Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Min akademi, 18 idolporträtt, 9 Friedrich von Schiller (1759-1805)

***

Lungan befann sig i ett ”nekröst, grötigt och desorganiserat” tillstånd. Hjärtat saknade muskelsubstans. ”Gallblåsan och mjälten var onaturligt förstorade”. Njurarna var ”upplösta i sin substans och fullständigt förvuxna”.

”Under dessa omständigheter”, noterade läkaren som obducerade diktaren och filosofen, 45-årige Friedrich von Schillers döda kropp i Weimar 9 maj 1805, ”måste man förundra sig över hur den stackars mannen kunnat leva så länge”.

Filologen Heinrich Voss, som fanns med Schiller under dödskampen, konstaterade att endast diktarens ”oändliga själ” förklarade hur han hade kunnat överleva de sista åren.

Och var det inte, skrev tyske författaren Rüdiger Safranski 2004, i en fin bok om Schiller och idealismen, just Schiller själv som talat om hur det är själen som bygger sig sin kropp.

”Det lyckades honom uppenbarligen att genom sin skapande entusiasm hålla sig vid liv långt efter kroppens förfallsdatum”.

Hyperaktiviteten under alla år, anspänningen, sjukdomarna och vedermödorna; Schiller var svett, elände och feber, ofta i underläge, där näre vännen, inspiratören, konkurrenten och Weimarkollegan Goethe var upphöjd, oantastlig värdighet, blickande nedåt från olympen.

”Den luft som var välgörande för Schiller”, mindes Goethe mot slutet av sitt liv i samtal med Johann Peter Eckermann, ”var som gift för mig”. Men kanske är Schillers verk precis av den anledningen långt mer givande och utmanande att närma sig för dagens publik och läsare. Teaterstyckena från den unga åsknedslagsdebuten med Rövarna, en kastad handske mot allt tyranni, till ett sent, Shakespeareskt verk som Maria Stuart, dikterna, breven och avhandlingarna – hans korta men intensiva gärning sammanföll med en uppbrottstid där upplysning, frigörelser, revolutioner och nya besvikelser, förändrade många europeiska samhällen i grunden. Under ytan på den översvallande, svulstiga stilen finns en glasklar, realistisk, principfast politisk Schiller som inte tappat i relevans när det jäser och sjuder, när frihetsideal ska förverkligas, försvaras eller återtas.

Han ville att människan skulle frigöras och myndiggöras genom skapandets kraft, estetisk ideal och estetisk fostran. Själslig frigörelse genom spel och konst förebådar en fysisk och politisk frigörelse. Ett europeiskt kulturhuvudstadsår, likaväl som en progressiv samtidskritik av ytlighet, yttre statusfixering och kortsiktiga prioriteringar, kan söka sina rötter i Schillers optimistiska, men krävande människosyn.

***

Schiller var i sitt försvar av friheten och sin insikt om frihetens ansvar en klarsynt filosof för tiden. Min favoritscen bland Schillers dramer återfinns i Don Carlos, uppgörelsen mellan Kungen och Markisen av Posa – toleransens och humanitetens försvarare – i tredje akten. Utöver kravet: ”Giv oss tankefrihet!”, är de här orden de mest berömda:

”På mynten präglar staten sanningen – de sanningar den tål. Och varje stämpel förkastas, som ej helt är denna lik.

Men vad som gagnar staten – är det också för mig tillräckligt? Får min broderskärlek sig låna till att stympa mina bröder?

Vet jag min broder lycklig – innan han fått tänka?

Nej, Ni bör ej välja mig, Ers majestät, att dela ut den lycka Ni präglat åt oss. Ty jag måste vägra att mångla ut vad som tycks mig förfalskat.

Jag kan ej bliva kungatjänare!”

***

Men han var inte naiv, utan insåg att friheten förde krav på ansvar och mognad med sig. Förnuft och känsla måste utgöra en helhet. Han såg tidigt hur den franska revolutionen höll på att slå över i frihetens motsats, med våld och förtryck. Frihetens äventyr, skriver Safranski, var Schillers passion.

Sjuklige Schillers ord och döve Beethovens musik – dikten ”Hymn till glädjen”, tonsatt i sista satsen av nionde symfonin – kallas i dag som bekant för Europahymnen. En hymn om förbrödring och frihet som skapar något som går utöver, och förenar betydligt mer än, vad förutsättningarna för dess tillkomst egentligen borde tillåta. Sämre symbolik kan man tänka sig för en europeisk union inne i ett kritiskt skede av sin historia och

Eller kommer de etablerade partierna, så må de vara socialdemokratiska, liberala, gröna eller konservativa + grupper som trots alla svek och spänningar för det mesta är förenade i ett slags demokratisk gemenskap – att låtsas som om allt är normalt? Kommer de att utgå ifrån att Europaparlamentsvalet blir ett marginalfenomen den här gången också? Att Europadebatten är oförändrad? Och utifrån det driva nationella valrörelser som käbblar om småttsmått i navelidyllen, medan allvarligare hot av ett nytt, epokskiftande slag tornar upp sig?

Det vore ett misstag Europa inte har råd med.

 

**************************”

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”