Den som vill lära sig något måste vara beredd att slita arslet av sig

Hade man Pisa-testat den svenska skoldebatten de senaste dagarna hade resultatet blivit makabert. Flodvågen av förutsägbara, irrelevanta, medvetet ohederliga blixtanalyser har varit massiv.

Debatten i sig har bekräftat att en angelägen åtgärd för att lyfta den svenska skolan är att hålla alla tvärsäkra systemideologer på universiteten, i medierna, i politiken och i lobbygrupperna på behörigt avstånd från klassrummen. Upprätthåll en viss pedagogisk mångfald, och ge sedan lärarna resurser, tid, auktoritet och ro att göra sitt jobb, och mycket är vunnet.

Men ingen mirakelpedagogik, inga resurser, inga reformer i världen kan komma ifrån den bittra, men också frigörande, demokratiska, egentligen stimulerande sanningen: Den som vill lära sig något, vad som helst, måste vara beredd att slita arslet av sig.

Oavsett om det gäller ett ämne eller ett yrke eller ett instrument eller ett hantverk eller en konstform eller en idrott eller att ta hand om medmänniskor i en viss situation: Det finns ingen väg till kunskap, färdigheter och kompetens, att kunna något, att behärska något, som leder förbi hård ansträngning, tydliga prioriteringar och många uppoffringar under läroprocessen.

Det är alltid tufft att lära sig saker. Men ansträngningen är värd priset och demokratin, välståndet, jämlikheten och solidariteten kräver att vi förbereder varje generation på hur det är.

Det är av många skäl nödvändigt att skapa ett mer skonsamt och varsamt arbetsliv, som gör det möjligt för människor att arbeta längre, vidareutbilda sig och orka. Men en läroprocess, själva utbildningsfasen – om det så är akademiskt, praktiskt, konstnärligt, idrottsligt – är aldrig bara lustfylld, utan tragglig, slitsam och frustrerande. Allt tal om det enbart lustfyllda lärandet är ett bedrägeri, ett svek mot dem med svårast förutsättningar från början.

Med lusten och lärandet är det så här: Den djupaste glädjen, den mest bestående känslan av frihet, självförtroende, makt och mening, kommer av att faktiskt ha lärt sig något, att ha erövrat en färdighet, efter mödosamt jobb.

När Pisa-resultatet presenterades i veckan steg ramsan som avundsjuk, grå rök från tusentals mysiga vedkaminskorstenar runt om i den svenska debatten: ”I asiatiska länder drillas barnen till maskiner utan kreativitet och kritiskt tänkande. Vi må vara sämre på att läsa, räkna och svara, men vi är mycket mer skapande och självständiga.”

Verkligen? Lägg ner. Jag har själv kört den där besvärjelsen, men den börjar stå mig upp i halsen. Jag misstänker att vi bara är ett par Pisa-mätningar borta från att den slår över i den sedvanliga navelskådande, okunniga, smygfrämlingsfientliga svenska självgodheten. Ju sämre kunskaper vi får, desto mer kreativa kommer vi att utmåla oss själva som. Ju bättre andra länder presterar desto värre tillmälen kommer vi att hitta. Godnatt, Sverige.

För vad är det egentligen floskeln antyder? Att kreativitet inom kultur och konst och hantverk är helt skilt från skicklighet, förmåga, handgrepp och färdigheter? Att ifrågasättanden och kritiskt tänkande i en samhällsdebatt inte har något samband med vilken kunskap inlägg och analyser bottnar i? Att nyskapande forskning och ingenjörskap i framtidsfrågor kring energi, miljö och medicin går att åstadkomma utan plugg och fackkunskaper tills ögonen blöder?

Så här borde vi säga till en ung människa, som kämpar för att hänga med och hitta sin väg: Vi finns här, med allt tålamod och all kärlek vi har. Om du strular till det för dig, eller det går åt skogen, så kommer vi att stanna kvar och fortsätta att hjälpa. Vi kommer att skratta mycket, vi kommer att jubla ihop över framgångar, le tillsammans åt eländet eller gråta en skvätt och slå i väggen när det bara är skit. Vi kommer inte att ge upp, vi kommer inte att beröva dig våra förväntningar. Men vill du – utifrån dina egna mål, intressen och förutsättningar, vilken väg du än slår in på – lära dig något, måste du vara beredd att själv jobba stenhårt. Många gånger kommer det att kännas omöjligt och fan ta allt, men så är det att växa, att vidga sina möjligheter.

Försöker vi lura i ungdomarna något annat, curlar vi bort dem på den punkten, bäddar vi för besvikna, instängda, frustrerade, maktlösa årgångar som efter några år i vuxenlivet kommer att vända sig mot sina föräldragenerationer i vrede och fråga hur i helvete de kunde vara så fega, aningslösa, mesiga och slappa att de inte berättade vad som krävs, inte förberedde dem för livet – svek dem.