Stor triumf för Obama, men oförändrat läge

När jublet har lagt sig, de teatrala poserna dämpats något och alla lugnat ner sig en aning, kommer det att stå klart att väldigt lite förändrats i och med nattens amerikanska presidentval. Åtminstone inledningsvis.

När Barack Obama vann presidentvalet i USA 2008 och tog över efter åtta år med George W Bush, innebar det ett stort skifte av maktförhållandena i Washington. Då gjorde väljarna klart att de efterlyste något nytt. När Obama nu återväljs fyra år senare, samtidigt som republikanerna behåller kontrollen över representanthuset och demokraterna på nytt vinner majoritet i senaten, förändras inte mycket alls.
Väljarna var inte entusiastiska över något alternativ, men föredrog att ge de nuvarande majoriteterna chansen ett par år till.

Obama kommer alltså att regera under samma splittrade förhållanden under åtminstone de kommande två åren som han gjort de senaste två åren, sedan mellanårsvalet 2010, när republikanerna vann tillbaka representanthuset.
Så även om den sett till elektorsröster klara segern är en personlig triumf för Obama, han höll nästan alla delstater som han vann 2008 och han höll i stort sett ihop sin breda väljarkoalition en gång till, har de amerikanska väljarna sett till att inte något av partierna fick storslam.

De politiska utmaningarna består också oförändrade. Arbetslösheten, de ekonomiska underskotten, risken för en ny nedgång i konjunkturen, de utrikespolitiska krishärdarna, det politiskt djupt splittrade amerikanska samhället – det som Obama inte fick bukt med under sin första mandatperiod, kommer han att brottas med även under sin andra.

Å andra sidan innebär Obamas seger att de strider han tagit – för sjukvårdsreformen, i viktiga värderingsfrågor, för en ny ton och nya prioriteringar i utrikespolitiken – fått väljarnas bekräftelse och välsignande. Samtidigt som republikanerna – som försökt knyta an till tepartyrörelsens hätska kampanjer mot Washington och tidvis försvunnit långt ut på en dogmatisk, gränsande till fundamentalistisk, ytterkant – fått en ny tankeställare.

Och det är kanske den mest intressanta frågan så här direkt efter valet, också för Obamas möjligheter att få mer gjort under sin andra period och förändra det politiska samtalsklimatet: vad drar republikanerna för slutsatser av nattens val?

Ett tänkbart scenario är att de mer hårdföra ytterkantsfalangerna försöker skylla på att Mitt Romney genom sin bakgrund var för mycket av en mittenkandidat, och att det hade gått bättre om republikanerna hade haft en kandidat med ännu tydligare konservativ profil.

Ett annat, och förhoppningsvis troligare, scenario är att det gamla relativt mittenorienterade republikanska etablissemanget, tillsammans med en del yngre, lovande republikanerna i kongressen och bland guvernörerna som ser chanser i presidentvalet 2016, börjar få nog av tepartyexperimenten och de hårdaste konfrontationerna med Obama, och nu försöker ta tillbaka kontrollen över partiet, göra det mer inkluderande och tolerant igen och föra det närmare fler väljargrupper.
En del nederlag för enskilda ärkekonservativa republikanska kandidater i kongressvalen skulle kunna skynda på en sådan analys.

Det, i kombination med att Obama inte kommer att kandidera någon mer gång och därför är friare i sitt eget agerande och inte utgör en potentiell motståndare för framtida republikanska kandidater, kan göra att tonläget i Washington förändras av valresultatet, trots att maktförhållandena förblir oförändrade.

Det vore en välgärning, och de två kandidaternas ömsesidigt storsinta och generösa tacktal i seger, som i nederlag (en gren där svenska politiker har mycket att lära) är en början, men håll inte andan i väntan på att det ska ske i större skala.

Men nu är det fortfarande valrus, klang och jubel – och den som har anledning att känna störst tillfredställelse och stöd, alla svårigheter som väntar till trots, är Barack Obama. Det känns bra.