Show, substans och orädda idéer

Min akademi, 18 idoler: del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000)

***

”Om alla politiker vore som Pierre Trudeau, så skulle det råda fred på jorden”.

(John Lennon, 1969)

Trudeaumania. Mötet strax före jul 1969 var planerat att hålla på i 5-10 minuter. Lagom för några till intet förpliktigande fraser och ett par foton. Men de tre pratade i närmare en timme. Och när de kom ut för att möta pressen efteråt, var John Lennon och Yoko Ono lyriska över det intryck den nye kanadensiske premiärministern, liberalen Pierre Trudeau, gjort på dem.

Han är ”en vacker människa” konstaterade de. ”Vi blev väldigt inspirerade bara av att möta honom, och att få se att det finns människor som han”, sa Yoko Ono. ”Om alla politiker vore som Pierre Trudeau”, utbrast John Lennon, ”så skulle det råda fred på jorden”.

De svärmade som om de hade fått träffa en idol. I dag, när politiker ofta gör sig till svansviftande åtlöjen så fort de kommer i närheten av en idrottshjälte, popstjärna eller annan celebritet kan det vara svårt att föreställa sig en nyvald kanadensisk premiärminister göra globala megakändisar som John Lennon och Yoko Ono svaga i knäna.

Det säger något om den självsäkra karisma, originalitet och intagande intelligens Pierre Trudeau kunde mobilisera, när han var på humör att charma.

Larger than life, heter det, svåröversatt, på engelska, när någon är imponerande, väcker beundran och har en utstrålning utöver det vanliga. Trudeau – i sina växlande skepnader som politisk outsider, radikal samhällskritiker, storstadsdandy och playboy, intellektuellt briljant akademiker, ensamstående trebarnspappa, judoutövare med svart bälte och från ungdomen ekonomiskt oberoende världsberest naturbohem – var larger than life. En politisk popstjärna som utlöste hysteri hos sina många anhängare i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. ”Trudeaumania” kallade medierna fenomenet.

Trudeaus uppträdande framför kameror, mikrofoner och åhörare var show, klassiska one-liners, avväpnande leenden, provokationer, arrogans, dryghet och chosefrihet som gnistrande omslagspapper kring en hård kärna av politisk substans, djup samhällsanalys, ständigt arbete och orädd övertygelse i en rå, konfliktfylld politisk epok.

Han var, sett till sina båda perioder som premiärminister (1968-1979 och 1980-1984) förmodligen en sämre regeringschef i det dagliga arbetet än sitt rykte. Den ekonomiska politiken var inte hans styrka – en svaghet under krisåren med inflation, arbetslöshet och växande statsskuld. Och mot slutet av 70-talet hade väljarna börjat ser mer av arrogans än briljans hos Trudeau. Han låg vid den tiden i en sorgsen skilsmässa från hustrun Margaret + som led av depressioner – var less på politiken och hade svårt att dölja sin otrivsel.

I valet 1979 förlorade liberalerna och hamnade i opposition. Trudeau avgick och avtackades för sina insatser. Alla, inklusive han själv, utgick ifrån att den politiska karriären var över. Och om det varit slutet på historien hade han fortfarande varit en känd gestalt, men ingen legend och knappast förknippad med något större politiskt projekt.

Vid en återblick är det lätt att bländas av showen, det som gör Trudeau till en mycket YouTube-vänlig politiker. Men hans betydelse i dag har att göra med vad han åstadkom under sin andra period som premiärminister 1980-1984. För nederlaget och avgången 1979 blev bara en kort paus. I valet 1980 var Trudeau tillbaka, laddad för sin största kamp: att hålla ihop Kanada som ett flerspråkigt, multikulturellt land, ge landet en ny konstitution där individuella och minoriteters fri- och rättigheter garanterades och stoppa de separatister som ville lösgöra franskspråkiga provinsen Québec från övriga Kanada.

Den regionala folkomröstningen om Québecs framtid 1980 blev en triumf för Trudeau – själv från Montreal – som ledde nejsidans vinnande kampanj mot separatisterna. Och 1982 undertecknades den nya konstitutionen.

I tvåbandsbiografin ”Trudeau and our times” (1990 och 1994) skriver Stephen Clarkson och Christina McCall att Trudeaus dröm var att göra det multikulturella, federativa Kanada till ”en förebild för andra pluralistiska samhällen runt om i världen”. Sämre, och mindre högaktuella, arv kan man lämna efter sig.

Det blev ett slut i sorg. Två år före sin död drabbades Trudeau av en tragedi, som tog honom hårt, när yngste sonen Michel dog i en lavinolycka 1998.

På Pierre Trudeaus egen begravning 2000, höll äldste sonen Justin minnestalet, i ett gripande och uppmärksammat framträdande. Det blev startskottet på Justin Trudeaus egen politiska karriär. Tidigare i år valdes han till partiledare för det i dag av flera valnederlag svårt tilltufsade liberala partiet. Liberalerna hoppas att Trudeau Jr ska föra dem till nya glansdagar.

Pappa Pierre skulle säkert ha varit stolt, men – skarp som alltid – dolt det bakom en lagom bitande sarkasm.

************************************

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”