Slutsatser att dra av Billström-debatten

Lördagskrönika om debatten i veckan kring migrationsministerns uttalanden. Jag kommer inte att läsa eller lägga ut några kommentarer här närmaste dagarna, men för den som vill debattera krönikan finns den utlagd även här på www.vk.se/opinion: Slutsatser att dra av Billström-debatten

——————————————————–

Slutsatser att dra av Billström-debatten

Övning

Svara först på den här frågan:

Är du för fri invandring?

Om svaret är ja, svara då direkt på de här följdfrågorna, och ge dig bara en chans att få det rätt:

Från när ska den nya ordningen gälla? Hur ska välfärdssystemen utformas i det läget, ska de vara generella eller ska det införas olika kategorier på grundval av hur och när människor kom till Sverige? Kan fri invandring vara fel om konsekvenserna blir andra än du tänkt dig?

Om svaret är nej – alla svenska riksdagspartier svarar för övrigt nej – svara då på de här frågorna: Vilka tycker du inte bör få stanna och varför ska just de avvisas? Hur anser du att staten ska bete sig för att upprätthålla den princip du står för, att gränsen ska vara stängd för några?

Krav: svara på frågorna klart, koncist och utan att trassla in dig i oklara resonemang eller dumma ordval.

Slut på övningen.

***

Man kan höra till dem som – jag hör till dem – principiellt är för fri invandring och svarar ja, men räddar sig från svåra följdfrågor genom att konstatera att det ändå inte är aktuellt och sedan i varje enskilt fall hoppas på att människor ska få stanna.

Eller höra till dem som vill ha ett reglerat system och få det att fungera så bra och humant som möjligt, men därför också principiellt måste stå för att ett reglerat system både rymmer ja och nej, alltså att vissa människor avvisas.

Oavsett vilket, skulle nog de flesta som testar ovanstående övning tacka sin lyckliga stjärna för att de slipper rollen som just migrationsminister.

Så länge migrationspolitiken är reglerad och söker förhålla sig till både humanistiska värderingar och pragmatiska regelverk, utspelar den sig oundvikligen i ett spänningsfält mellan hjärta och formaliteter. Mellan vad man skulle önska vore möjligt och vad som är möjligt att uppnå på kort sikt inom ramen för praktiska faktorer som finns där vare sig man vill eller inte.

I det spänningsfältet finns många hedervärda, men få perfekta, ståndpunkter. Debatten i sak handlar ofta om förskjutningar på den skalan, sällan antingen-eller.
Och jag tror att hela den debatten skulle vinna mycket – och de populistiska, främlingsfientliga krafterna förlora mycket – om vi kunde sluta att instinktivt söka bestraffa olika ståndpunkter i det spänningsfältet, med de grövsta invektiv vi kan hitta, vid första misstanke och utan hejd.

Är Tobias Billström en rasist och dömer människor efter hudfärg? Är vänsterpartiet främlingsfientligt mot de utländska arbetare de vill stänga ute? Flörtar Stefan Löfven med reaktionärer när han vill försvåra för arbetskraftsinvandring? Är de socialdemokrater som teg som murar under socialdemokratins många regeringsår av hårdare asyl- och flyktingpolitik, förklädda nationalister?
Nivån på debatten är så låg att jag inte kan tänka mig annat än att de flesta slutar lyssna redan vid första invektivet.

Billström har, tack och lov, fått hård kritik – och bett om ursäkt – för sina idiotiska formuleringar om blonda och blåögda. Men det är hans åsikter i sak som är relevanta, och gör att hans avgång borde ligga nära. Inte för att han skulle vara främlingsfientlig – jag tror inte det – utan för att han signalerar att han inte tror på de uppgörelser som  regeringen har gjort med Mp, och som är viktiga att värna.

Han vill ha en strängare reglerad migrationspolitik, i synnerhet vad gäller papperslösa, än vad en riksdagsmajoritet beslutat om. Regeringens trovärdighet skadas när ansvarig minister krypskjuter mot den politik han ska företräda. Hans position i sak är – precis som S-flörten med motståndarna till arbetskraftsinvandring – djupt problematisk ur ett liberalt perspektiv. Jag tycker inte att det är något som vare sig alliansen eller socialdemokraterna borde stå för. Men det handlar om politik, inte formuleringar.

Billström-debatten borde handla om avvägningar och prioriteringar i migrationspolitikens gråzoner. Den borde handla om politiken i det hela, både de verkliga skandalerna som i REVA och de inneboende motsättningar som finns i all migrationspolitik mellan regelverk, beslut och värderingar som talar emot både regelverk och beslut.

***

Så här tycker jag: Fri invandring är en självklar vision. I brist på möjligheter att genomföra den bör asylpolitiken vara generösare än i dag. Fler borde få stanna. Genomdrivandet av utvisningsbeslut är inget som bör prioriteras. Papperslösa ska ha rätt till vård och skola. Facken ska inte ges vetorätt över arbetskraftsinvandringen.

Det är mina positioner, och jag brottas lika mycket med följdfrågorna om hur, som alla andra. Jag skulle inte klara övningen ovan, jag känner få som skulle göra det. Och det är i mina ögon fullt möjligt att inta motsatt ståndpunkt i de flesta av frågorna utan att vara främlingsfientlig eller inhuman.

***

Det är tvärtom viktigt, i förebyggande syfte mot proteströstande på främlingsfientlighet – och det håller på att växa fram en ny, farlig, sådan våg i Europa – att det förs respektfulla, hederliga diskussioner mellan respektabla ståndpunkter, utan försök att smeta smädelser på varandra. Man ska inte vara tvingad att söka sig till extremer, för att hitta röster som diskuterar frågorna utifrån fler perspektiv än ett.

Och vi behöver få tid och utrymme att pröva resonemang, tänka högt, föra tankegångar, i offentligheten, för att nå framåt. Det är viktigt frågor och en viktig läroprocess, för hela samhället. Skyndar vi fram – teatralt indignerade – för att frånskriva varandra medmänsklighet i stort som smått, kommer till slut bara dem för vilket det inte är något problem att sakna nyanser i svåra frågor, att vilja delta i samtal och beslut.

***

Migrationsministerns senaste, uppmärksammade uttalande var inget bidrag till någon seriös diskussion, utan bara eländigt. Men resonemanget bakom var faktiskt seriöst, och relevant inte minst för oss som vill tillbakavisa hans slutsatser. Debatten som följde visade dock dessvärre att få var intresserade av att föra den diskussionen, utan prioriterade enklare krigsdanser.

Det är dags att definiera ”engagemang mot främlingsfientlighet” utifrån andra kriterier än vem som hinner posta ”vidrigt” om motståndare flest gånger på twitter.

Att stå upp och vinna acceptans för öppna gränser, mångfald och en human asylpolitik är ett viktigt arbete som framför allt handlar om sådant som jobb, ekonomi, utbildning, bostäder, social rörlighet, universella rättigheter och kamp mot segregering. Svåra utmaningar rakt igenom, men ofrånkomliga.

Alla kräver de en nyanserad, öppenhjärtig debatt, där många olika erfarenheter – ingen människa rymmer alla inom sig – får bidra och fördjupa. En fixering vid läpparnas bekännelser eller förlöpelser fastnar på ytan.