Tar Frankrike över stafettpinnen?
Ett av idrottsvärldens svåra, mest underskattade och för alla inblandade stressigaste moment är växlingarna på friidrottens stafetter 4 X 100 meter. Vilken pärs – tajmingen måste vara perfekt, annars blir det stopp och strul. Någon drar iväg för tidigt, någon för sent. Någon lämnar över pinnen slarvigt och håller i den för länge, någon annan tar emot pinnen trevande, osäkert och tappar den.
Politiken har motsvarande växlingar på olika nivåer. Från parti till parti, regering till regering, land till land, idé till idé. Sällan flyter det perfekt.
Vill man för skojs skull grovskissa hur den kanske inflytelserikaste ekonomisk-politiska och socialpolitiska stafettpinnen vandrat under de senaste decennierna i den demokratiska västvärlden skulle man kunna säga att:
Det började med Bill Clinton förnyelse åt mitten av det då trötta demokratiska partiet i USA inför presidentvalet 1992, under slogan ”new covenant”.
Det fortsatte med Tony Blairs uppryckning av det hopplöst dogmatiska Labourpartiet i Storbritannien i mitten av 90-talet (sammanfallande med Göran Perssons budgetsanering i Sverige).
Tredje sträckan körde de rödgröna Gerhard Schröder och Joschka Fischer i Tyskland i början av 2000-talet med reformer av arbetsmarknadspolitiken och socialförsäkringssystemen i det som då kallades ”Europas sjuke man”; ett reformarbete som tillsammans med Tyskland starka småföretagar- och industritradition och kompetenta hantering av finanskrisen under Angela Merkel är huvudskälet till landets goda ekonomi i dag. (Alliansen gjorde något liknande här under sin första period.)
Det är en gammal klyscha, inte utan fog för sig: konservativa är bättre på att administrera skatte- och välfärdssystem, och socialdemokrater är bättre på att liberalisera ekonomier och byråkratier (uttalade liberaler har nästan aldrig makten). Och väljarna i de flesta länder ser vanligen till att oppositionen ++ oavsett färg + först får makten när den accepterat föregångarnas viktigaste reformer och lovat att bygga vidare på snarare än avskaffa dem.
Nu väntar Europa på att någon ska ta hand om fjärdesträckan med nya idéer och initiativ som bygger på erfarenheterna från finanskollaps, skuldkriser, Eurodrama, växande främlingsfientlighet, utrikespolitisk irrelevans och svår nord-syd-slitning i EU.
Hur går det att förena budgetdisciplin, investeringar för framtidens arbetsmarknad och välfärd, en hållbar tillväxtmodell och ett ställningstagande för ett Europa som hålls samman med mångfald och öppnare gränser?
Det är viktigt att EU inte fastnar i krisstämning, om de demokratiska samhällsmodellernas konkurrenskraft och ställning som förebilder ska kunna värnas i kraftmätningar mot auktoritära styren. Men vem tar nästa initiativ?
Storbritannien är på väg att försvinna in i internt grubbel ett par år framåt. Tyskland vilar på vad som redan börjar bli gamla meriter och avvaktar utvecklingen. USA har förlorat sin ställning som inspirationskälla för europeiska politiker.
Kan det vara dags för det gamla charmiga, men ofta hopplösa sorgebarnet Frankrike att ta över pinnen och hitta ny reformanda efter decennier av stagnation? Presidenten François Hollandes framträdande förra veckan, med löften om företagsskattereformer och effektivare statsapparat antyder att han börjar bli redo för större risktaganden i inrikespolitiken. Det återstår att se vad han förmår genomdriva, och vad som bara är presskonferensrök, men utspelet var välkommet. EU behöver ett Frankrike som befriar sig från den återvändsgränd landets nostalgi blivit.
För tillfället riktas förstås mer uppmärksamhet mot ett helt annat, sjaskigare, beteendemönster Hollande tagit över från Bill Clinton.
Må han använda 2014 klokare än så.
