Ingen nationell saltstrategi? Shit!

”Sverige saknar en nationell strategi för att minska saltintaget. Livsmedelsverket vill att regeringen prioriterar frågan, men landsbygdsminister Eskil Erlandsson vill inte se ny lagstiftning eller mer politisk styrning”, konstaterar Ekot som inledning till en intervju med Erlandsson. Bakgrunden är krav från Konsumentföreningen Stockholm på att regeringen måste agera.

Sverige har alltså ingen nationell, av regeringen prioriterad strategi för att detaljstyra människors saltintag?

Shit!

Hur har detta kunnat få fortgå? Nu är det meningen att vi ska rasa, larma, storma, vredgas, härskna till, förtörnas, indigneras, oja och resa oss i krav på åtgärder, ransonering, reglering, kampanj, husförhör, nånting – agera, rädda oss från vår ofullkomlighet! En balanserad, sund statlig saltdistribution till hushållen vore kanske det bästa. Vid uppvisande av fem felfria armhävningar och tio situps vid dörren, och rentvående snustest, delas saltet ut. Och en scanner i livsmedelsaffären som skriker rött om dina varors samlade saltmängd överstiger livsmedelsverket rekommendation.

Nej, skämt å sido, Sverige har ingen nationell strategi för detta? Tack och lov, får man lust att utbrista, och heja landsbygdsministern som inte bryr sig mer än lagom om saken.

Hög saltkonsumtion är farlig för riskgrupper och kan medorsaka allvarliga sjukdomar. Mindre salt i maten är ingen dum idé. Det är substansen i frågan. Bättre information och tydligare varumärkning vore utmärkta insatser.

Men bevare oss för politisk hälsohysteri i detaljer, och bevare oss för krav på att makthavare ska söka rätta till och släta ut egensinniga människors alla vanor, småfel och spretigheter. Åtgärdssjukan, om något, börjar bli en dålig vana, och en farlig.