Elsa Laula – samernas Jeanne d’Arc

Elsa Laula, en av pionjärerna i samernas kamp för sina rättigheter, bland annat kallad ”Samernas Jeanne d’Arc”, ”sändebud från ett helt folk”, ”lappambassadrisen” och ”svensk voldgiftsagent” av olika anhängare och motståndare, är ämnet för den här torsdagskrönikan, som ingår i min serie:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————————

Elsa Laula – samernas Jeanne d’Arc

”Lappen måste ta saken i egen hand. På hvad sätt? Frågar mången. Det finns icke mer än ett. Och detta är: en enhetlig lappsk förening, fungerande i hvarje lifsnerv af lappska befolkningen.”
Elsa Laula, 1904.

”Samernas Jeanne d’Arc”, ”sändebud från ett helt folk”, ”lappambassadrisen”, ”svensk voldgiftsagent” – det var några av de beteckningar Elsa Laula (1877-1931) fick, av anhängare och motståndare, under sitt livs långa kamp för den samiska befolkningens rättigheter.

I en epok full av politiska organisatörer, agitatorer och frihetskämpar, hör hon till de mest uthålliga och gränsöverskridande.

Ändå hade hon varit förlåten, om hon åren före sin död 1931, hade tyngts av känslan att mycket varit förgäves. Det brukar vara pionjärernas och banbrytarnas öde, att gå bort i skeden när allt verkar ha gått i stå, när drömmar blivit nednötta av ett livs samlade motgångar, när inte någon enda av alla ansträngningar tycks ha slagit djupare rot.

Ibland går det först generationer senare att klart urskilja vad en enskild människas politiska uppoffringar haft för bestående verkan.

Alla de föreningar Elsa Laula startat och varit drivande, skriver Anna Skielta i en artikel på samer.se, hade upphört 1931, eller spelade inte längre den roll hon hoppats på. Men, fortsätter Skielta: ”Idag vet vi att Elsa Laula har spelat en stor roll för den samiska rättskampen och att henne pionjärarbete har lett till starka samiska organisationer och även till folkvalda Sameting.”

Elsa Laula föddes 1877, och växte upp vid Gardfjället mellan samebyarna Vapsten och Vilhelmina norra. Pappan var renägare bördig från Hattfjelldal i Norge, mamman var svensk medborgare. Tidigt fick hon erfarenhet av hur samerna kördes över vid landstvister och drevs undan från sina gamla marker, med osäker rättslig ställning och utan inflytande i de kommunala myndigheterna. Samtidigt hade förändringarna i den nya renbeteslagen från 1898 väckt stort missnöje hos de renskötande samerna.

Laula blev vuxen i en tid av gryende samisk politisk aktivism, och skulle snart, efter några års utbildning till barnmorska i Örebro och Stockholm, bli en av dess främsta företrädare. Hennes slutsats var att samerna för att rädda sina existensmöjligheter måste gå samman och organisera sig politiskt.

Utan en fungerande, samlande organisation skulle de inte med kraft kunna stå upp för sina rättigheter, motverka de många koloniala fördomarna och ”i alla delar tillvarataga den lappska befolkningens kraf”.

Patrik Lantto, hos Centrum för Samisk forskning (CeSam) vid Umeå universitet, framhöll i en längre artikel för VK år 2000 att Laula.

”…ville skapa en värdegemenskap mellan de renskötande och de icke renskötande samerna. Den uppdelning av samerna i dessa två kategorier som skett genom renbeteslagarna var enligt henne mycket olycklig. Att samerna endast hade nyttjanderätt till markerna och att denna knöts till renskötseln ansåg Laula vara fel. Samer som slogs ut från rennäringen tvingades lämna sina gamla renbetesmarker ovanför odlingsgränsen och förlorade då ofta kontakten med det samiska. Hon ville därför att all mark ovanför odlingsgränsen skulle förbehållas samerna, såväl renskötare som icke renskötare.”

1904 gav Elsa Laula ut en skrift med titeln ”Inför lif eller död? Sanningsord i de lapska förhållandena”, där hon sammanfattade sin inställning. Under en resa i Stockholm sökte hon uppmärksamma huvudstadens aktörer på samernas svåra livsförhållanden.

Hennes liv som aktivist hade inletts på allvar och bred front.

Det första konkreta resultatet blev bildandet av Lappernes centralförbund i Stockholm den 10 augusti 1904, med Elsa Laula som ordförande. Förbundets målparagraf löd:

”Denna förening har till ändamål att söka förbättra lapparnas ställning i ekonomiskt, kommunalt och politiskt hänseende, att verka för bildning och nykterhet ibland lappbefolkningen och att söka bevaka och understödja lapparnas rätt i tvistemål, samt att i öfrigt medverka till spridandet af välmåga i Lappmarken”.

Elsa Laula, som själv haft stor nytta av sina studieår, återkom ofta till just behovet av bättre utbildningsmöjligheter för samebarnen.
Centralförbundet saknade resurser och blev inte långlivat, men beredde marken för kommande initiativ. I september samma år grundades Fatomakke lappförening (så småningom omdöpt till Vilhelma-Åsele lappförening), och i oktober en månad senare Tärnaby lappförening.

När Tärnaby lappförening konsoliderades i samband med Lyckselemarknaden i början av 1905, leddes förhandlingarna av Torkel Tomasson och Elsa Laula. Bo Lundmark återger i sin artikel ”Elsa Laula – vilhelmina-samiskan som blev sitt folks sändebud”, i tidskriften Västerbotten, nummer 3, 1978, ett minne från Margareta Winka från Umbyns sameby, som var med den gången: Elsa Laula ”gjorde som talare ett starkt intryck på Margareta. Med fast tag om karmen på en stol började hon med appellen: ”Vi samer måste bygga oss en framtid!”

Men hon hade många motståndare. ”Genom sitt agerande”, skrev Bo Lundmark, ”blev hon snart mycket obekväm för de motstående intressena. Dessa fick Umebladet som sitt språkrör, där främst Vilhelm Nordin i en lång artikelserie under tiden 12-30 december 1904 tog upp ”fallet Laula” till granskning”.

Elsa Laula lät sig dock inte, konstaterar Lundmark, tystas av de hätska angreppen.

***

Tidigare i år, på den samiska nationaldagen 6 februari, hade pjäsen ”Elsa Laula – Kvinnen som sprengte grenser”, urpremiär i Trondheim, Norge.

På YouTube kan man se korta utdrag från föreställningen, där ”Fröken Laula från Dikanäs, Elsa Laula”, håller brandtal.

En beskrivning av pjäsen lyder: ”Detta är inte berättelsen om en hjältefigur eller martyr, men ett porträtt av 6-barnsmamman och människan bakom den politiska sprängkraften. Hon levde själv med konsekvenserna av sina val, då hon i perioder fick myndigheterna, delar av den samiska befolkningen och sin närmaste familj, emot sig i sitt arbete för samiska rättigheter med påföljande plikter.”

Till NRK Sápmi sade teaterchefen Ada Einmo Jürgensen i samband med premiären: ”Vi har kommit långt i dag men hon skulle tycka att det går för sakta”.

***

1908 gifte sig Laula med Tomas P Renberg, renskötare från Vefsen, och flyttade med honom till Norge, söder om Mosjön. Sommarbeteslanden hade de i fjällen vid Rösvatn och Tustervatn. Men, skriver Lundmark, ”trots allt arbete med renarna fortsatte hon oförtrutet sin samepolitiska pionjärgärning”, bland annat i form av föredragsturnéer på både den norska och den svenska sidan.

1917 var Laula en av de drivande krafterna bakom det första samiska landsmötet i Norge, som anordnades i Trondheim den 6 februari; en historisk händelse som samernas nationaldag firas till minne av än i dag. I sitt välkomsttal sade Laula bland annat:

"Den nation som inte försöker att följa med i utvecklingen går under. Och det är nu en gång för alla på det sättet att små nationer som vår, ofta får stå tillbaka för andra stora nationer. Själva har vi största delen av skulden att vår nation inte har kommit längre än den har. Vi har inte stått tillsammans. Vi har aldrig försökt att handla som ett folk. Idag försöker vi för första gången att binda samman de norska och svenska samerna"

Året därpå anordnades det första samiska landsmötet i Sverige, i Östersund.

I en nekrolog efter Laulas död i lungtuberkulos 1931, hon blev 54 år gammal, skrev norska Samenes Venn:

”Elsa Laula var en meget begavet, vel utdannet samekvinna, der la stor energi og fast vilje i sitt virke. Nu er hennes liv endt i forholdsvis tidlig, ung alder. – Hun begravedes på Dolstad kirkegård. Fred over Elsa Laulas minne!”