Blockpolitik och vänster-höger-dravel fördummar
Veckans lördagskrönika, om blockpolitik, vänster-höger-skalan och regeringsfrågan efter 2014.
Den som vill kommentera krönikan kan göra det på vk.se/opinion: http://www.vk.se/929607/nordebo-blockpolitik-och-vanster-hoger-dravel-fordummar:
———————————————————————-
Blockpolitik och vänster-höger-dravel fördummar
Det kanske säger något att den låg osprättad – alltså oläst (tänk oklickad, eller aldrig nedladdad) – i en boklåda i våras. Titeln låter, om man bara ägnar den en förströdd blick, inte direkt dagsaktuell: Olof Ruins ”Mellan samlingsregering och tvåpartisystem. Den svenska regeringsfrågan 1945-1960″ (utgiven 1968).
Likafullt: vill man förstå svensk politik år 2013, väger den upp månader av intetsägande slentrianreferat, pliktanalyser och hurtiga försök att skoja eller retorikkonsulta till det från upphaussade partiledardebatter, Almedalstal och DN debatt-utspel.
Partilandskapet 1945-1960 hade inte mycket gemensamt med dagens. Men Ruins genomgång rymmer resonemang och en terminologi som hjälper långt på traven även i dag om man försöker förstå var svensk politik kan vara på väg efter nästa års val.
På 1950-talet när debatten kretsade kring krav, bland annat från Herbert Tingsten i DN, på samlingsregering, var alla argumentatörer, skriver Ruin, oavsett vilken regeringstyp man var för eller emot, ”ense om att en demokrati, för att inte rämna, förutsatte ett visst mått av samarbete mellan majoritet och minoritet, även om arbetsprincipen är majoritetsbeslut. Man var ense om att demokratin, för att inte stagnera, försoffas och förfalla, samtidigt krävde ett visst mått av spänning. Man var slutligen också ense om att en demokrati, för att inte väcka förakt och framkalla antidemokratiska strömningar, förutsatte ett visst mått av handlingskraft, styrka i beslutsfattandet. Det som man däremot på detta vaga och generella plan kan sägas ha varit oense om gällde prioriteringen av dessa värden, den grad av förverkligande av vart och ett av dem som uppfattades som önskvärd.”
Om inget av de två regeringsalternativen från 2010 – alliansen och de rödgröna – längre förmår eller vill bilda regering tillsammans efter nästa val, väntar en ny epok, med en typ av regering vi inte sett i Sverige på länge. Det finns många fällor att undvika, vid sådan skiften, av ungefär de slag som Ruin sammanfattar. Hur ska balansen mellan samarbete, konflikt och beslutskraft se ut?
Inget är givet med över ett år kvar till valet, men i dagsläget finns det ingen anledning att vare sig tro på eller i sak önska sig en fortsättning på den gamla blockpolitiken. Nästan oavsett vilken fråga av större dignitet som står, eller borde stå, i centrum – jobben, välfärden och demografin, företagande och valfrihet inom vård och omsorg, invandring och integration, utbildning, energi-, klimat- och miljöpolitik, integritet och säkerhet – så står just blockpolitiken handfallen.
Den återger inte längre, lika lite som den intellektuellt snömostramsiga vänster-höger-skalan, de intressanta konfliktlinjerna och kontaktytorna mellan partier och strömningar i svensk politik. Och den solkas av ytterkantspartiers möjligheter att tack vare blockpolitikens låsningar skaffa sig större inflytande än deras väljarstöd motiverar.
Blockpolitiken, när staplar och färger i opinionsmätningarna saknar täckning, skapar spänning i fel frågor, handlingsförlamning i fel frågor och utrymme för samarbete i för få svårhanterliga frågor.
Skulle nästa regering, vilket vore välgörande, bli blocköverskridande – oavsett om den bygger på ett samarbete mellan S, Mp och kanske Fp som det nu spekuleras kring, eller på samarbete mellan delar av alliansen och Mp, kanske Reinfeldts enda chans att få en vända till som statsminister – bör den inte formas som ett alternativ för decennier, utan som ett samarbete för högst ett par perioder.
En bestämd regering eller en enskild ledande politiker, har sällan kraft till mer än en stor förändrande insats, ett större reformpaket, hur länge de än sitter. Resten är förvaltning, reformvård och små manövrar. Eftersom förändringar tar tid och för stor ryckighet ställer till problem, finns det en poäng när väljarna låter regeringar sitta ett par eller några mandatperioder. Då får reformer tid att mogna fram, prövas, korrigeras, innan andra tar över vad som då hunnit bli en stafettpinne.
Men eftersom samhällsproblem förändrar karaktär över tid, nya tillkommer, erfarenheter vinns och alla styren regerar sig trötta förr eller senare, är det önskvärt med regelbundna maktskiften. Och till det kan fogas att det är lika nyttigt när föreställningen om vilka regeringsalternativ som finns, och kring vilka frågor de är sammansatta, också förändras. Det håller debatten kopplad till den sociala och ekonomiska verkligheten, och skyddar mot de värsta formerna av sekterism.
Blockpolitik skärper blicken, skapar klarhet, heter det ibland. Så kan det vara, i vissa skeden. Entydiga block i ett partilandskap kan vara demokratiskt nödvändiga, inte minst efter samlingsregeringar eller stora koalitioner som bara lämnat småpartier utanför.
Men i Sverige i dag, där alternativen i sak inte ryms inom blocken och en stor koalition inte är aktuell, innebär blockpolitiken – vital som ett balsamerat lik upprört över fantomsmärtor – en utsträckt fördumning av debatten.
Den är en ritual för slöa statsvetare på jakt efter pratminustroféer, medier med autopiloten på som inte orkar lämna mallar man kopierat längre än någon kan minnas, och veteraner eller nykomlingar på debattens punsch- och rödvinsverandor, där man adlar varandras tomma pratbubblor och vänster-höger-dravel – med världsbilder knappt uppdaterade sedan Branting studerade stjärnorna i Observatorielunden.
