En liv för politik och passioner

Min akademi, 18 idoler, 3. Eleanor Roosevelt (1884-1962).

***

Ett liv för politik och passioner

Mamman – om vilkens tillgivenhet hon alltid drömde men sällan fick – dog i difteri när Eleanor var åtta år gammal. Pappan – som Eleanor älskade, som fick henne att känna sig omtyckt och som hon reservationslöst förlät alla brister, misstag, svek och omdömeslösheter – dog två år senare, när han svårt alkoholiserad och i delirium sökte hoppa ut genom ett fönster.

Eleanor Roosevelt föddes i en anrik, privilegierad, förmögen familj – hennes farbror var blivande presidenten Theodore Roosevelt – men fick tidigt erfarenhet av förluster och sorger; lärde sig från barnsben umgås med känslor av skuld, otillräcklighet och oduglighet.

Det präglade hennes blick på människor, skapade en ödmjukhet inför livsöden bortom klassgränserna och fanns med som en klangbotten genom resten av livet i hennes engagemang för de utsatta, svaga, bortglömda och förtryckta.

Berättelsen om Eleanor Roosevelt, en av 1900-talets mest betydande liberaler, är en berättelse om vidgade perspektiv och starka passioner. Politiska som personliga, intellektuella som fysiska.

Ändå är ”passioner” inte ett ord man förknippar med henne. Tvärtom har hon, som Blanche Wiesen Cook, professor i historia och kvinnostudier vid John Jay College, New York, framhåller i första delen sin tesdrivande, starka biografi om Eleanor Roosevelt, tidvis blivit helt avsexualiserad av eftervärlden, i en nästan viktorianskt tabufixerad prydhet. Att Eleanor mellan 1906 och 1916 fick sex barn tillsammans med maken Franklin har avfärdats som ett tecken på naiv okunnighet om prevetivmetoder, trots att hon tidigt var politiskt medveten frågan. Och när det kommit uppgifter om att hon under 30-talet hade ett romantiskt förhållande inte bara med sin livvakt Earl Miller, utan även kvinnliga journalisten Lorena Hickok, har det stört bilden av Eleanor som återhållen, passiv, hämmad. Den rätt till självständig passionerad njutning hon frånkändes av sin viktorianska uppväxtmiljö, har hon även frånkänts i en del historieskrivning.

Den stora, omtumlande och frigörande vändpunkten i Eleanors liv kom 1918, i form av ett avslöjande som hon själv senare sa ”fick botten att gå ur” hennes liv och fick henne att för första gången ärligt betrakta sig själv, sin omgivning, sin värld. På hösten det året upptäckte hon av en slump att Franklin – då biträdande marinminister i regeringen – under flera år varit otrogen med Eleanors egen sekreterare Lucy Mercer.

Upptäckten inledde en lång kamp mot depressioner, anorexia och självtvivel hos Eleanor, men mynnade i frigörelse. Efter den krisen började hon för första gången på allvar att skaffa egna vänner, egna åsikter, egna intressen, och fick kontakt med kvinnorörelsen. Eleanor och Franklin levde fortsatt bredvid varandra med känslor av samhörighet, respekt och vänskap, men aldrig mer intimt. Äktenskapet bestod, men i en ny, politisk fas, skildrad bl.a av Doris Kearns Goodwin i ”No Ordinary Time. Franklin & Eleanor Roosevelt: The Home Front in World War 11”.

När Franklin 1921 drabbades av den polioförlamning som skulle lämna honom förlamad från midjan och nedåt resten av livet, såg det ut som slutet på hans politiska karriär. Det var i hög grad Eleanors övertygelse om motsatsen och hennes insatser som Franklins ställföreträdare på möten, som möjliggjorde hans comeback. 1929 blev Franklin guvernör i New York, och 1932 ställde han upp i och vann presidentvalet, mitt under den ekonomiska depressionen. Han skulle bli återvald tre gånger, leda USA till seger i andra världskriget och dö i ämbetet 1945. En av hans viktigaste förbundna och mest konstruktiva kritiker under hela presidenttiden var Eleanor.

Som krönikör (ett urval finns i ”My Day: The Best of Eleanor Roosevelt´s Acclaimed Newspaper Columns 1936-1962”), debattör och föredragshållare drev hon på för sociala reformer, jämställdhets- och rättighetsfrågor, skyndade före som opinionsbildare och samvete. Berömd är hennes inbjudan till den svarta sångerskan Marian Anderson att sjunga vid Lincolnmonumentet inför 70 000 åhörare.

Sin största insats gjorde hon efter andra världskriget, som ordförande för FN:s kommission för mänskliga rättigheter, där hon var en av de ledande krafterna bakom den historiska deklarationen. Hon förblev outtröttligt politiskt engagerad fram till sin död i frågor som rörde demokrati, socialpolitik, jämställdhet, medborgerliga rättigheter.

I en självbiografi 1960 skrev hon: ”Livet är skapat för att levas, och nyfikenheten måste hållas vid liv. Man får aldrig, oavsett skäl, vända livet ryggen.”

***

En av dem som ofta uttryckt sin beundran för Eleanor Roosevelt är Hillary Clinton. I sina memoarer skriver hon: ”Vart jag än begav mig tycktes det som om mrs Roosevelt hade varit där före mig. Jag har besökt vindpinade småstäder ute på prärien, slumkvarter i New Yorks innerstad och avlägsna platser så långt bort som Uzbekistan där Eleanor redan hade banat väg. Hon stred för många frågor som är viktiga för mig: medborgerliga rättigheter, lagar om barnarbete, flyktingars rättigheter, mänskliga rättigheter.”

Clinton skildrar även hur senatorn Patrick Moynihan från New York en gång i ett tal berättade om sina möten med Eleanor i Hyde Park. ”Hillary”, utbrast Moynihan, ”Eleanor skulle ha älskat dig!”

Det var, konstaterar Clinton, den finaste komplimang man kan få.

 

****************************

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”