Med ståplats mellan Övik och Umeå

En tågresa mellan Örnsköldsvik och Umeå, och ett semiarium i Övik i går om Botniabanan och en fördjupad regional samverkan i en gemensam arbetsmarknadsregion, är ämnet för den här lördagskrönikan.

Och så några rader om en match mellan stationerna Umeå Östra och Örnsköldsvik C, om mest stämningsfulla sceneri.

——————————————

Med ståplats mellan Övik och Umeå

Redan tåget ner till Örnsköldsvik från Umeå i går var välbesatt. Men på vägen hem blev det ståplats hela sträckan. 14.08-tåget från Övik var proppfullt. Vi var många som fick stå. Den intressanta frågeställningen: är det positiv eller negativ reklam för Botniabanan att man kan få stå en timme, eftersom så många tar tåget?

Det är positivt. Människor dras till det andra människor dras till. Det som verkar uppskattat, välnyttjat och livligt lockar andra nyfikna att testa. Om många åker, fast det blir en del krångel, måste det vara en bra grej. Man berättar om det: det var fullsatt! Rullar tågen förbi tomma – eller påstås det på hörsägen att tågen brukar rulla tomma – drar man sig för att prova själv. Likgiltigt hur punktligt de går eller vilket benutrymme som bjuds. Om ingen annan testar, är det nog något lurt, tänker man gärna.

Så fungerar det, i alla branscher.

Därför upplevs svettiga, opraktiska, trånga storstadskaos ibland attraktivare än den lugna, svala ensligheten på landet. Man söker inte alltid det rationellt praktiska, utan det som känns filmiskt intressant. Det som höjer pulsen. Man kan fnysa åt det, kalla det ytligt, tramsigt livsstilsflum. Men för landsbygden – som bjuder andra fördelar, men ändå måste förhålla sig till urbaniseringen – är det viktigt att vara ödmjuk inför sådana faktum. Det är interaktionen med andra som väcker känslan av tillhörighet.

En överfull tunnelbanevagn i Stockholm under rusningstid är på många sätt helvetet jämfört med en halvtom buss på vacker landsbygd, men kan ändå vara en del av vad många söker i en livsstil och en livsmiljö. Människor dras till det andra människor dras till, och vill vara med.

”Botniabanan finns – vad är problemet?” Det var rubriken på ett seminarium i Örnsköldsvik i går som handlade om fördjupad regional samverkan i en gemensam arbetsmarknadsregion. Närvarande var politiker, akademiker, näringslivsrepresentanter, myndighetsföreträdare och tjänstemän – alla i sina olika roller involverade i arbetet att skapa en regional samverkan utifrån de nya förutsättningar Botniabanan skapat.

Jag medverkade i ett panelsamtal där frågor om hur en region växer samman, hur det fungerar med pendling i praktiken (mellan kommuner, och mellan tågstationerna och hemmet eller arbetsplatsen, som kanske båda ligger utanför stadskärnorna) och vad som krävs framöver för att en Botniaregion ska bli verklighet, avhandlades.

Diskussionen pendlade mellan det konkret praktiska och det mer abstrakta, känslomässiga.

För en regional helhet krävs båda perspektiven.

Utan förutsättningar för en regionförstoring med både sammanväxande och differentierade bostads-, utbildnings- och arbetsmarknader, kommer inget att hända. Där kan beslutsfattare inom politik, näringsliv, administration och föreningsliv hjälpas åt genom fördjupat samarbete.

Men det krävs också att människor upplever att en region existerar. Även om alla yttre förutsättningar är uppfyllda räcker det inte, om inte människor i sina drömmar och överväganden ser regionens arbets- och bostadsmarknad, kulturliv och föreningsliv mer som en helhet än tidigare.

En nation, lyder en känd definition, börjar som ”en föreställd gemenskap”. När vi upplever att vi har en nationalscen, skrev Schiller en gång, kommer vi att ha en nation. I en tid av regionalisering, kan man säga: när vi känner att tidigare från varandra ganska isolerade orter förenas av något som går att gestalta, diskutera, förhålla sig till, granska, bråka om, då lever regionen. När det finns en gemensam scen. Sånt kan ta en generation.

För om inte tänkbara investerare, inflyttare och kvarstannare räknar in hela regionens samlade utbud på olika områden, utan fortsätter att jämföra enbart den enskilda orten med de största städerna, så kommer en tänkt Botniaregionen inte att få fart, även om allt görs rätt på papperet.

Och å andra sidan: även om alla känner att en region vuxit samman och upplever exempelvis Umeå, Nordmaling och Övik som delar i en helhet, hjälper det inte om inte de praktiska förutsättningarna när det gäller boende, arbete, utbildning, näringsliv, fritid och kultur har skapats. Det praktiska och det upplevda hänger ihop.

Fortfarande känns det givetvis som om tåget mellan Övik och Umeå går mellan två distinkt separata städer, som lever sina egna liv, inte mellan två centrum inom en och samma region. Först när fler upplever att de rör sig inom ramen för en region snarare än mellan två skilda världar, har regionen börjat få fäste. Det betyder inte att orter ska bli mer lika varandra och svårare att skilja åt, tvärtom. Ju mer de kompletterar varandra, ju större mångfald – människor och miljöer – desto starkare kan en samverkan bli.

Det var förresten match i går, mellan Umeå Östra och Örnsköldsviks C, om att bjuda det mest filmiska sceneriet. Umeå Östra, uppe från stationsbyggnadens kafé eller från perrongens östra spets precis före stoppskylten, bjöd på Kolbäcksbron mot en orangevitblågråskiftande himmel – som hände det stora saker över Holmsund och Obbola, som uppladdningen inför slutscenen i en Tolkienfilm.

Över älven låg lätt dimma, som en föraning om isläggningen. Den som en gång i tiden, tillsammans med islossningen om vårarna, delade in umeåret, stängde vattenvägen och öppnade den.

Sådana i landskapet nedlagrade minnen kunde man ana i går. 1800-talets umebor skulle ha känt igen sig om de spanat upp mot himlen; städers skyar överlever många generationer. Men de skulle ha häpnat om de sett sig omkring och upptäckt att stadskärnan nafsade dem i hälarna, där ute.

Örnsköldsvik C bjöd sin sedvanliga utsikt över centrum, ett par lyftkranar även där, hamnen med en blandning av gammalt och prestigebyggnader och så vattnet, en krispigt kall novemberdag. Örnsköldsvik likt Sundsvall ger vid ankomsten alltid intrycket av att vara större än Umeå. Mer finns samlat i ett blickfång, inramningen går på höjden, scenen är självklar. Ögat luras till förhastade slutsatser. Att det är Umeå som är störst, skulle man inte tro när man rullar in mot centrum, om man inte visste om det.

De gamla industristädernas sammansatta stadsbilder har seniga, beprövade muskler som spänner under med åren något krympta kläder. Utspridda Umeå är nykomlingen i gymmet, lite nervös över att inte få bekräftelse, och går nu på bodybuildingsträning, för att snabbt, lite poserande, fylla ut de med åren allt större kostymerna.

Det är med muskler som med tatueringar – först många år senare kan man säga säkert om det blev fantastiskt eller pinsamt.

Seminariet avslutades med en bild där ”Vad är problemet?” hade bytts ut mot ”Vilka är möjligheterna?”. Det är två stationer på en mental resa som den gryende Botniabaneregionen har kvar att fullborda. Må det bli trängsel till ståplats även på den.