, löses upp under trycket från åtgärds- och livsstilshysteri.
Snusförbud för anställda, drogtester på jobbet, sopsorterings- och snöskottningsspioner, likriktade korvvagnar, statlig övervakning av all elektronisk kommunikation. Allt återspeglar en brist på känsla för var gränserna bör gå, att inte allt måste rättas till och rätas ut. Och så underminerar man människors frivilliga, oreglerade interaktion, till förmån för ett stirrande uppåt och nedåt i en normerande hierarki.
Grundackordet är misstro; mot det som avviker, mot det som inte går att infoga i en modell, mot det som spretar. I den stämningen förskjuts gränserna åt fel håll i synen på människors integritet. Då kan det hända att dammen plötsligt brister.
Man ser sällan arbetsgivarfrågor av slaget: ”Du, vi ser att du ränner på gymmet ofta, ägnar mycket möda åt din kropp, du är socialt supertrevlig, du äter alltid äpple till fikat, och ser alltid nyduschad ut, men vi ser aldrig att du läser fransk 1700-talsfilosofi, svensk statsrätt eller tysk 1800-talspoesi iklädd fula kläder och slafsandes fettiga chips. Vi oroar oss för dig. Vi har ett åtgärdsprogram för dig som kan hjälpa dig till en hälsosammare livsstil. Kommunen arbetar på ett klargörande regelverk med arbetsnamnet Epikuros.”
Tack och lov, ser man aldrig sådana frågor. Men det har med livsstilen hos etablissemanget som bestämmer vad som är relevanta frågor och inte att göra. Och det är för godtyckligt.
Stå på ett ben på en stol i en övning för att få nya perspektiv? Nej tack, sluta förnedra seriösa yrkesgrupper. Svara på intima frågor om privatlivet för att få behålla jobbet? Nej tack – piss off. Snusförbud på arbetstid? Nej tack – sluta snoka i käften på folk. Vi måste börja säga nej till den här utvecklingen, professionalisera synen på arbetslivet igen och visa att den personliga integriteten inte är förhandlingsbar. Det finns gränser, ännu. Återupprätta dem, till värn av hemligheter, egenheter och mångfald.
