Namn som sår frön och när det alltid är en som älskar mest

Av , , 3 kommentarer 3

Örnsköldsvik är på gång att söka medlemskap i Umeåregionen. Om det välkomna beskedet, som dock även ger anledning till ett par varningar, handlar den här lördagskrönikan, som landar i en undran om Umeåregionen är ett oproblematiskt namn på samarbetet på sikt. Inte för att det i sig är en viktig fråga, utan för att det är en frågeställning som påminner om ett par viktiga andra aspekter.

Det knyter an till den här nyheten från en annan del av landet.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Nordmaling vs Umeå – katten på råttan och råttan på repet?

Med ståplats mellan Övik och Umeå

Vad döljer ni för varandra i era mörkblå ögon?

Norrlandsbegreppet har myror i baken

Botniabanan är ett på edra platser

Sträck ut en hand och finn en hand i din

Kommer vi att bli botniabor i framtiden?

Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb

En kastad handske åt Botniaregionen

———————————————–

Namn som sår frön och när det alltid är en som älskar mest

För att förekomma invändningen att det här delvis handlar om en skitfråga, vill jag bekräfta direkt att det här delvis handlar om en skitfråga. Eller en symbolfråga. Eller som det kallas nuförtiden: en metafråga. Men ibland är symboldiskussioner bra kapslar för verksammare ämnen, de slinker ner och det hela fördröjs tills substansen kan tas upp i blodet.

”Det är alltid en som älskar mest”, står det i en av Per Ahlmarks dikter, ”Det börjar så. Det slutar så. Och rockaden sörjer båda.”
Jag tror inte att det är sant om människor, men det är nog så ofta sant om kommuner som vill samarbeta.

Och kanske förklarar det myllret av regionala samarbeten, med sina goda syften och ständigt skiftande namn, som finns i norra Sverige, alldeles oaktat fiaskot i storregionfrågan. Vem som inte har det till yrke eller själv sitter med, kan hålla reda på dem alla?

De fladdrar förbi i nyheterna: Region Västerbotten, Umeåregionen, 8-kommungruppen (inlandskommuner i samarbete), gemensam arbetsmarknadsregion mellan Umeåregionen och Örnsköldsvik, Norrstyrelsen (förvisso nerlagd i fjol), Föreningen Blå vägen E12, LYSTsamarbetet, Akademi Norr och många andra samarbeten inom eller mellan olika delar av norra Sverige.

De har olika syften, grundare, deltagare, tidsramar och omfattningar, men kretsar alla på ett eller annat sätt kring frågan om hur kommuner i eller delar av norra Sverige ska kunna samarbeta bättre och dra nytta av varandra. Kvarkenregionen, där Österbotten, Södra Österbotten och Mellersta Österbotten i Finland finns med, kryddar bilden ytterligare.

I slutet av förra året kom det föga oväntade beskedet att Örnsköldsvik kommun avser söka medlemskap i Umeåregionen, det samarbete som består av Umeå, Nordmaling, Vännäs, Vindeln, Bjurholm och Robertsfors. Och för ett par dagar sedan kom bekräftelsen att ett formellt beslut i kommunstyrelsen väntar nästa vecka.

Umeåregionen grundades 1993, och har i korthet som övergripande målsättningar att utveckla regionens profil, företagsutveckling och befolkningstillväxt, att effektivisera den kommunala förvaltningen och att åstadkomma en demokratisk förankrad, gemensam identitet för politiker, tjänstemän, näringsliv och ideella sektor. Minskad konkurrens mellan kommunerna nämns som en ambition.
Motiveringen till varför just dessa kommuner samarbetar formuleras: ”Umeåregionen är en funktionell region genom att många rör sig naturligt över kommungränserna för att studera, jobba och eller bo.”

Mot den bakgrunden, med tanke på att Umeå och Örnsköldsvik redan kallat sig ”förlovade” och nu när Botniabanan nu står färdig, är det mycket välkommet och logiskt att även Örnsköldsvik vill ansluta sig dit, och att Umeåregionen säger hjärtligt välkomna.

Umeåregionen hör till de mer lyckade regionala samarbetena, och är sällan föremål för tyngre kritik. Tvärtom lyfts den ibland fram som exempel på hur nya samarbeten kan växa fram: underifrån, praktiskt, tämligen prestigelöst, utan alltför stora trumvirvlar. Sedan kan det växa i lagom takt, på egna meriter. Umeåregionens utveckling är lovande i det avseendet. Örnsköldsvik hör hemma där.

Men det finns varningstecken, antydda irritationsmoment, insmugna bland alla positiva ord om hur bra det fungerar. Det knakade lite i fogarna förra året när Nordmaling gick på en, helt berättigad, charmoffensiv till unga umefamiljer och sökte locka dem att flytta ett par hållplatser söderut längs Botniabanan, till grannkommunen, och Umeå reagerade onödigt snarstucket.

Plötsligt blottades en målkonflikt: den reducering av konkurrensen mellan kommunerna som samarbetet syftar till står i viss motsättning till grundtankarna i varje regionsförstoring, nämligen att människor ska få lättare att välja var de bor och arbetar inom ett större område än tidigare. Konkurrensen byter karaktär, men måste ändå finnas kvar.

När nu Övik går med i samarbetet, med stora förhoppningar, riskerar sådana spänningar att öka om inte förväntningarna infrias hos dem som hoppas mest. Och det för mig in på skitfrågan, som kapslar in substansen: när Övik ansluter sig, och ett samarbete som bestod av en stor och fem små, nu består av en stor, en ganska stor och fem små: är Umeåregionen längre ett passande namn på samarbetet?

Finns alternativ som leder tanken mer rätt?

Om man exempelvis tittar närmare på det flitigt föreslagna begreppet Botniaregionen, klarnar det inte mycket. I ”Botnia. En nordsvensk region”, 1994, skrev Botniaakademins Lars-Erik Edlund och Lars Beckman:

”Akademins definition av Botniaregionen som Norrbottens och Västerbottens län samt norra Ångermanland, kan naturligtvis alltid diskuteras och även kritiseras. Vi har emellertid i vårt arbete inte kunnat eller velat gripa över hela Norrland, som i många avseenden är ett alltför stort och rätt heterogent område. Det område vi istället stannat för är den svenska delen av Botniaregionen, historiskt känd som Botnia occidentalis, dvs. kustområdet vid Bottenviken … och det med detta genom älvdalarna förbundna inlandet. Några kanske – därtill med viss rätt – invänder att namnet Botnia occidentalis historiskt användes som beteckning på kustlandet, medan inlandet kallades Lappia (occidentalis).

Vi har trots detta stannat för namnet Botnia som gemensam beteckning för hela det nordligaste Sverige, som vi menar är en region med ganska tydliga särdrag. Det område som vi stipulativt avgränsat som Botniaregionen är nämligen arkeologiskt, historiskt och kulturellt särpräglat med tidiga östliga inslag, inom regionen finns dessutom huvuddelen av de finska och samiska minoriteterna inom Sveriges gränser, några unika religiösa rörelser etc. Regionens sydgräns är dock inte skarp”.

Omdiskuterat, stort och flytande alltså, men begrepp – detta eller andra – kan konkretiseras politiskt på nytt. Det är inte oviktigt vad saker kallas.

Övik vill verkligen samarbeta med Umeå, och Umeå vill verkligen att Övik ska vilja samarbeta med Umeå. I den nyansskillnaden ligger ett ”det är alltid en som älskar mest” på lur som kan skapa problem, om man inte ser upp. Motsättningarna inom Region Västerbotten mellan Umeå och Skellefteå är ett annat varningstecken.

Fungerar Botniabanan regionsförstorande som det är tänkt, måste det på mellanlång sikt framför allt att bli andras utveckling som vänder till det positiva, inte Umeå som rycker ifrån ytterligare.

Så skitfrågan är om Umeåregionen är ett oproblematiskt namn?
Namn sår frön, som ligger och gror.

3 kommentarer
Etiketter: ,