Det barn som mobbas bär det med sig resten av livet

Lördagskrönika om mobbning, med anledning av VK:s artiklar på nyhetsplats senaste veckan.

Den som vill kommentera kan i vanlig ordning göra det på www.vk.se/opinion: Det barn som mobbas bär det med sig resten av livet

———————————————-

Det barn som mobbas bär det med sig resten av livet

Det barn som är mobbat får till slut ögon i nacken. Det är en överlevnadsfråga.
Det barn som är mobbat lär känna skolgården bättre än någon annan. Han eller hon får koll på varje vrå av varje korridor, varje stol i varje uppehållsrum, varje dörr, varje vinkel i klassrummet, varje tid på skoldagen, varje bord i matsalen.

Klasskompisarnas vanor och stämningar, scheman och raster, olika lärares närvaro och frånvaro – hela dan går åt till att planera rörelser och förhållningssätt, för att komma undan, inte hamna i fokus.

Att göra sig osynlig suger all energi ur kroppen och själen.
Det barn som är mobbat fråntas rätten att någonsin vara oreserverat glad i en gemenskap.

Det blir, och det är det värsta, ett sätt att leva. När går det att gå säkert genom en flygel? När är skolgården fri? Vad syns från fönstren och var finns skuggområdena? Vilken väg är det säkrast att ta sig hem eller till bussen? Hur undviker man att hamna i fel ”sällskap” i kön till maten? Vilket hörn i korridoren ska man akta sig för att runda för fort? Vilka intressen kan man skylta med, vad måste skyddas? Vilka lärare går att lita på, vilka viftar bort?

Det barn som är mobbat går aldrig ett sorglöst steg i skolan, räknar dagarna i almanackan i smyg i väntan på nästa helg, nästa lov, nästa paus. Det barn som är mobbat litar aldrig helt på någon, slappnar aldrig av. Och spåren det sätter, stannar livet ut.

En rest, alltid, dröjer kvar av reservation i umgänget med andra, en fysisk skygghet djupt inifrån, en svårighet i alla sammanhang att ge och ta förtroende, en ryggmärgsreaktion att inte tro helt på någon vänlighet, men ta varje elakhet som huggen i sten. En skyddsmekanism.

***

För dem som kommer bort, slipper ifrån eller får hjälp kan det ta åratal att få tillbaka humör och glädje. För dem som blir kvar i samma situation, och ser gamla plågoandar gå vidare till maktställningar i lokalsamhället, med fina budskap framför samma råa beteenden, kan det bli det en del av en livstragik, eller resignation.

Och då har vi ändå inte ens hunnit komma in på det stora, men fortfarande tabubelagda, problemet med vuxenmobbning som finns på många arbetsplatser, i många föreningar och andra sammanhang i samhället.

***

Allra värst är det för dem som berättar om hur det är – med det största mod ett barn kan uppbringa – men som inte ens när missförhållandena avslöjas eller påtalas, får vuxenvärldens stöd.

Det har återkommande de senaste decennierna avslöjats fall runt om i landet, där mobbade indirekt skuldbelagts av skolledningar och andra föräldrar, misstänkliggjorts eller tvingats ta konsekvenserna i form av flytt eller skolbyte. Vuxenvärlden har slutit sig i obehag inför problemet, i ovilja inför något besvärligt man söker förklara bort för att slippa se situationen i vitögat.

När vuxenvärlden sviker, uppstår en fruktansvärd ensamhet, för barnet och dess familj. I populärkultur målas ofta bilden upp av en konflikt mellan ”de unga” (kollektiv, självutnämnt företrätt att de starka, självsäkra, trygga ungdomarna i toppen av hierarkin) och ”de vuxna” (kollektiv). Men det är en ovanlig konflikt. En vuxenvärld med auktoritet och möjlighet att agera är den mobbades hopp, inget hot.

Det är därför jag anser att romantisering av s.k. elevdemokrati, elevbetyg på lärare, misstänkliggörande av lärares auktoritet och pedagogiska föreställningar att barn ska få lösa sina konflikter utan vuxnas inblandning – att det alltid är två som träter, att man inte kan ta ställning mellan dem som trakasserar och den som trakasseras – är förkastliga läror. Så flyr vuxenvärlden ansvar.

***

Ibland gör givetvis skolor allt vad de kan, utan att det hjälper. Det här handlar inte om att utmåla skolledningar som skurkar. Ibland finns det andra omständigheter som är bortom skolans möjligheter att påverka.

Skolor måste därför – många är det också, sannolikt i långt högre grad än förr, jag tror det blivit bättre – vara bra både på förebyggande arbete och att hantera situationer som ändå oundvikligen kan uppstå.

Det är en dubbel uppgift som kan vara svårare än man tror. En satsning på förebyggande arbete kan få till följd att man inte riktigt vill erkänna problem som ändå finns, för att det skulle innebära ett slags misslyckande. Men det är fel attityd. Vad en skola går för syns lika mycket i hur den reagerar på ett missförhållande som på hur den förebygger det.

Det omvända händer också. Ibland kan skolor agera jättefint och starkt när mobbning uppdagas, men utan att dra slutsatser om vad som hänt innan.
Vad jag tror är livsviktigt att förstå, är att för det mobbade barnet är vuxenvärldens öra, solidaritet och ansvarstagande, det sista hoppet. Möts barnet där av misstro, irritation, avvisande eller likgiltighet, rasar den sista resten av förtroende. Därför måste skolor, oavsett situationen och allt arbete man lagt ner, alltid ha som första instinkt att prestigelöst solidarisera sig med offrets utsatthet – sedan börja reda ut.

Alla – både de som drabbats och de som mobbat – behöver stöd och en fullt ut närvarande vuxenvärld, under lång tid efteråt.

Och när den mobbade ber om hjälp, måste vuxenvärldens svar komma oreserverat: du är inte ensam, vi sviker dig inte, vi vänder inte ryggen till och du får inte skylla dig själv.