I en kamp mellan två besvikelser förtjänar Obama fyra år till
Min summering inför det amerikanska presidentvalet.
Några tidigare krönikor på temat:
Varm våffla, romersk stridshjälm – men Obama då?
Det här i dag, något annat i morgon
När det inte säger klick, inte verkar kärlek
Tidsanda, försiktiga väljare och Obama vs Romney
Historiens vingslag i farligt läge i USA
När för många kompromisser skymmer sikten
Den svåra konsten att tolka en valseger rätt
För tidigt fredspris för Obama
—————————————————–
I en kamp mellan två besvikelser förtjänar Obama fyra år till
On balance är ett vackert uttryck på engelska. Det kan översättas på många sätt: Vid en samlad bedömning, på det hela taget, när allt kommer omkring, när man väger för och emot, i slutändan. Men ingen variant på svenska förenar samma eleganta lätthet och nyktra precision.
On balance, förtjänar Barack Obama fyra år till som president i USA. Väger man för och emot finns goda skäl att hoppas på att han når 270 elektorsröster vid sammanräkningen i natt.
Han förtjänar däremot inte, ännu i alla fall, den ikonstatus han fått i europeiska medier.
Obamas ekonomiska politik är oklar i bästa fall, förljugen i sämsta fall. Någon övertygande plan för hur USA ska komma till rätta med sina växande underskott har han inte presenterat. Han överlåter att tala riktigt varmt om företagande och företagare åt andra, vilket gör hans politik kortsiktigt begränsad till räddningspaket och stora stimulanser. Vad han vill med de kommande fyra åren är en gissningslek.
För ett bättre inrikespolitiskt klimat i USA, har han inte lagt många strån i kors. Han vill gärna framstå som en som står över det partipolitiska käbblet. Ändå är han mer partipolitiker än många av sina föregångare. I mötet med ett dogmatiskt, tidvis fundamentalistiskt republikanskt parti har stämningen förgiftats. Obama har inte störst skuld till det, men en del av skulden faller även på honom.
För dem som ogillar aggressivt negativa kampanjer, med personangrepp i centrum, har Obamas återvalskampanj varit en lång, plågsam besvikelse. Hans valstrateger har inte försökt att höja nivån på debatten, utan har satsat allt på att vinna i gyttjan.
Obama får också allt som oftast anstränga sig för att dölja en viss akademisk nedlåtenhet mot folk som tycker annorlunda eller inte förstår. Ta ifrån honom hans manus och han blir sårbar när han ifrågasätts, på ett helt annat sätt än exempelvis Bill Clinton, som blir bättre i mötet mellan sitt eget perspektiv, sina egna känslor, och andras.
Att Mitt Romney vann den första debatten över Obama var ingen överraskning för den som sett Obama på lite mer kaotiska presskonferenser.
Obama är en manuskripttalare och en rationell manuskriptpolitiker, som vill ha kontroll på situationen, lösa problem på egna villkor, utifrån egna definitioner av vilka problemen är och hur de bör uppfattas, intellektuellt och emotionellt. Det får väldigt sällan en president.
Utrikespolitiskt har det svajat mellan naivitet och råbarkad cynism. Hans effektivitet som diplomat kan ifrågasättas. Det rättsligt murkna dronkriget har utökats. Guantanamobasen är kvar. Obamas utrikespolitik är märkligt svårdefinierad. Utan Hillary Clinton som stabil och kompetens utrikesminister skulle han ha kunnat få större problem.
Men det Obama har gjort rätt och försökt åstadkomma, sett till den svåra situation han fick ta över, väger ändå tyngre än det som brustit.
Läget på arbets- och bostadsmarknaden har långsamt stabiliserats, från ruinens brant till något som börjar likna en återhämtning. De ekonomiska utsikterna ser ljusare ut än undergångsprofeterna trott vara möjligt.
Obamas miljö- och klimatpolitik kan inte få höga betyg, men jämfört med de republikanska motståndarna har han åtminstone en grundläggande analys om utmaningarna.
Han har varit rakryggad i viktiga värderingsdebatter, som exempelvis när homosexuellas rättigheter stärkts. De högst komplexa, svårtajmade besluten att dra ut trupperna ur Irak och Afghanistan har fattats på ett sätt som varken förefaller brådstörtat eller veligt. Han har normaliserat USA:s uppträdande och återgett presidentskapet ett intellektuellt allvar.
Kanske framför allt: den stora, laddade, omstridda sjukförsäkringsreform som ska ge fler grupper än tidigare ett någorlunda skyddsnät, har beslutats, och Obama har stått upp för den, tagit politiska risker för den, identifierat sig med den fullt ut.
Obama har i vissa lägen visat ett mod (alternativt en tjurighet) som bara stora politiker äger. Det som kanske däremot alltid reaktionssnabbe Clinton med sin slagruta för det uppnåeliga saknade. Sjukförsäkringsreformen var inte perfekt i allt, men den var rätt i många detaljer och storartad som steg i riktning mot generellare välfärd.
Obamas lycka är dessutom att han i utmanaren Mitt Romney möter en politiker vars brister är lika många, men vars markanta avsaknad av principfasthet och pålitliga övertygelser hela tiden överskuggar hans förtjänster.
Mitt Romney hade kunnat bli en sympatisk, balanserad och måttfullt konservativ republikansk kandidat. Men han har försvunnit in i en dimma av motsägelser, omsvängningar och opportunism. Vad står han för? Det övertag Romney skulle ha kunnat få i den ekonomiska politiken, hans starkaste fråga, slarvas bort av republikanernas halsstarriga skattepolitik och särintresse- och utgiftslinje i försvarspolitiken. I utrikespolitiken framstår han som en lättviktare, utan egna ansatser och med en tendens till äventyrliga uttalanden. I miljö- och klimatpolitiken vore han ett allvarligt steg bakåt.
Kanske värst av allt: Romney företräder ett republikanskt parti som fått allt starkare inslag av, och visat oroväckande tolerans inför, extremism i de egna leden. Och han verkar inte vara beredd att ta någon intern strid i värderingsfrågor, mot de falangerna, utan anpassar sig till starkare viljor när helst han kan. Den politiska ryggraden är svårlokaliserad. Allt är möjligt, han kan landa lite överallt.
Man är inte en sämre människa för att man inte har vad som krävs för att bli en framgångsrik president. Kanske snarare tvärtom. Men man är en sämre presidentkandidat.
Som Economist skrev i sin ledare till stöd för Obama har båda kandidaterna potential att leva upp till sina bästa jag, men sorgligt nog har ingen av dem kampanjat som om de avser att göra det.
I en kamp mellan två besvikelser är fyra år till med Obama ändå klart att föredra. Fyra år till har han, on balance, förtjänat.
And down the stretch they come! Ryck tussarna nu, och vinn med en nos.
