Nordkorea, tragiken och cynismen
Med sina kommunistiska slavläger, sin svältpolitik och sin extrema slutenhet lider Nordkorea under en av världens mest avskyvärda regimer, men också den mest svårbedömda.
Omvärlden spekulerar kontinuerligt om avsikterna bakom bisarra utspel, plötsliga hot och militäraktioner från Pyongyang. Seriösa iakttagelser blandas med rykteskaruseller.
Regimens groteska personkult är ett återkommande skrattobjekt i omvärlden, men skratten fastnar i halsen när avrättningarna, tortyren och utsvältningen av den egna befolkningen, allt det som personkulten syftar till att dölja, kommer på tal.
De flesta har ändå varit överens i bedömningen att kommunistregimen visserligen är ofattbart brutal, men ändå rationell utifrån sina egna bevekelsegrunder: att till vilket pris som helst bevara makten, politiskt och militärt, för den lilla gruppen kring härskarfamiljen.
Det är vad de flesta fortfarande utgår ifrån, att regimen även under diktatorarvingen Kim Jong Un visserligen agerar farligt, men ändå i grunden har kontroll över det egna agerandet och vet någorlunda var gränserna går.
Skramlet med kärnvapen och krigshot tas på allvar, men inte i första hand som en konkret fara, utan som en svårbegriplig, kontraproduktiv förhandlingstaktik av något slag. Eller möjligen som ett uttryck för en intern maktkamp inom regimen efter övergången från avlidne fadern Kim Jong Il till relativt unge sonen Kim Jong Un. En maktdemonstration utåt, för att klargöra hierarkin internt.
Det förklarar också varför stämningarna i Sydkorea förblir ganska avspända. Mönstren från tidigare cykler av hot och förhandlingsförsök känns igen.
Ändå finns ett nytt drag av irrationalitet i den senaste tidens agerande från Nordkoreas sida, ett inslag av medveten självförstörelse, som får en rest av osäkerhet och anspänning att bestå.
I det mönstret passar beskedet om att Nordkorea stänger det med Sydkorea gemensamma industriområdet Kaesong. Ett projekt långt viktigare för Nordkoreas ekonomi än för Sydkoreas. Uppmaningen till utländska diplomater att lämna landet har också fått omvärlden att rygga till.
Är de bisarra utspelen inte bara retorik, utan tecken på diktatorns totala brist på verklighetssinne? Är han beredd att riskera en konflikt som kan bli början till slutet för regimen?
Förmodligen inte. Men att även Kina – som inte vill ha någon militär oro i sin närhet, om man inte själv står för den – nu höjer tonläget gentemot Nordkorea på ett nytt sätt, kan också tyda på att inte ens den kinesiska regimen är helt säker på hur uren tickar i Pyongyang.
Håller Kim Jong Un på att måla in sig i ett hörn han inte kommer ur utan en förlust av den prestige vapenskramlet var avsett att öka?
Kommunistregimens självbevarelsedrift, till olycka för Nordkoreas folk, har varit det omvärlden utgått i från i sina bedömningar av Nordkoreas hot. Men är det en stabil faktor längre?
Man önskar innerligt Nordkoreas folk fred, frihet och välstånd. Kommunistregimen kommer att bekämpa en sådan utveckling så länge den existerar. Men regimens vilja att inte riskera sin fortsatta existens är samtidigt omvärldens hopp om en fredlig, utgång av den akuta krisen.
Den paradoxen visar hur tragisk och cynisk situationen är.
