Stor triumf för Obama, men oförändrat läge

Av , , 1 kommentar 1

När jublet har lagt sig, de teatrala poserna dämpats något och alla lugnat ner sig en aning, kommer det att stå klart att väldigt lite förändrats i och med nattens amerikanska presidentval. Åtminstone inledningsvis.

När Barack Obama vann presidentvalet i USA 2008 och tog över efter åtta år med George W Bush, innebar det ett stort skifte av maktförhållandena i Washington. Då gjorde väljarna klart att de efterlyste något nytt. När Obama nu återväljs fyra år senare, samtidigt som republikanerna behåller kontrollen över representanthuset och demokraterna på nytt vinner majoritet i senaten, förändras inte mycket alls.
Väljarna var inte entusiastiska över något alternativ, men föredrog att ge de nuvarande majoriteterna chansen ett par år till.

Obama kommer alltså att regera under samma splittrade förhållanden under åtminstone de kommande två åren som han gjort de senaste två åren, sedan mellanårsvalet 2010, när republikanerna vann tillbaka representanthuset.
Så även om den sett till elektorsröster klara segern är en personlig triumf för Obama, han höll nästan alla delstater som han vann 2008 och han höll i stort sett ihop sin breda väljarkoalition en gång till, har de amerikanska väljarna sett till att inte något av partierna fick storslam.

De politiska utmaningarna består också oförändrade. Arbetslösheten, de ekonomiska underskotten, risken för en ny nedgång i konjunkturen, de utrikespolitiska krishärdarna, det politiskt djupt splittrade amerikanska samhället – det som Obama inte fick bukt med under sin första mandatperiod, kommer han att brottas med även under sin andra.

Å andra sidan innebär Obamas seger att de strider han tagit – för sjukvårdsreformen, i viktiga värderingsfrågor, för en ny ton och nya prioriteringar i utrikespolitiken – fått väljarnas bekräftelse och välsignande. Samtidigt som republikanerna – som försökt knyta an till tepartyrörelsens hätska kampanjer mot Washington och tidvis försvunnit långt ut på en dogmatisk, gränsande till fundamentalistisk, ytterkant – fått en ny tankeställare.

Och det är kanske den mest intressanta frågan så här direkt efter valet, också för Obamas möjligheter att få mer gjort under sin andra period och förändra det politiska samtalsklimatet: vad drar republikanerna för slutsatser av nattens val?

Ett tänkbart scenario är att de mer hårdföra ytterkantsfalangerna försöker skylla på att Mitt Romney genom sin bakgrund var för mycket av en mittenkandidat, och att det hade gått bättre om republikanerna hade haft en kandidat med ännu tydligare konservativ profil.

Ett annat, och förhoppningsvis troligare, scenario är att det gamla relativt mittenorienterade republikanska etablissemanget, tillsammans med en del yngre, lovande republikanerna i kongressen och bland guvernörerna som ser chanser i presidentvalet 2016, börjar få nog av tepartyexperimenten och de hårdaste konfrontationerna med Obama, och nu försöker ta tillbaka kontrollen över partiet, göra det mer inkluderande och tolerant igen och föra det närmare fler väljargrupper.
En del nederlag för enskilda ärkekonservativa republikanska kandidater i kongressvalen skulle kunna skynda på en sådan analys.

Det, i kombination med att Obama inte kommer att kandidera någon mer gång och därför är friare i sitt eget agerande och inte utgör en potentiell motståndare för framtida republikanska kandidater, kan göra att tonläget i Washington förändras av valresultatet, trots att maktförhållandena förblir oförändrade.

Det vore en välgärning, och de två kandidaternas ömsesidigt storsinta och generösa tacktal i seger, som i nederlag (en gren där svenska politiker har mycket att lära) är en början, men håll inte andan i väntan på att det ska ske i större skala.

Men nu är det fortfarande valrus, klang och jubel – och den som har anledning att känna störst tillfredställelse och stöd, alla svårigheter som väntar till trots, är Barack Obama. Det känns bra.

1 kommentar
Etiketter: ,

I en kamp mellan två besvikelser förtjänar Obama fyra år till

Av , , Bli först att kommentera 4

Min summering inför det amerikanska presidentvalet.

Några tidigare krönikor på temat:

Varm våffla, romersk stridshjälm – men Obama då?

Det här i dag, något annat i morgon

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Tidsanda, försiktiga väljare och Obama vs Romney

Historiens vingslag i farligt läge i USA

När för många kompromisser skymmer sikten

Den svåra konsten att tolka en valseger rätt

Obama sätter mycket på spel

För tidigt fredspris för Obama

—————————————————–

I en kamp mellan två besvikelser förtjänar Obama fyra år till

On balance är ett vackert uttryck på engelska. Det kan översättas på många sätt: Vid en samlad bedömning, på det hela taget, när allt kommer omkring, när man väger för och emot, i slutändan. Men ingen variant på svenska förenar samma eleganta lätthet och nyktra precision.

On balance, förtjänar Barack Obama fyra år till som president i USA. Väger man för och emot finns goda skäl att hoppas på att han når 270 elektorsröster vid sammanräkningen i natt.

Han förtjänar däremot inte, ännu i alla fall, den ikonstatus han fått i europeiska medier.

Obamas ekonomiska politik är oklar i bästa fall, förljugen i sämsta fall. Någon övertygande plan för hur USA ska komma till rätta med sina växande underskott har han inte presenterat. Han överlåter att tala riktigt varmt om företagande och företagare åt andra, vilket gör hans politik kortsiktigt begränsad till räddningspaket och stora stimulanser. Vad han vill med de kommande fyra åren är en gissningslek.

För ett bättre inrikespolitiskt klimat i USA, har han inte lagt många strån i kors. Han vill gärna framstå som en som står över det partipolitiska käbblet. Ändå är han mer partipolitiker än många av sina föregångare. I mötet med ett dogmatiskt, tidvis fundamentalistiskt republikanskt parti har stämningen förgiftats. Obama har inte störst skuld till det, men en del av skulden faller även på honom.

För dem som ogillar aggressivt negativa kampanjer, med personangrepp i centrum, har Obamas återvalskampanj varit en lång, plågsam besvikelse. Hans valstrateger har inte försökt att höja nivån på debatten, utan har satsat allt på att vinna i gyttjan.

Obama får också allt som oftast anstränga sig för att dölja en viss akademisk nedlåtenhet mot folk som tycker annorlunda eller inte förstår. Ta ifrån honom hans manus och han blir sårbar när han ifrågasätts, på ett helt annat sätt än exempelvis Bill Clinton, som blir bättre i mötet mellan sitt eget perspektiv, sina egna känslor, och andras.

Att Mitt Romney vann den första debatten över Obama var ingen överraskning för den som sett Obama på lite mer kaotiska presskonferenser.

Obama är en manuskripttalare och en rationell manuskriptpolitiker, som vill ha kontroll på situationen, lösa problem på egna villkor, utifrån egna definitioner av vilka problemen är och hur de bör uppfattas, intellektuellt och emotionellt. Det får väldigt sällan en president.

Utrikespolitiskt har det svajat mellan naivitet och råbarkad cynism. Hans effektivitet som diplomat kan ifrågasättas. Det rättsligt murkna dronkriget har utökats. Guantanamobasen är kvar. Obamas utrikespolitik är märkligt svårdefinierad. Utan Hillary Clinton som stabil och kompetens utrikesminister skulle han ha kunnat få större problem.

Men det Obama har gjort rätt och försökt åstadkomma, sett till den svåra situation han fick ta över, väger ändå tyngre än det som brustit.
Läget på arbets- och bostadsmarknaden har långsamt stabiliserats, från ruinens brant till något som börjar likna en återhämtning. De ekonomiska utsikterna ser ljusare ut än undergångsprofeterna trott vara möjligt.
Obamas miljö- och klimatpolitik kan inte få höga betyg, men jämfört med de republikanska motståndarna har han åtminstone en grundläggande analys om utmaningarna.

Han har varit rakryggad i viktiga värderingsdebatter, som exempelvis när homosexuellas rättigheter stärkts. De högst komplexa, svårtajmade besluten att dra ut trupperna ur Irak och Afghanistan har fattats på ett sätt som varken förefaller brådstörtat eller veligt. Han har normaliserat USA:s uppträdande och återgett presidentskapet ett intellektuellt allvar.

Kanske framför allt: den stora, laddade, omstridda sjukförsäkringsreform som ska ge fler grupper än tidigare ett någorlunda skyddsnät, har beslutats, och Obama har stått upp för den, tagit politiska risker för den, identifierat sig med den fullt ut.
Obama har i vissa lägen visat ett mod (alternativt en tjurighet) som bara stora politiker äger. Det som kanske däremot alltid reaktionssnabbe Clinton med sin slagruta för det uppnåeliga saknade.
Sjukförsäkringsreformen var inte perfekt i allt, men den var rätt i många detaljer och storartad som steg i riktning mot generellare välfärd.

Obamas lycka är dessutom att han i utmanaren Mitt Romney möter en politiker vars brister är lika många, men vars markanta avsaknad av principfasthet och pålitliga övertygelser hela tiden överskuggar hans förtjänster.

Mitt Romney hade kunnat bli en sympatisk, balanserad och måttfullt konservativ republikansk kandidat. Men han har försvunnit in i en dimma av motsägelser, omsvängningar och opportunism. Vad står han för? Det övertag Romney skulle ha kunnat få i den ekonomiska politiken, hans starkaste fråga, slarvas bort av republikanernas halsstarriga skattepolitik och särintresse- och utgiftslinje i försvarspolitiken. I utrikespolitiken framstår han som en lättviktare, utan egna ansatser och med en tendens till äventyrliga uttalanden. I miljö- och klimatpolitiken vore han ett allvarligt steg bakåt.

Kanske värst av allt: Romney företräder ett republikanskt parti som fått allt starkare inslag av, och visat oroväckande tolerans inför, extremism i de egna leden. Och han verkar inte vara beredd att ta någon intern strid i värderingsfrågor, mot de falangerna, utan anpassar sig till starkare viljor när helst han kan. Den politiska ryggraden är svårlokaliserad. Allt är möjligt, han kan landa lite överallt.

Man är inte en sämre människa för att man inte har vad som krävs för att bli en framgångsrik president. Kanske snarare tvärtom. Men man är en sämre presidentkandidat.

Som Economist skrev i sin ledare till stöd för Obama har båda kandidaterna potential att leva upp till sina bästa jag, men sorgligt nog har ingen av dem kampanjat som om de avser att göra det.

I en kamp mellan två besvikelser är fyra år till med Obama ändå klart att föredra. Fyra år till har han, on balance, förtjänat.

And down the stretch they come! Ryck tussarna nu, och vinn med en nos.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Fem epokgörande amerikanska presidentval

Av , , Bli först att kommentera 0

I dagens papperstidning medverkar jag även på nyhetsplats med en liten betraktelse på tidigare amerikanska presidentval. Här är den krönikan, i en lite längre nätversion.

——————————————————-

2012 är inte det viktigaste valet på länge – men här är fem epokgörande amerikanska presidentval

Nästan inför varje val hävdar de inblandade att det är det viktigaste valet någonsin. Eller åtminstone det viktigaste på en generation. Ett ödesval där allt står på spel. Denna upphetsning förekommer i de flesta länder. Men det är nästan aldrig sant.

Vad de menar är att det är det viktigaste valet för deras egna intressen och karriärer.

En politiker mån om att få människor att engagera sig och gå till vallokalerna kan inte gärna säga att det stundar ett val utan några större konsekvenser, där alla tycker ungefär lika.

Vi journalister dramatiserar och tar i från tårna för att det känns häftigare att bevaka och skildra en världshistorisk händelse, än ett val i mängden som snart kommer att vara glömt. Vi vill kunna berätta på ålderdomshemmet en gång att vi var med när det hände. Och så säljer det bättre. Hur iskallt vore det inte att berätta om minnen från en andrakammarvalvaka i Sundsvall 1964, om någon annan slår till med att ha varit på plats i USA när Kennedy slog Nixon fyra år tidigare?

Pr- och reklambranschen har ekonomiska skäl att varje gång utmåla just det kommande valet som en avgörande milstolpe, värd alla satsningar på information och kampanjer.

Följ pengarna, det förklarar alltid mycket.

Men även om alla demokratiska val är viktiga, så är det sällan ett val är det viktigaste på länge. Årets amerikanska presidentval, exempelvis, är knappast det viktigaste på länge, även om det känns så just nu. Det kommer att få större konsekvenser än vad det svenska andrakammarvalet 1964 fick, men vid en historisk tillbakablick bleknar det lite i jämförelse med andra presidentval.

1828: När Andrew Jackson valdes till president 1828, inleddes en djupgående förändring av amerikansk politik. Jackson, på flera sätt den småskaliga landsbygdens kandidat, formade det första mer moderna partisystemet i USA. Hans folkliga, välorganiserade sätt att bedriva valkampanj på lade grunden till det demokratiska partiet. Han var en mer aktivistisk president än sina föregångare.

Det var under Jackson som vanan inleddes att tjänstemän avsattes och tillsattes på partipolitiska grunder. Även de brutala övergreppen mot indianerna, det skamliga kapitlet i hans gärning, tilltog de åren. Det skulle dröja 30 år innan en president förändrade USA lika mycket igen.

1860: Redan innan Abraham Lincoln hunnit tillträda som nyvald president på våren 1861, hade ett antal sydstater brutit sig ut ur unionen och bildat sydstatskonfederationen. Lincolns presidenttid sammanfaller med det amerikanska inbördeskriget. Att det var just Lincoln som satt i Vita huset de åren hade en avgörande betydelse för krigets utgång. Han var en unik politisk begåvning och hans speciella personlighet fortsätter att fascinera historiker än i dag.

Det enskilt viktigaste beslut han fattade var utfärdandet av emancipationsproklamationen 1863, som var början på slaveriets avskaffande. Bara dagar efter att sydstatsarmén kapitulerat på våren 1865, mördades Lincoln.

1896: Valet av i dag bortglömde, men på sin tid populäre William McKinley till president 1896 blev inledningen på en period av ny amerikansk imperialism. Annekteringen av Hawaii och kriget mot Spanien om Kubas framtid 1898 signalerade begynnande stormaktsambitioner. USA tog över Filippinerna, Puerto Rico och Guam, och McKinley satte 1900 in amerikanska trupper mot Kina som en del av stormakternas aktion för att kväsa Boxarupproret.

Under McKinley började presidentens makt och auktoritet som överbefälhavare betonas på ett nytt sätt. Han återvaldes år 1900, men utsattes den 6 september 1901 för ett attentat av anarkisten Leon Czolgosz, och dog av skadorna åtta dagar senare.

1932: När Franklin D Roosevelt valdes till president mitt under djupaste depression 1932, var det inte många som anade att den charmige pragmatikern ur en priviligierad familj skulle initiera en smärre revolution i synen på statens ansvar för att hjälpa arbetslösa och socialt utsatta i USA. Hans ”nya giv” omfattade en mängd olika åtgärder – några lyckades, andra misslyckades – men den viktigaste förändringen bestod i signalen till medborgarna att staten erkände sitt sociala ansvar att agera aktivt och förebyggande.

FDR:s andra stora insats som president kom när han förde USA in i andra världskriget och kampen mot nazismen. Han är den ende president som blivit vald fler än två gånger.

2000: Att det blev George W Bush och inte Al Gore som med knappast möjliga marginal blev amerikansk president 2000 skulle få mycket omfattande konsekvenser för framför allt utrikespolitiken de följande åtta åren. Hur en president Gore skulle ha reagerat på terrorattackerna mot New York och Washington den 11 september 2001 kan man förstås inte veta, men han hade haft andra rådgivare, andra utgångspunkter och med största sannolikhet gjort andra prioriteringar. Hade Gore vunnit istället för Bush år 2000, hade det andra Irakkriget knappast genomförts.

Kanske är därför valet för tolv år sedan det som fått allra störst konsekvenser under efterkrigstiden.

Bli först att kommentera
Etiketter: