Russinen ur kakan – eller kakan bort från russinen?
"En policy som går ut på att plocka russinen ur kakan kommer inte att fungera”, sa Tyskland utrikesminister Guido Westerwelle i sin kommentar till premiärminister David Camerons besked i förra veckan att en folkomröstning ska hållas 2017 om Storbritanniens EU-medlemskap, och att Storbritannien innan dess vill omförhandla sina medlemsvillkor.
Att det inte fungerar om alla bara plockar de egna russinen ur kakan och struntar i resten, är sant. Så kan inget samarbete fungera. Och det går att ifrågasätta motivet bakom Camerons beslut att göra Storbritanniens medlemskap till föremål för en folkomröstning. Utslagsgivande var inte omsorg om EU:s eller Storbritanniens framtid, utan oro för det konservativa partiets djupa splittring i EU-frågan. Genom att eftersträva ett definitivt ja eller nej söker han i ett Alexanderhugg lösa decennier av intensiva, svårhanterliga motsättningar inom Tories.
Men bortom det taktiska spelet och kraven på omförhandlingar av de brittiska villkoren, är Camerons budskap egentligen ett annat, djupare: inte att de exklusivt ska få plocka russinen ur kakan, utan att hela EU – som samarbetsprojekt – i långt högre grad borde renodlas till just russinen, utan mycket kaka överhuvudtaget.
Storbriannien vill se ett annat EU än dagens, grovt uttryckt reducerat framför allt till den fria, inre marknaden. För politiska projekt – fördjupat sammarbete på fler områden, med makt och kompetens överförd från enskilda medlemsländer till EU – har landet alltid haft svala känslor.
Det är en debatt, om byråkrati, felprioriteringar och det demokratiska underskottet, som hela EU mår bra av att tvingas delta i, även Sverige. Och det är framför allt en debatt som EU-anhängare borde bejaka och kasta sig in i, med övertygelse i sak om att samarbetet behöver politiska dimensioner, men också en självkritisk insikt om att EU för sällan lever upp till de formulerade idealen och den egna självbilden.
Det finns delar av EU-apparaten som i allt för hög grad ser sin egen existens och sin egen makt som ett självändamål, och som är extremt dåliga på att vinna stöd utanför Bryssel.
Storbritanniens ofta avvikande, reserverade och ”halvt ute genom dörren”-röst är viktig för balansen inom EU, i försvaret av frihandel och i rollen som ömsom moderator mellan, ömsom motvikt till, Tyskland och Frankrike.
Camerons strategi kommer att komplicera EU:s arbete de närmaste åren. Fler medlemsländer kan komma att haka på. Men den debatt han dragit igång är viktig för ett EU som har svårt att definiera vad samarbetet ska präglas och drivas av under 2000-talet.
Att tvingas svara på den frågan kommer att göra EU gott. EU-anhängare behöver inte dela Camerons analys, men borde välkomna att han ställer relevanta och brådskande frågor. Storbritannien har mycket att förlora på att lämna EU, men ett EU utan Storbritannien skulle bli fattigare på nyttiga perspektiv och nyktra invändningar.
