”Var liberala och toleranta”

Min akademi, 18 idolporträtt: 6. Marion Dönhoff (1909-2002)

***

När hon förstod att han inte skulle böja sig för hennes kritik lämnade Marion Dönhoff – sedan ett par år politisk redaktör på Die Zeit och medarbetare från grundandet 1946 – utan ett ord chefredaktören Richard Tüngels kontor, gick in till sitt arbetsrum, tömde sitt skrivbord och sa upp sig från tidningen som redan börjat bli hennes liv och en del av hennes hjärta.

Det var hösten 1954, och inledningen på ett avgörande skede i Marion Dönhoffs publicistiska, kanske även privata, liv. Bakgrunden var att Die Zeit den 29 juli samma år publicerat en lång artikel om makt och människors möjligheter att utöva inflytande på politiska ledare, skriven av Carl Schmitt, en kontroversiell jurist, svårt belastad av ett förflutet som aktiv nazistisk medlöpare.

För liberalen Marion Dönhoff var det en oacceptabel publicering. När hon inte fick gehör för sin argumentation tog hon den moraliska, ideologiska och journalistiska konsekvensen av konflikten, och stannade inte en dag till.

I efterhand framstår det som den allra främsta demonstrationen av det som var hennes viktigaste kännetecken och skulle göra henne till en av sin tids mest respekterade publicister: Integriteten, oberoendet och det moraliska, intellektuella allvaret – kantigt, obekvämt, krävande, alltid omutligt.

Istället flyttade hon till London och fick plats på tidningen Observer, vars utgivare David Astor hon var vän och delade en ömsesidig förälskelse med.

Under Dönhoffs månader i London rasade en hård, intern maktkamp på Die Zeit som slutade med att Tüngel fick lämna tidningen, och att Dönhoff 1955 kunde återvända till sin gamla position. Från och med då och för många decennier framåt – senare som utgivare – var hon den ideologiska kompassen för Die Zeit och dess viktigaste penna.

Medarbetare mindes hur hon med ”yttersta elegans och största takt” ledde redaktionsmötena. Bestämd om vad som gällde och enormt påläst, men utan att såra andra i onödan. Hennes återkomst var början på tidningens storhetstid. Upplagan sköt i höjden, och Die Zeits inflytande växte stadigt.

Under 56 år skrev Dönhoff för Die Zeit. Demokrati, medborgerliga rättigheter, solidaritet med tredje världen, stöd till den socialliberala, västtyska regeringens östpolitik under Willy Brandt i början av 70-talet, hörde till profilfrågorna. Hon blev, som kollegorna Theo Sommer och Haug von Kuenheim skrivit, en över partigränser moralisk instans, med internationellt anseende som få.

***

Det var en lång livsväg hon tillryggalagt, från privilegierad adelsdotter i Ostpreussen i början av århundradet, och under nazitiden bland annat hemlig stödperson åt kretsen kring Stauffenberg inför attentatsplanerna på Hitler 1944, till sitt andra liv som publicist.

Hon ägde förmågan att vidga sina perspektiv och lyssna intresserat på dem med helt andra utgångspunkter än hennes egna, utan skällsord. Det gjorde henne till en uppskattad samtalspartner hos yngre debattörer, som var tacksamma över att träffa någon som försökte förstå dem på riktigt, men också bjöd intellektuellt motstånd, utan att vara insmickrande ängslig.

På äldre dar ägnade hon sig åt en kritik av hur kapitalismen utvecklats. Hon ville inte avskaffa den, utan såg marknadsekonomi som det överlägsna systemet för jobb och välfärd. Men hon ansåg att kapitalismens överdrivna fixering vid egenintressen och att sälja snabbt och mest – liksom socialismens fixering vid staten, i en nedvärdering av individen – skapat en egoistisk, ytlig människosyn, en brist på känsla för det gemensamma, mellanmänskliga relationer och livets djupare innehåll. ”Civilisera kapitalismen”, löd titeln på en av hennes böcker. Hon förblev nyfiken och obekväm; liberal på allvar.

Hennes kontaktnät inom politik, vetenskap, medier och kultur runt om i världen var oöverblickbart. Men att spegla sig i sin egen betydelse låg inte för henne. Kanske bidrog det till att hon föreföll tämligen likgiltig inför sin roll som vägröjare för andra kvinnor. Bland annat Alice Schwarzer, en av Tysklands ledande feminister, som skrivit en fin bok om Dönhoff, har varit kritisk mot det: Dönhoffs relativa ointresse för jämställdhetsfrågor.

Som journalist skrev hon egentligen inte briljant eller originellt, det sprakade inte. Men hon hade i större omfattning och djup än andra det utan vilken varje publicistisk produkt dör i själen: omdöme, självständighet och hållning.

I ett tal inför en skolklass ett par år före sin död, bjöd Marion Dönhoff på slutsatser från ett århundrade präglat av världskrig, Hitler, Stalin, Förintelsen och Hiroshima. Hon uppmanade eleverna att vara kritiska mot ideologier med tvärsäkra svar:

”Jag hoppas”, sa hon, ”att ni ser tolerans som något viktigt, för bara den som är tolerant undgår att förfalla till arrogans och högmod, utan prövar även andras åsikter, också när man anser att de egna är de enda riktiga. Och jag hoppas, att ni blir liberala och öppna för världen. Medborgare bör vara öppna för förändringar, då historien är en process och inget tillstånd. Och man bör inte fördöma det som ter sig främmande som kätteri.”

 

*****************************’

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”